Dictator

Har Björn Gelotte i In Flames bytt karriär?

Hänger inte ihop

För den som är riktigt tuff räcker inte en medalj eller en titel – sålunda är diktatorn i det nordafrikanska Wadiya en amiral-general översållad av medaljer. Haffaz Aladeen (Sacha Baron Cohen) är okunnig och obildad men ändå övertygad om och uppmuntrad att tro att han är bäst på allt. Han skickar folk till avrättning med en enkel gest, har väggen full av foton på Hollywoodstjärnor han betalat för sex. Filmens första kvart är en kul parodi på maktfullkomlighet, en storslägga mot envåldshärskare. Alladeen håller tal om landets uranberikning som enbart, självklart, ska använda för fredliga ändamål – men börjar fnissa och har svårt att hålla masken. Konstigt att man aldrig sett det ske i verkligheten.

Diktatorn har inte som Borat och Brüno ett mockumentärt upplägg utan en handling, till och med en kärlekshistoria. Det innebär dock inte att det hänger ihop; den som börjar leta rimligheter eller karaktärsutveckling får snart ge upp.

På plats i New York för att tala inför FN:s generalförsamling blir Aladeen utsatt för en kupp av farbrodern (Ben Kingsley) och ersatt av en dubbelgångare. Utan sitt skägg är han bara en anonym flykting, som konspirerar för att få makten tillbaka. Rädderskan i nöden blir Zoey (Anna Faris), feminist och rättvisehandlare.

Baron Cohen har gjort en för sig typisk film. Huvudmåltavlan är diktatorer – och där är det väl är fritt fram – men han slår också mot amerikaner, araber och kineser, terrorister, affärsmän, feminister och världsförbättrare. Gränsen mellan att driva med stereotyper och rasism är inte alltid självklar. Att något är politisk inkorrekt kan ändå vara rätt befriande, med skämt som ”Är du gravid med en pojke eller är det en abort?” men ibland är humorn enbart osmaklig, eller plump och ointressant. Baron Cohen kan få till absurditeter och politisk satir – som helikopterscenen eller Aladeens tal till FN – men han är långt från att hålla en jämn nivå.

En guldstjärna för den effektiva och medryckande musiksättningen, med hits som Everybody hurts och 9 to 5 på arabiska, och förstås en hyllningssång till diktatorn.

Komedi

The Dictator

Betyg: **

Regi: Larry Charles

Med: Sacha Baron Cohen, Anna Faris, Ben Kingsley m fl

USA, 2012 (83 min)

Publicerad i Göteborgs-Posten 120516.

Götterdämmerung

Ett hårt jobb med stereotyper

Iron Sky är Finlands dyraste film någonsin, med Europarekord i crowdfunding, pengar insamlade på nätet. Med lockfrasen ”1945 flydde nazisterna till månen. 2018 är de tillbaka” är det inte konstigt att folk blivit nyfikna.

I hemlighet har fjärde riket etablerat en swastikaformad bas på månens mörka sida. När USA:s Sarah Palin-liknande president skickar ut två månfarare som ett pr-trick får månnazisterna tag på modern teknik och en svart man att albinosera. Det dröjer inte länge innan två spioner återvänt till jorden och nästlat sig in i presidentens pr-maskineri: sunt, rent och för fäderneslandet.

Kombinationen b-film och storslagna rymdeffekter samspelar, och klädsel och månarkitektur är genomtänkt. Men humorn är ojämn. Ibland smart, andra gånger ren buskis – samma sak gäller för skådespeleriet. Skämten om kvinnors kroppsbehåring och nordkoreanska raketer är osannolikt vältajmade med tanke på att filmen varit under produktion i sex år.

Manusförfattarna jobbar hårt med stereotyper. Sarah Palin och nazister är enkla måltavlor – men det är inte självklart vilka som är de onda eller de som blivit lurade. Framför allt är det världspolitiken och pr-spelet som får sig en känga. Och maktens ambitioner.

Iron Sky håller inte riktigt vad den lovar – invaderande månnazister borde vara ännu roligare – och att filmen inte kan bestämma sig för om den vill vara lågbudget, independent eller Hollywood får den att vackla. Men den har sin charm och är gjord med kärlek och nördkunskaper.

Science fiction-komedi

Iron sky

Betyg: ***

Regi: Timo Vuorensola

Med: Julia Dietze, Christopher Kirby, Götz Otto, Udo Kier m fl

Finland/Tyskland/Australien, 2012 (93 min)

Publicerad i Göteborgs-Posten 120418.