Back To December

Gamla vänner som inte ses så ofta längre. Vars liv har utvecklat sig helt olika. Frida har vunnit Grammis som årets nykomling och tjuvläser Harlequinromaner dolda under respektabla bokomslag i turnébussen. Måns är bartender eftersom han inte orkar fullfölja något svårare och har ofrivilligt blivit pappa efter ett av många engångsligg. Teddy är ny bajskung efter att ha tagit över sin strokedrabbade pappas hyrtoalettfirma. Carl deppar över en frånvarande pojkvän. Tove har problem med läkarstudierna och sin nya (och första) flickvän. Milla misslyckas i karriären men ska gifta sig. Sista dagen i december kommer de att samlas igen.

Många namn är det att hålla ordning på. Många oförverkligade drömmar och längtan till något annat eller annan. Den ende som verkar nöjd är den frånvarande helyllekilen Jens, som på annan ort spelar in sin första långfilm. På gott och ont är Mariette Glodecks persongalleri vanliga stockholmska trettio-nånting-människor. Folk som går att känna igen - om än alltid inte förstå.
Å andra sidan är det svårt att känna för dem. De är självupptagna, några av dem rentav själviska och elaka, insnärjda med varandra (vem i gänget har Måns inte legat med?) och fast i gamla spår. Frågan infinner sig varför de fortfarande bryr sig om varandra och vad de har gemensamt mer än det där förflutna.

 Glodeck är copywriter som gillar musik- och samtidsreferenser, och är snabb med ord och ytliga beskrivningar. Hon sätter fingret på känslan av att leka vuxen, att vara det men inte vilja acceptera det, men hamnar trots ambitionen att gå djupare ändå i underhållningslitteraturen.

Det märkliga är att det ingenstans på Glodecks tredje bok framgår att den är en uppföljare till debuten Röda Vita Rosen. Också den skildrade kompisgänget på ett slags återträff. Men faktiskt fungerar Den sista dagen i december bättre på egen hand - som uppföljare blir det upprepning snarare än fördjupning.

Roman
Mariette Glodeck
Sista dagen i december
Norstedts

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121031.

Hysteria

Stockholm, Hovet i lördags. Utsålt Muse. Fantastiskt, förstås. Muse har verkligen tagit ännu ett steg uppåt, vilket torde varit svårt med tanke på vilket enastående liveband de redan är.
De som kallar Muses musik för stendöd och "antitesen till allt som rockmusik ska vara" har verkligen missat något. Synd för dem.
(Och det där med recensioner av The Resistance är som sagt något jag ska återkomma till.)

Köpenhamn, Parken igår. Nog närapå utsåld konsert den också. Mycket folk var det i alla fall. Och en ännu bättre konsert. Mycket för att jag hade ståplats - på vänster sida av scenen, för att se mer av Matt, förstås - men också för att de hade ännu lite fler skärmar och en låtlista med Uprising först. En perfekt öppningslåt som får publiken på tå direkt. Och så Knights Of Cydonia som oslagbar avslutning.

Jag skulle kunna se en till konsert idag utan att tröttna. Särskilt som de varierar låtlistan sådär lite lagom.

Vad som var tråkigt i Stockholm var att arrangerande AEG frestats att trycka in lite för mycket folk, ett hundratal fans som fick se konserten från sidan eller snett bakifrån. Där satt även recensenterna - varav vilka flera redan från början inte har "förstått" musiken - vilket är att göra bandet en otjänst.

Min recension av Stockholmskonserten kommer i Sweden Rock Magazine framöver.
För övrigt en tidning vars blivande chefredaktör Martin Carlsson gav Musekonserten fem getingar i Expressen.

Stockholm Syndrome

Jag är på Musetripp. Inte bara mentalt och med skivorna laddade i Ipoden, utan på tåget på väg till Stockholm där de spelar imorgon.
Igår var det turnépremiär i Helsingfors, och låtlistan ser riktigt bra ut. Gamla favoriter möter nya hits, och de filmade klippen visar att det också blir stor show.
Kan inte tänka mig annat än att det här blir årets bästa konsert.