På de första arton åren lyckades Paradise Lost inte med att
bli ett bra liveband – kanske var det när de fyllde 20 som det släppte? För
inte kan det väl vara den svenske trummisen Adrian Erlandsson (känd från
Göteborgsbanden At The Gates och The Haunted och medlem sedan 2009) som
inneburit en så stor förändring?
Något har i alla fall hänt sedan jag såg engelsmännen sist. Musiken
är lika svart och melankolisk som alltid, men det finns mer harmoni hos musikerna.
Gitarristen Aaron Eady ser riktigt lycklig ut, är helt inne i musiken och
sjunger med, men framför allt märks det på Nick Holmes. Sångaren har
ögonkontakt med åskådarna, pratar med oss, uppmuntrar, till och med ler och –
kors i taket – skämtar. Torrt, men effektivt. Och publiken är lättflörtad –
från Erased och framåt är det händer i luften vid nästan varje låt.
Konserten blir en slags uppräkning av hits från 1992 (tredje
plattan) och in i nuet. As I die, Forever failure, Pity the sadness, One
second, Say just words… En blandning av barskt och melodiskt, där de låtar som
är laddade med elektroniska effekter nästan är populärast.
Paradise Lost har utvecklats sedan dödsmetalldebuten, och
det var länge sedan det hördes något av den. De har förändrat och förfinat och periodvis
även tappat bort sitt sound under karriären. Nu har de lyckats förena de flesta
bitarna, även på scen. Låtarna från den färska skivan Tragic idol – den
trettonde – passar in fint. In this we dwell sticker ut på ett positivt sätt med
riff som ibland drar åt heavy metal och ett rejält gitarrsolo.
Det finns fortfarande en viss stelhet – det är ju inbyggt i gothmusiken
– och Nick Holmes levererar en del sura toner, men jag har faktiskt aldrig sett
Paradise Lost så här bra och avslappnade. Eller så här svängiga.
Metal/goth
Paradise Lost
Sticky Fingers, tisdag 120515
Publik: 320.
Bäst: De tre låtarna från One second.
Sämst: 75 minuter är lite snålt – och även att Adrian
Erlandsson inte säger något.
Betyg: ****
Publicerad i Göteborgs-Posten 120516.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar