A Perfect Day

Nu finns min recension av Muses två spelningar på Wembley tidigare i månaden att läsa på Sweden Rock Magazines hemsida.

Out Of Africa

Bokmässan i Göteborg är en speciell upplevelse, och ofta en överväldigande sådan. Inte enbart för att det är så mycket folk där, utan för att det finns så mycket intressant att titta och lyssna på.

Årets tema var Afrika, vilket märktes på många av seminarierna men långt från alla. I helgen hann jag till exempel med allt från att lyssna på tunga samtal om hur våldtäkt används som vapen i krig till att skrattande se två fusk-finska komiker - Marja och Agneta - dansa loss.

Inget av det men mycket annat fick plats i den text om Bokmässan som jag skrivit till Kulturdelen.
Jag har också en hög med böcker från olika afrikanska författare, bland dem Sefi Atta, som jag ska läsa och skriva om så fort jag hinner.

Tusen gånger starkare

Det finns en könsmaktordning, även om många förnekar det. Så är det även i skolan, något filmen Tusen gånger starkare (premiär idag) tydligt visar. Det är ett upprop till kamp, och den är överdriven - men det måste den kanske vara för att få fram sin poäng.
Filmen är baserad på Christina Herrströms roman med samma namn. Jag har skrivit om filmen på Kulturdelen, och rekommenderar den starkt. Särskilt till alla som har något med skolan att göra.

Den stulna romanen

I våras träffade jag författaren Nawal el Saadawi. Nu är hon tillbaka i Sverige för att besöka bokmässan i Göteborg.
Den som inte har tillfälle att se henne där kan läsa om några av hennes tankar i min intervju nedan.


Hoppet håller Nawal el Saadawi levande

Hon var en av de första som uppmärksammade världen på kvinnlig könsstympning. Hon har suttit fängslad och levt i landsflykt. Vi mötte den frispråkiga egyptiskan Nawal el Saadawi, aktuell med Den stulna romanen.

- Jag gillar inte uppdelningar som ung och gammal. Jag känner mig ung! Jag är förtjust i att bryta ner barriärer, som mellan global och lokal, feminism och islam. Vi måste bryta ... barriärerna mellan politik, ekonomi, religion - allt hänger ihop. Där andra vill separera hittar jag hellre länkar. Men kvinnor är ojämlika och förtryckta i alla religioner. Det är därför man måste särskilja religion och politik! .
Jag har precis frågat Nawal el Saadawi vad hon, som ofta kallas feministikon, känner när hon ser yngre kvinnor möta samma svårigheter, och genast fått en tillrättavisning eftersom jag nämnt åldern.
- Alla är fria att välja sin gud i det privata. Men vi måste ha sekulära lagar. Vi måste ha en sekulär sexualitet också. I Egypten gör man till och med sexlivet religiöst! Gud kommer emellan i min säng. Vad var din fråga nu igen?
I stället för att svara hänvisar Saadawi till sin uppväxt.
- När jag var en flicka - och jag har muslimsk bakgrund - sa min far aldrig åt mig att bära slöja. Jag gick på läkarutbildning ihop med män på 50-talet. Jag hade manliga vänner och nattjänst. Det var ingen som frågade om något eller brydde sig. Så ser det inte ut i Egypten nu. Det är kolonialismen som uppmuntrat splittringen.
Hon är i Göteborg i samband med Internationella kvinnodagen, som gäst på en konferens som stöder kvinnorörelsen i Iran. Hon lyssnar engagerat på de andra talarna - och grimaserar tydligt när kulturrelativism nämns - och har många fans som vill få en autograf eller ta ett foto. När vi ska prata om hennes nya roman, den sjätte som översatts till svenska, kommer hon snabbt in på politik.
- Den här boken är väldigt annorlunda i stil och i innehåll, jag utvecklas ju. Jag relaterar också till nutida samhällsproblem, som korruption och fundamentalism.
Den stulna romanen utspelar sig i Kairo, handlar om gatubarn, om en kvinna, som föraktar sitt liv, och hennes två döttrar, en inom och en utom äktenskapet. Titeln är bokstavlig och symbolisk.
- Bodour är en hycklare som lever med en man som också är en hycklare. Hon skriver en roman för att förverkliga sig själv, och för att göra något för sin utomäktenskapliga dotter, Zina. Det är ett slags psykologisk självbehandling. Men det är maken som blir berömd för något hon gjort, han som sätter sitt namn på hennes arbete. Det är vanligt, att maken stjäl hela äran! Det är patriarkatet igen ... I romanen återkommer inte bara teman som patriarkat, religion och sexualitet, utan specifika saker som utomäktenskapliga döttrar och gamla män som smyger sig på unga, sovande flickor.
- Det finns två miljoner utomäktenskapliga barn i Egypten. Vi är invaderade av religiösa fundamentalister, kristendom och islam ... Som jag sa, neokolonialismen uppmuntrar det. Men slöjan och omskärelsen är ett universellt problem. Män blir aggressiva och våldtar. Och lämnar.
I Egypten måste barn ha sina fäders namn, något Nawal och hennes dotter Mona Helmy, poet och författare, startade en kampanj för att ändra. De anklagades för hädelse, men vann 2008 målet som också lett till en ny lag.
- Nu har regeringen tagit ett litet steg - en ogift mor kan ge barnet sitt namn. Men hon måste adoptera en påhittad manlig fader och skriva hans namn på födelsecertifikatet. Kvinnlig könsstympning har blivit bannlyst också! Men 97 procent av alla kvinnor är omskurna. Jag är emot manlig omskärelse också, och mot att man ska skära i barn.
Nawal har beskrivit sig som en häst som hoppar över hinder efter hinder trots att de aldrig tar slut. Vad får henne att fortsätta?
- Hoppet! Hopp är makt. Utan det dör man. Det håller mig stark och ung.
En man från Iran blandar sig i samtalet och berättar att han för runt 30 år sedan hade en studiecirkel, läste hennes böcker och senare blev gripen och torterad. Nawal griper tag, först i hans arm och sedan i min.
- Du måste skriva ner det här! Det är på grund av sådant här som jag har hoppet kvar! Folket erkänner mig överallt, det är därför jag känner mig hemma överallt. Nationalitet, än sen då? Jag är emot allt som separerar människor från varandra. Det är sinnets slöja som är den farligaste.
Nawal el Saadawi är van att styra showen och vill lika gärna fråga ut mig, till exempel om jag anser att Nobelpriset är politiskt eftersom hon inte fått det, hur översättningen av den nya boken är, eller vilken av hennes romaner jag föredrar och varför.
- Tycker du att Imamens fall var hade mer aggressiv ton? Den nya ses som väldigt aggressiv, mot män och mot religion, många upprörs. Men jag är inte emot alla män.
Den stulna romanen är förbjuden i Egypten. I hemlandet har hon utsatts för dödshot, suttit fängslad och tvingats gå i landsflykt. Under 2000-talet har hon råkat ut för advokater som försökt tvångsskilja henne från maken och frånta henne medborgarskapet. Trots allt bor hon i Kairo igen.
- Jag blir kvar där tills jag dör! Men om jag känner mig trygg? Nej! Ingenstans, inte någonstans, inte ens i USA känner jag mig trygg. Jag har blivit censurerad där också, jag är dissident och undervisar om det.
Nästa år fyller Nawal el Saadawi 80 år. Något hon flera gånger nämner med pigga ögon och viss fascination - "80 år, åtta noll!" - men hon har flera projekt på gång, så skilda saker som den nya egyptiska rörelsen Tadamon (Solidaritet) som försöker få islam avskaffad som statsreligion och deltagande i en konferens för kvinnors rättigheter i Kairo i december. Och så skriver hon på en roman.
- Jag skriver på boken som ska berätta allt. Det är min sista bok. Jag hoppas att jag blir klar innan jag dör.

