Välkommen ut på andra sidan

Baksidestexten avslöjar egentligen allt. Tre tjejer (borde det inte heta kvinnor?) på väg mot det läskiga trettiostrecket. Krogjobbande Malin blir utsatt för ett övergrepp av någon hon tror att hon känner. Lovisa har den perfekta pojkvännen – tills allt går sönder. Och sura Sandras förhållande är så trist att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

AnnaMaria Jansson är journalist, främst inom sport, och hennes dugliga debut är en vardagsroman med feministiska förtecken, enligt förlaget. Chick lit skulle nog de flesta säga. Men att kvinnor är huvudpersoner gör det givetvis inte till kvinnolitteratur. Jag skulle hellre kalla det modern urban litteratur eller relationsroman. Borde inte den marknaden bli mättad snart? Tydligen inte. Och problemen och kriserna är samma för den som är på väg mot nästa jämna födelsedag, och hotande för den som är yngre.
Uppfriskande nog väljer Jansson att varken krångla till, förenkla, överromantisera eller skämta bort på ett sätt som är vanligt i typisk chick lit. Vilket delvis gör en jämförelse med genrebästsäljarna Denise Rudberg eller Martina Haag missvisande – men också visar att Jansson har större substans och stilistisk känsla.

Inte för att hon för den skull är särskilt originell eller gräver djupt. Vardagen och det som någon gång drabbat de flesta kan räcka. Och då kan en radda svordomar eller en fylla tjäna sin plats. Det är skönt att slippa glamour, fast även här blir det ibland väl tjockt med klädesplagg, inredningar och hippa arbetsplatser. Jansson är bättre på att beskriva känslor och de ofta fysiska reaktionerna de vållar.
Utifrån tre högst rimliga personer och händelser skildras också hur vänner kan vara familj, och att en kris eller förändring – även om det känns som slutet – kan leda till något gott. De tre tjejerna står till sist starka på egna ben, men jag börjar ändå fundera över samhällets förväntningar och fixeringen vid parförhållanden och kärlek. Hur mycket är egentligen konventioner och skapade reaktioner?

Roman
AnnaMaria Jansson
Välkommen ut på andra sidan
Norstedts

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130227.

The Angle

Övergreppet fortsätter

Det finns gott om skrivna och oskrivna regler för hur och om vad massmedia rapporterar. Och så finns allt det där som inte sägs rent ut, det som står mellan raderna. Ordval visar bakomliggande ideologiska värderingar hos skribenten. Språkbruket åskådliggör lika mycket vad man ser som hur man ser det. Medierna bekräftar och sprider de värderingar som finns i samhället – och som kanske inte alltid är sunda eller borde föras vidare.

Nyligen skrev New York Times om ett fall där en elvaårig flicka i Cleveland, Texas våldtogs av arton (18!) män och tonåringar (Vicious Assault Shakes Texas Town 110308).

Artikeln börjar med att skildra hur händelsen har skakat samhället i grunden och lämnat många invånare i arbetarklassområdet där attacken skedde med obesvarade frågor. Bland dem finns, om anklagelserna bevisas, hur kunde deras unga män bli indragna i en sådan akt?

Det är journalistens ord. De som borde vara objektiva.

Därefter fortsätter en medelålders sjukhusarbetare, som säger att hon känner flera av de anklagade: Det har helt enkelt förstört vårt samhälle. De här pojkarna måste leva med det resten av sina liv.

Den viktigaste frågan som reportern nämner för samhället är alltså hur de unga männen (den äldste är 27 år) kunde dras in, kanske till och med lockas in i detta. Den lokala kvinnan får det att låta som om förövarna, pojkarna – som tvingade elvaåringen att klä av sig, som hotade henne med våld, som våldtog henne på två olika platser och som filmade allt och spred det via sina mobiltelefoner – är offren.

I den alltjämt rådande dikotomin mellan manligt och kvinnligt är det mannen som beskrivs som aktiv och kvinnan som passiv. Men uppenbarligen sätts detta ur spel beträffande våldtäkt.

Många tidningsläsare och amerikanska bloggare har noterat hur grovt tidningen sluntit, och författaren Kristin Cashore tar upp det kanske mest flagranta: Invånare i området … säger att hon klädde sig äldre än sin ålder, hade smink och kläder mer passande för en kvinna i tjugoårsåldern. Hon brukade hänga med tonårspojkar på en lekplats, sade några.

Det som står mellan raderna – eller närapå uttalat – och som Cashore fäster sig vid är hon bad om det. Vilket omnämnandet av kläder och beteende är en slags kod för.

New York Times har varit tvungna att kommentera artikeln och i princip be om ursäkt – men ursäkten är att nyheten saknade balans och att texten fokuserade på invånarnas reaktioner.

När sådana här formuleringar slinker igenom i en så stor och ansedd tidning (och den åttonde mars av alla dagar), hur ser det då inte ut i lokala Träsk-Posten? Och hur låter det hemma hos folk när ingen utomstående hör?

Publicerad i Göteborgs-Posten 110325.

No Excuse

Tydligen hade jag mer att säga än jag trodde om Polanski och våldtäkt i allmänhet.
I dagens GP har jag skrivit en krönika om det.

Fast den bästa texten jag läst om ämnet är fortfarande Jenny Diskis text i London Review Of Books. Läs den!