We All Stand Together

Batina The Hidden.

Den serietidning jag oftast läser är Buffy The Vampire Slayer Season Eight. Vad annars?

Nyligen har jag också läst The 99, skapad av kuwaitern Naif al-Mutawa. Efter sitt arbete med tortyroffer började han fundera över vilka som egentligen är hjältar, och elfte september fick honom att vilja ta tillbaka sin religion. Så hjältarna i The 99 är ett kollektiv, inte den ensamma, (åtminstone ibland) grubblande västerländska superhjälten. Fast de 99 - döpta efter Allahs 99 sköna namn - är västerländska på många andra sätt.

Här är min recension i Göteborgs-Posten.

Celebration

Madonna igen. Andra kvällen var bättre. Inte för att andra kvällen på Ullevi alltid är bättre, utan för att publiken ryckt upp sig något. Det här var ju trots allt den "första konserten", den som biljetterna släpptes först till och den som de stora fansen gick på.

Upplägget var förstås exakt likadant - fast jag såg Madonna dra handen genom håret ett par gånger, och så tog hon på sig en rutig hatt från publiken - men det var fortfarande fascinerande (för tekniken och perfektionismen) och underhållande. Skulle faktiskt gett en fyra i betyg för den här kvällen, trots ojämnheterna.
Bäst: Give It 2 Me och Like A Prayer. Gillar också She's Not Me som är en smart kommentar och uppgörelse med Madonnas tidigare stilar. Man ska skilja på artist och person.

Och så syns jag på bild på Charlotte Perellis blogg. Hörde henne kommentera att hon hamnat mitt på pressläktaren. Tydligen fotograferade hon den också.

Like a virgin

Jag har inte sett Madonna live förut. Kan väl inte direkt påstå att jag väntat i nitton år, men jag såg fram emot lördagens Ullevispelning, och fick på många sätt mina förväntningar uppfyllda.
Madonna bjöd på show, inte på konsert, och på en extremt välregisserad sådan.

Min recension - med en trea i betyg - finns att läsa i Upsala Nya Tidning.

De flesta svenska recensioner har annars varit ljumma, och framför allt klagat på bristen på publikkontakt. Vilket är lustigt med tanke på att tidningarna innan spelningen lanserat och bedömt Madonna som just en artist man ska titta på, en visuell upplevelse, och inte någon man ska nå kontakt med. De har betygssatt hennes videor och hennes kläder, men inte musiken eller recenserat alla skivorna.

Har också sett en massa gnälliga läsarkommentarer som tyder på brist på insikt - att jämföra Madonna med Bruce Springsteen eller U2 är rätt löjligt. Det är inte samma sorts artister, och man ska inte ha samma sorts förväntningar när man går på konserter med dem. Då får man skylla sig själv om man blir besviken (jag hade i och för sig tyckt att det vore rätt kul att se Springsteen i synkroniserad dans).

Jag ser fram emot att se Madonna igen ikväll. Även om upplägget är exakt det samma.

My generation

Jenny Diski är en briljant författare. Med ett krispigt språk och en torr brittisk humor, som hon sprider även i de svartaste stunder - och sådana finns det gott om i hennes böcker, både romanerna och resebiografierna.

Hennes senaste alster är en essäbok om sextiotalet, The Sixties. Den - och åttiotalet - har jag skrivit en krönika om i dagens Göteborgs-Posten.

Uprising

Nu har inledningslåten och första singeln från Muses kommande album The Resistance börjat spelas på radio. Uprising är en omdedelbar låt med arenastor refräng.

Matt Bellamy har kallat den en "heavy-rock take on Goldfrapp". Själv tänker jag delvis på Marilyn Manson och Doctor & The Medics. Men jag lovar, Uprising är riktigt bra, och saknar - på gott och ont - Eurasiachocken.

Texten knyter ihop Bellamys verklighet med temat som stora delar av skivan har.

Revolution och tankepolis. "They will not control us / We will be victorious". Det låter väl som Muse i ett nötskal?

Framöver gäller det att hålla ögonen på BBC Radio 1, där Muse ska spela gamla och nya låtar hos Zane Lowe den 16 augusti. Musik som ska gå att höra senare på hemsidan.

Tills dess - lyssna på 36 sekunder på Youtube eller ladda ner Uprising här.

Live Under A Blood Red Sky

Den andra konserten var tydligen bäst. För så är det. Alltid. Skrev en lokal recensent.
Och tog på så vis udden ur sin egen recension - för vad är vitsen med att recensera något om man redan innan bestämt sig?

Ullevikonserter spelar tydligen i en helt egen liga - man behöver inte ens titta på statistik för att veta att femmor i betyg är mycket vanligare än på andra arenor. Förmodligen oftast inte ens för musikens skull, utan för massupplevelsen (masspsykosen skulle jag skriva om jag vore elak).

Utifrån låtlistan passade i alla fall U2s första kväll mig bättre. Här är min recension från fredagens U2-konsert.

Fick inte plats att nämna de patetiska tecknade fredsduvorna som flög runt på storbildsskärmen - inte för att de påverkade betyget, men eftersom det visar att Bono helt tycks sakna självhumor. Samtidigt som jag gillar att U2 numera har ett budskap som de står för så finns risken att det blir för mycket, för sockersött inbakat. Tyvärr tror jag inte att den burmesiska diktaturen tittar på deras starka ställningstagande för Aung San Suu Kyi i Walk on. Men om resten av världen - eller runt 50 000 personer per konsert - ser, så kanske det leder någonvart ändå.


Den här låten hade jag i och för sig gärna sett.

City Of Blinding Lights

Klon i Barcelona.

Den där klon ovanför Ullevi har synts ett tag. I dagsljus såg den mest fånig ut. När kvällen och U2 väl kom var det enklare att förstå poängen med den futuristiska bläckfisk/rymdskepps-scenen. Framför allt eftersom ljudet på konserten var ovanligt bra.
Däremot hade jag förväntat mig mer visuellt av spektaklet. Stämningsmässigt också.

Min recension publiceras i Upsala Nya Tidning. Länk dit kommer när den är utlagd.
Vertigo och Sunday Bloody Sunday var i alla fall några av höjdpunkterna. Och Bono pratade en hel del svenska.