Nawal el Saadawi

Författare, läkare och feministikon.
Föddes 1931 i Egypten. Bor i Kairo.
Har suttit fängslad i Egypten och levt i exil i USA.
Gift med Sherif Hetata, läkare och författare. Har två barn.
Har skrivit 47 böcker, både romaner och facklitteratur.
Var en av de första som tog upp ämnet kvinnlig könsstympning.
På svenska finns romanerna Röst ur djupet (1983), Och tiden står stilla vid Nilen (1987), Imamens fall (1988), Törst (1990) och Livets källa (1994). Är aktuell med Den stulna romanen. Besöker Bokmässan i september.

(Publicerad i Göteborgs-Posten 100313)

Shame Shame Shame

What Is Love

Mångsysslaren Liv Strömquist är en av Sveriges skarpaste samtidsanalytiker. Rolig är hon dessutom. Hennes seriealbum Prins Charles känsla, som analyserar och dissekerar kärleken - den romantiska, heternomativa - är bland det bästa och viktigaste som kommit ut i år.
Jag har skrivit en recension till Kulturdelen.

Värt att nämna är att Prins Charles känsla i mycket är en politisk bok. Och apropå det är det ju val idag. Det viktigaste är inte vad man röstar på utan att rösta - den som inte röstar har inte heller rätt att gnälla.

Pop och politik (igen)

Det är alltid konstigt att se och höra sig själv på teve eller radio. När jag tittade på Pop och politik i måndags fick jag snabbt samma känsla som vid inspelningen i våras - att det finns så mycket mer att säga. Och att jag vill säga det. Till exempel om avsaknaden av svarta (men Jimi Hendrix då?) och tjejer i hårdrocken.
Förhoppningsvis kommer det fler tillfällen att göra det. Om inte annat får jag göra det här.

Mer grävande reportage om musik är alltid efterlängtad, och Pop och politik är ett bra program. I den här sändningen tyckte jag framför allt att delen som handlade om schlagermusik var intressant, dessutom på ett oväntat sätt.
Programmet finns nu på SVT play, närmare bestämt här. På samma ställe kan man också lyssna på den hörvärda radioserien med samma namn.