Graceling

Katsa - en ny hjältinna med makt att döda

Alla särlingar har en speciell gåva, och olikfärgade ögon som avslöjar att de är utvalda. Det innebär att de varken kan gömma sig eller låtsas vara vanliga. Och alla särlingar tillhör kungen, att nyttja och utnyttja efter sitt bevåg.

Katsas gåva är att döda; när hon är åtta dödar hon av misstag en kusin med suspekta sexuella preferenser. Tio år senare är hon kungens mördare. Trots sin kraft vågar hon inte stå emot honom - tills en annan särling, prins Po med ögon som lyser av silver och guld, dyker upp vid hovet och förändrar hennes liv.

De utvalda - Tankeläsaren utspelar sig i en medeltidsliknande värld, men samtidigt som huvudpersonerna ger sig ut på ett traditionellt fantasyuppdrag (att rädda prinsessan) handlar den också om tonårsårens alla frustrationer och livsval, om att växa upp och finna sig själv. Universella frågor ställs om makt och ondska, hur man står emot och om en människa kan förändras och sona sitt förflutna. Samtidigt bjuds det på strider och kärlek.

Katsa är en märklig men mänsklig huvudperson. En ung kvinna som blir trovärdig i sin kamp med sitt eget samvete och omvärldens förväntningar och fördomar (Cashore kunde dock ha utforskat hennes inre konflikter djupare). Hon vägrar gifta sig och är i princip oslagbar, vilket är sympatiskt.

Originalets titel är Graceling, och engelskans "grace" är ett mångtydigt men positivt ord. På svenska kallas de utvalda i de sju kungadömena för särlingar, ett ord med annan, mer negativ klang. I övrigt är Tankeläsaren flyhänt skriven och upplyftande läsning, trots tunga ämnen. Det är en blandning av traditionell och innovativ fantasy som borde locka såväl tonåringar som vuxna (fast två omslag är onödigt), och till skillnad från i många andra fantasyserier knyts de flesta trådar, utan att det blir något "så levde de lyckliga i alla sina dar", ihop i slutet. Läsaren lämnas inte i frustrerad väntan på del två i trilogin utan kan istället se fram emot den.

BOK

De utvalda - Tankeläsaren
Kristin Cashore
Semic

Översättning: Carina Jansson

Publicerad i Borås Tidning 110405.

The Angle

Övergreppet fortsätter

Det finns gott om skrivna och oskrivna regler för hur och om vad massmedia rapporterar. Och så finns allt det där som inte sägs rent ut, det som står mellan raderna. Ordval visar bakomliggande ideologiska värderingar hos skribenten. Språkbruket åskådliggör lika mycket vad man ser som hur man ser det. Medierna bekräftar och sprider de värderingar som finns i samhället – och som kanske inte alltid är sunda eller borde föras vidare.

Nyligen skrev New York Times om ett fall där en elvaårig flicka i Cleveland, Texas våldtogs av arton (18!) män och tonåringar (Vicious Assault Shakes Texas Town 110308).

Artikeln börjar med att skildra hur händelsen har skakat samhället i grunden och lämnat många invånare i arbetarklassområdet där attacken skedde med obesvarade frågor. Bland dem finns, om anklagelserna bevisas, hur kunde deras unga män bli indragna i en sådan akt?

Det är journalistens ord. De som borde vara objektiva.

Därefter fortsätter en medelålders sjukhusarbetare, som säger att hon känner flera av de anklagade: Det har helt enkelt förstört vårt samhälle. De här pojkarna måste leva med det resten av sina liv.

Den viktigaste frågan som reportern nämner för samhället är alltså hur de unga männen (den äldste är 27 år) kunde dras in, kanske till och med lockas in i detta. Den lokala kvinnan får det att låta som om förövarna, pojkarna – som tvingade elvaåringen att klä av sig, som hotade henne med våld, som våldtog henne på två olika platser och som filmade allt och spred det via sina mobiltelefoner – är offren.

I den alltjämt rådande dikotomin mellan manligt och kvinnligt är det mannen som beskrivs som aktiv och kvinnan som passiv. Men uppenbarligen sätts detta ur spel beträffande våldtäkt.

Många tidningsläsare och amerikanska bloggare har noterat hur grovt tidningen sluntit, och författaren Kristin Cashore tar upp det kanske mest flagranta: Invånare i området … säger att hon klädde sig äldre än sin ålder, hade smink och kläder mer passande för en kvinna i tjugoårsåldern. Hon brukade hänga med tonårspojkar på en lekplats, sade några.

Det som står mellan raderna – eller närapå uttalat – och som Cashore fäster sig vid är hon bad om det. Vilket omnämnandet av kläder och beteende är en slags kod för.

New York Times har varit tvungna att kommentera artikeln och i princip be om ursäkt – men ursäkten är att nyheten saknade balans och att texten fokuserade på invånarnas reaktioner.

När sådana här formuleringar slinker igenom i en så stor och ansedd tidning (och den åttonde mars av alla dagar), hur ser det då inte ut i lokala Träsk-Posten? Och hur låter det hemma hos folk när ingen utomstående hör?

Publicerad i Göteborgs-Posten 110325.