The Angle

Övergreppet fortsätter

Det finns gott om skrivna och oskrivna regler för hur och om vad massmedia rapporterar. Och så finns allt det där som inte sägs rent ut, det som står mellan raderna. Ordval visar bakomliggande ideologiska värderingar hos skribenten. Språkbruket åskådliggör lika mycket vad man ser som hur man ser det. Medierna bekräftar och sprider de värderingar som finns i samhället – och som kanske inte alltid är sunda eller borde föras vidare.

Nyligen skrev New York Times om ett fall där en elvaårig flicka i Cleveland, Texas våldtogs av arton (18!) män och tonåringar (Vicious Assault Shakes Texas Town 110308).

Artikeln börjar med att skildra hur händelsen har skakat samhället i grunden och lämnat många invånare i arbetarklassområdet där attacken skedde med obesvarade frågor. Bland dem finns, om anklagelserna bevisas, hur kunde deras unga män bli indragna i en sådan akt?

Det är journalistens ord. De som borde vara objektiva.

Därefter fortsätter en medelålders sjukhusarbetare, som säger att hon känner flera av de anklagade: Det har helt enkelt förstört vårt samhälle. De här pojkarna måste leva med det resten av sina liv.

Den viktigaste frågan som reportern nämner för samhället är alltså hur de unga männen (den äldste är 27 år) kunde dras in, kanske till och med lockas in i detta. Den lokala kvinnan får det att låta som om förövarna, pojkarna – som tvingade elvaåringen att klä av sig, som hotade henne med våld, som våldtog henne på två olika platser och som filmade allt och spred det via sina mobiltelefoner – är offren.

I den alltjämt rådande dikotomin mellan manligt och kvinnligt är det mannen som beskrivs som aktiv och kvinnan som passiv. Men uppenbarligen sätts detta ur spel beträffande våldtäkt.

Många tidningsläsare och amerikanska bloggare har noterat hur grovt tidningen sluntit, och författaren Kristin Cashore tar upp det kanske mest flagranta: Invånare i området … säger att hon klädde sig äldre än sin ålder, hade smink och kläder mer passande för en kvinna i tjugoårsåldern. Hon brukade hänga med tonårspojkar på en lekplats, sade några.

Det som står mellan raderna – eller närapå uttalat – och som Cashore fäster sig vid är hon bad om det. Vilket omnämnandet av kläder och beteende är en slags kod för.

New York Times har varit tvungna att kommentera artikeln och i princip be om ursäkt – men ursäkten är att nyheten saknade balans och att texten fokuserade på invånarnas reaktioner.

När sådana här formuleringar slinker igenom i en så stor och ansedd tidning (och den åttonde mars av alla dagar), hur ser det då inte ut i lokala Träsk-Posten? Och hur låter det hemma hos folk när ingen utomstående hör?

Publicerad i Göteborgs-Posten 110325.