Salvage The Bones

Frågan är inte om allt kommer att gå åt helvete, utan när och hur. På en samhällspolitisk och socioekonomisk nivå har det mesta dessutom redan gått åt helvete. Segregation, rasism, fattigdom, fördomar och fientlighet. Fjortonåriga Esch lever mitt i det. I ett ruckel i utkanten av en håla i Mississippi, vid kanten av Mexikanska golfen.

På det personliga planet har Esch, iakttagaren och berättaren, dessutom sett mamman dö och pappan alkoholiseras. Den ena storebrodern försöker hitta vägen ut och bort med hjälp av basket, den andra vill få in pengar via sin älskade porslinsvita kamphund som just fått valpar. Yngsta brorsan vill inget annat än att bli sedd, men ingen har riktigt ork. Själv upptäcker hon världen och sig själv genom böcker. Läser Medea och drar paralleller. Och så låter hon brorsans vänner ligga med henne. Ibland för att hon vill, ibland för att det helt enkelt är enklare att låta dem stoppa in den än att säga nej. Killen hon älskar, han som sig ovetandes är hennes baby daddy, vägrar se henne i ögonen och har en flickvän. Esch är en röst från amerikanska södern som vi inte är vana att höra – och som ofta inte kan eller får göra sig hörd.

Mitt i misären målar Jesmyn Ward fram hela människor. Rädda, modiga, svekfulla, trofasta... Det vackra finns i naturen och i syskonens starka band. Och i språket.Ward verkar i söderns metaforrika tradition, och arbetar i sin andra roman även med talspråk och allmänmänskliga grekiska myter. 

Som om inte vardagen är nog räknar kapitlen ned mot den elfte dagen: Katrina. Orkanen som till en början inte oroar någon mer än pappan, men som läsaren vet kommer att ödelägga stora delar av området. Med den vinande vinden och det stigande vattnet ökar tempot och dramatiken. 

Titeln blir tveeggad – det handlar om att rädda varje spillra, men det finns heller inte mycket mer än spillror där från början. Ändå finns där något slags hoppfullhet och framtidstro.

ROMAN

Jesmyn Ward

Rädda varje spillra

Översättning: Moa-Lisa Björk

Forum

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130408. 

Här går det att provläsa Rädda varje spillra.

 

Noll Tolerans

Toleransboken - ett gott initiativ

På internet cirkulerar ett fotomontage med kristna och muslimska fanatiker och terrorister – som Anders Behring Breivik och Usama bin Ladin – och texten ”Om du inte tror att de här människorna representerar alla kristna, varför tror du att de här representerar alla muslimer?”

Humor och självklarheter är ett fint sätt att sticka hål på fördomar. Därför är Vem är du? En bok om tolerans ett gott och lovvärt initiativ. Teskedsorden, som delar ut den till alla landets tredjeklassare, kallar den för ”årets viktigaste” och släpper siffror som visar att en stor andel lågstadielärare saknar användbara verktyg för att diskutera tolerans. Självklart måste skolan jobba mer – alltid och ännu mer – med tolerans och respekt. Inte minst i de lägre års­kurserna, för när tonåren och högstadiet kommer är det så mycket annat som händer i kropp och knopp.

Men vad är ett användbart verktyg? Mycket, faktiskt det mesta, är bra i Toleransboken (så kommer den ju att kallas, oavsett titeln). Favoriten är den enkla teckningen där en person snarkar i hängmattan – bekväm och avslappad i sina fördomar. Men många frågor ställs utan att svar erbjuds. Och raka svar behövs ibland, särskilt om man är nio år.
Problemen finns snarare i lärarhandledningen. Där finns heller inga svar, och ett förnumstigt påpekande som ”När du arbetar med lärarhandledningen är det viktigt att du som pedagog och lärare respekterar och lyssnar på alla barn som har något att säga” är en självklarhet som underkänner lärarens kompetens. Ett experiment som att låta alla, inklusive de vuxna, vara tysta en timme och enbart kommunicera med papper, penna, bilder och gester är intressant, men hur många tredjeklasser fixar det?

Nyligen besökte författaren Pernilla Stalfelt en klass på Östermalmsskolan (av alla ställen) och delade tillsammans med elever också ut boken till integrationsminister Erik Ullenhag. Det är ju där många av fördomarna finns – mellan något så ytligt som olika hudfärger. Bilderna visar barn och figurer av alla färger och skepnader, men det känns ändå som om boken och lärarhandledningen är riktade mot elever med svenskt ursprung. Eller i alla fall inte mot dem som kommit hit nyss, som själva är flyktingar eller vars föräldrar är det, barn med trauman och skräck i familjen. I avsnittet om olikheter och varför någon flyttat till Sverige eller just denna del av landet nämns inte ens ordet flykt. Där underskattas elevernas intelligens och empati.

Tanken är väl att fokusera på det positiva. Men så enkelt är det aldrig. Avslutningen ”Alla är lika olika och på det sättet är vi lika!” är fin men också en självklarhet. Fast alla självklarheter är ju inte självklara.

Bella Stenberg är kritiker, kulturskribent och behörig ämneslärare – och fick under tre terminer på lärarutbildningen blott en halvdagsutbildning i konflikthantering.

Krönika publicerad i Göteborgs-Posten 121001.