Blessed

Tidningsredaktionernas medelåldersmän hyllar Lucinda Williams färska album Blessed, och jag funderar över varför jag gillar det så mycket. Att jag gillar henne är inte konstigt, men jag borde inte gilla den släpiga gubbrocken.

Så tänker jag på Doris Lessing, av Nobelprismotiveringen nedvärderad till "den kvinnliga erfarenhetens epiker". Lucinda Williams är helt enkelt en sådan som liksom Pinter "frilägger avgrunden under vardagspratet", liksom le Clézio en "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare", på ett personligt plan gör hon till och med, som Vargas Llosa, en "kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag".

Hon är helt enkelt inte, som Springsteen i viss mån och defintivt Lundell, en manlighetens uttolkare, utan mänsklighetens.

Publicerad i Borås Tidning 110321.