Having A Blast

Att Green Day skulle spela på Ullevi. Det trodde jag inte 1994 när trion slog igenom med Dookie. Inte ens 2004 när de gjorde en ännu större comeback med American Idiot, och jag började tänka på dem och My Chemical Romance i termen arenapunk. Eller om det möjligtvis var stadiumpunk.

Det är ju en paradox. Stadiumpunk. Men Green Day lyckas med det.
Framför allt med hjälp av sina fans. Både de framför scenen och de som plockas upp på den med ett lyckligt men samtidigt förskräckt uttryck i ansiktet. Billie Joe Armstrong är som en galen speedad svartsmurf, men han tar väl hand om fansen som bjuds upp. Oavsett om det är trettonårige Markus som ser ut som han är nio eller den rosahåriga tjejen som får en puss innan hon hoppar ner.
Deras påtagliga men chockade glädje går inte att stå emot.

Green Day har nog med låtar för att fylla en lång konsert, och skulle egentligen inte behöva spexa så mycket som de gör. I mitt tycke blir det lite för mycket fånerier och nästanbuskis. Men det verkar vara en del av grejen. Att det handlar om energi och en upplevelse, att det ska bli en folkfest, lika mycket eller mer än musiken. För vad gäller publikkontakt och lycka slår de till och med den där gubbrockaren alla andra recensenter brukar hylla för just det.

Däremot är det stor skillnad på konsertupplevelsen beroende på var man befann sig. På bortre sidan av scenen (alltså från ingången till planen sett) var det ganska glest bland publiken och man kunde utan större problem komma nära det yttre kravallstaketet. På sidan närmast ingången var det mer folk, mer skräp och mer fylla. Från läktaren kändes upplägget med scenen i mitten aningen ödsligt och ocharmigt - men det syntes tydligt vilket drag det var.

Konserten fick fyra i betyg i GP, Aftonbladet och Expressen. medan Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet var mer svala. Som väntat.



Green Day hade publiken i sina händer och fixade festen. Men Joan Jett har något de saknar. Äkta coolhet och stenhård pondus. 51 år gammal och pytteliten, iklädd likadana (men knappast samma) kläder som med The Runaways på sjuttiotalet. Hennes låtar är aningen för lika varandra och AC/DC-fyrkantiga. Men ändå. En äkta legend med stentuff röst. Det är inte ofta man får se en sådan.