Jag gillar Lady Gaga. Jag vet att det inte är helt fint att tycka så, och jag uppskattar inte allt hon gör, men redan hennes första låt stack ut bland allt brus på MTV. Jag gillar flera av hennes hits och framför allt hennes idéer om att sticka ut genom att se sig själv som ett konstverk. Något större.
Hon har också under lång tid lyckats balansera på en fin gräns i sina videor. Att vara lättklädd och sexig, men fortfarande mer ett subjekt än ett objekt. Aldrig ett offer, aldrig i underläge.
Tills Jonas Åkerlund kom in i bilden. I Paparazzi börjar hon som ett offer (även om hon får sin hämnd) och Telephone är som en sunkig parodi på en unken mansfantasi. Kvinnofängelse, tjejslagsmål, lesbiska snutar och så vidare. Plötsligt är det inte Gaga själv som har kommandot.
Med Smack My Bitch Up (Prodigy), Turn The Page och Whiskey In The Jar (Metallica) och Pussy (Rammstein) på Åkerlunds "meritlista" blir jag inte förvånad. De sexistiska videorna handlar inte om att tänja på gränserna eller provocera inom konsten, utan om att visa sex och naket just för sakens skull. Gärna lite sunkigt. Och kanske med en dålig ursäkt som att "det var ju en kvinna som slog henne".
Nu tror jag ju inte att Lady Gaga låtit Åkerlund bestämma helt, eller gjort något hon själv inte vill. Det finns både humoristiska och intelligenta stunder i Telephone också. Och väldigt mycket produktplacering. Vissa delar kan till och med ses som feministiska.
Men jag tittar hellre på någon av de många parodierna på Telephone som florerar. Det här är en av de bästa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar