Barneys många liv - en inte helt sann historia

Trovärdig slusk är inte tillräckligt

En cigarr och ett glas whisky. Det är vad såpoperaproducenten Barney Panofsky ständigt har i handen. Han är en självgod livsnjutare, egoistisk, hämndlysten och oborstad. Oförbätterlig, enligt hans tredje fru. Förmodligen ska man se honom som en charmig slarver med gott hjärta. För hur skulle en halvfet slusk som gillar att tycka synd om sig själv annars lyckas gifta sig med tre vackra, begåvade, unga kvinnor?

Filmen, baserad på boken Barney’s version av Mordecai Richler, vill få plats med alldeles för mycket: huvudpersonens bästa och sämsta ögonblick under 30 år (smink och tidsbilder imponerar), en gammal mordgåta, att åldras med demens. Ändå får man ingen bakgrund till varför Barney blivit som han är, eller varför han inte lär sig något.

Paul Giamatti gör onekligen sluskrollen väl, och har vunnit en Golden globe. Fruarna däremot, har papperstunna roller, från den första, slampan (”hon är ett samtalsämne, ingen fru”) via bitchen (”en rik mans gapiga dotter”) till drömkvinnan/madonnan med ett ständigt småleende. Sitt livs kärlek möter Barney på sitt eget bröllop nummer två, och börjar genast intensivt uppvakta/trakassera henne. Tunn är också Scott Speedmans rollfigur Boogie, den charmige och begåvade men misslyckade och till sist nersupne snyggingen, medan Dustin Hoffman som Barneys far fått lite mer att arbeta med.

Meningen är väl att tittaren ska sympatisera med huvudpersonens osäkerhet och bekräftelsebehov, men enda gången filmen bränner till är mot slutet, när den åldrade Barney drabbas av demens.

Relationsdrama
Barneys många liv – en inte helt sann historia
Regi: Richard J. Lewis
Med: Paul Giamatti, Dustin Hoffman, Rosamund Pike, Minnie Driver, Rachelle Lefevre, Scott Speedman
Kanada/Italien, 2010 (134 min)
Betyg: 2

Publicerad i Göteborgs-Posten 110701.
(Det här är dessutom hela texten, i papperstidningen hade någon klåpare tappat bort sista ett och ett halvt stycket.)