Dawn Of Love

Så var det dags igen. Debatt om Twilight och Breaking Dawn del 1. Inte åldersgränsen den här gången - det är bra att den blev elva år, men den förälder som går med en sjuåring och tittar på filmen gör inte sitt jobb - utan antifeminism och kvinnobilden. Den finns det förstås en hel del kritiskt att säga om, och det mesta stämmer.

Samtidigt gäller det att tänka på publiken, och vad de ser. Vad som är viktigt. Hittills verkar de flesta fansen älska även den här filmen (de jag pratat med idag förstår dock mina invändningar, inte minst mot Edwards beteende).

Det handlar om kärlek. Inte om abortfrågan och feminism. Det handlar om en tjej som är stark och får sin vilja igenom. Inte om att ifrågasätta att det hon vill egentligen är rätt konservativt och trist. Det handlar om att kanske faktiskt bli styrkt och att ta till sig de rätta sakerna.

Därför är det viktigt att vi recensenter och tyckare inte "kidnappar" Twilightfilmerna och talar om för fansen vad de ska tycka och hur det är. Däremot kan det vara nyttigt att visa hur man som tittare också kan tolka vissa saker. Och att tala om att det finns fantastiska och feministiska vampyr- och kärleksberättelser, som Buffy The Vampire Slayer. Men ibland, och för många, är en kärlekshistoria inte mer än just det.

Jag ser Twilight mer som en kärlekshistoria än en vampyrberättelse. Utifrån det kan jag inte låta bli en favorit i repris:

The Twilight Saga: Breaking Dawn – del 1
Vampyrfilm, USA, 2011

Regi: Bill Condon

Manus: Melissa Rosenberg (romanförlaga Stephenie Meyer)
Medverkande: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner, Billy Burke, Nikki Reed, Michael Sheen m fl
Distributör: Nordisk film
Längd: 117 minuter

Svensk biopremiär 2011-11-16

Det är svårt att förhålla sig till Breaking Dawn del 1 som bara en film, utan att blanda in allt runtomkring. Framför allt tänker jag på debatten kring åldersgränsen – som vettigt nog sänktes av Kammarrätten till elva år dagen före premiären – och vikten av att hålla på någon av ”drömkillarna”: Team Jacob eller Team Edward.

”Varför är det ingen som håller på Team Bella?” tänker jag när jag ser den fjärde men inte sista Twilight-filmen. Den sista boken, Så länge vi båda andas, har delats upp i två filmer. Det är onödigt på många sätt.

Det börjar med bröllop. Ett riktigt drömbröllop, men inte för just den här bruden. Bella Swan (Kristen Stewart) tvekar inte om att hon vill gifta sig med sin drömkille, själsfrände, love of her life, vampyren Edward Cullen (Robert Pattinson), men hon är inte lika förtjust i skyhöga klackar, påkostad klänning, gigantisk tårta och massor av romantiska dekorationer. Å andra sidan kan man tycka att hon får skylla sig själv när hon överlåtit planeringen åt sin blivande svägerska Alice.

Trots att det är ett romantiskt, vackert bröllop försöker regissören inte ens skapa en odelad känsla av lycka. Något lurar i bakgrunden. Och det är inte enbart vampyrernas arvfiender, indianstammens unga män som kan förvandla sig till jättevargar. Redan här blir det också tydligt att för att förstå filmen bör man antingen ha sett de tidigare tre eller läst romanförlagorna. Och helst bådadera.

Efter bröllop följer sig som bör smekmånad. Bella och Edward ensamma på en paradisö utanför Brasiliens kust. Och de gör det där som par gör på smekmånaden, trots att han är vampyr och hon är människa. Allt går bra. Och allt borde vara fantastiskt. Men Edward bestämmer sig som vanligt för att han vet bäst och att Bella måste beskyddas.

Och så går allt i kras. Trots att det borde vara omöjligt blir Bella gravid. Fostret växer oroväckande snabbt, äter på henne inifrån. Återigen bestämmer Edward, den här gången flankerad av sin familj, att den där ”saken” måste bort ur henne. Men fostret har en egen vilja och det går inte. Som vanligt är det ingen som lyssnar på Bella, som trots allt framhärdar i sitt beslut att behålla barnet. Envishet är en av hennes bästa grenar. Trots allt och trots att det är enkelt att ifrågasätta så många av hennes beslut är hon en stark och modig person.

Med graviditeten byter filmen skepnad. Äntligen förs det in lite spänning. Men framför allt ångest. Bella ser ut att lida av grav anorexi, bitvis blir det ren skräckfilm stämningsmässigt och förlossningsscenen är blodig och obehaglig. Mer obehagligt tycker jag ändå att det är hur liten hänsyn alla tar till Bellas egen vilja. Alla vill bestämma och tror sig veta bättre. Undantaget är möjligtvis vännen Jacob (Taylor Lautner), som insett att han aldrig kunnat påverka Bellas val tidigare och därför knappast kan det nu heller.

Barnet, som utgör ett hot på många sätt (ingen vet ju heller vad det egentligen är som växer i Bellas mage), ger också upphov till öppna fientligheter mellan vampyrerna och hamnbytarna, och även inom vargflocken. Där finns några av filmens mer känslomässigt berörande scener. Det blir tydligt hur mycket Stephenie Meyer använder sig av traditioner, hierarkier och mönster som sällan ifrågasätts och inte får brytas, och som ofta framställs som något gott. Möjligtvis kan jag se den starka lojaliteten mot familj och vänner som positivt.

Låter jag negativ? Breaking Dawn del 1 är den tristaste Twilight-filmen hittills. Den hade behövt ett rappare tempo, bättre balans, mer action, mer humor, (bröllopstalen samt ett par repliker och sneda leenden från Jake räcker inte) och framför allt mer förståelse från regissörens sida. Var finns magin?

Som filmen ser ut nu borde inte ens de mest inbitna Team Edward-fans kunna undgå att se hur jobbig han är, och hur det får Bella att må.

Som vanligt är det också Kristen Stewarts Bella som är behållningen i filmen. Hon tar i alla fall Bella på allvar, och det ska bli intressant att se hur hon spelar sitt nya jag i Breaking Dawn del 2. Som den här filmen framför allt känns som en enda lång transportsträcka fram till. Den cliffhanger som del ett slutar med känns mest som att bli snuvad på konfekten. För det är ju då det äntligen ska börja hända saker.

Publicerad i Kulturdelen 111116.