Love Is In The Air

Stolta. Glada. Peppade. Så kan jag tänka mig att de fem killarna i In Flames kände sig på Scandinaviums scen i lördags. Och förhoppningsvis lite ödmjuka. För så kände jag när jag såg dem.
Det är inte ofta man möter sådan kärlek.

Skynket faller till tonerna av Sounds Of A Playground Fading. Här behövs ingen startsträcka. Publiken är med på noterna direkt, genom likaledes nya Deliver Us och All For Me.
Med enkla medel skapas en snygg inramning – ljusriggen hänger så lågt att det nästan ser ut som om musikerna ska slå huvudet i den. Som en klubbscen i en arenalokal. Så småningom lyfts ljusriggen upp, arrangeras om, lyser i olika färger för olika låtar.
Nuförtiden behöver man inte oroa sig för om In Flames ska leverera. Det blir bra låtar, en snygg och genomtänkt show. Så ska det vara för ett band med en mer än tjugoårig karriär, men för den som följt dem från de små scenerna i Göteborg uppför framgångsstegen – och sett både fantastiska spelningar och tja, ofokuserade – blir det extra speciellt. Göteborgarna är flitig turnerande och har byggt sin karriär med hårt arbete, och vinner– näthat och tjat om att de ”sålt sig” till trots – fortfarande ny publik. Det märks på responsen på nya plattans låtar, som är många. Kvällen tycks speciell för alla. In Flames har besegrat allt motstånd.

Till och med den typiskt så kallat väloljade turnémaskinen som kvintetten blivit lättar på masken och blir tydligt tagna av publikens hängivenhet. Anders Fridén, som tar stor plats som frontman och levererar en hel del oneliners, skämtar i början om att gruppen bara skrivit hits, och särskilt mot slutet av konserten är det svårt att säga emot honom.

Efter The Quiet Place – responsen är raka motsatsen till titeln – sätter sig sångaren med benen i kors längst fram på scenen för att insupa atmosfären, får sällskap av de andra, men lyckas inte få åskådarna att vara lika tysta och vördnadsfulla. Den stora vändningen sker i Come Clarity, där publikens mobiltelefoner lyser upp Scandinavium som små stjärnor, där de tar över sista refrängen helt och får Fridén att tacka och applådera fansen flera gånger. ”Hade jag inte varit så tuff hade jag börjat gråta”, säger han. När hjärtat är med på ett annat sätt lyfter konserten ännu mer.

Till och med klichéerna fungerar: Fridéns marknadsundersökning av var den bästa metalpubliken finns gör alla som galna, och att Only For The Weak filmas för Youtube får i stort sett hela Scandinavium att hoppa. Det är en mäktig vy – och känslosam. Avslutningen med Delight And Angers, Cloud Connected, The Mirror’s Truth och den hårda, ilskna Take This Life där det bjuds både eld, gnistsprutor och fyrverkerier tar bort all tvekan. In Flames är inte landets största metalband – plocka bort epitetet och de klår alla andra band ändå.

Det är ingen tvekan om att det är In Flames som lockat publiken, trots hela fyra uppvärmare. Sveriges hemligaste band Ghost (det ihärdigaste ryktet säger Repugnant) uppträder i munkkåpor, sångaren i rödfodrad biskopsdräkt, men det är svårt att ta dem på allvar som ondskans utsända. Det blir för mycket varietésatanism, och även om de fångar uppmärksamheten med medryckande Elizabeth och Ritual hinner jag också tänka på hur varmt det måste bli under kåporna och hur trist det måste vara att turnera och vara så hemliga att de aldrig kan gå ut efteråt. Amerikanska Trivium – som toppar paketet i Storbritannien – har vuxit ifrån både valpighet och arrogans och tar sin roll att få publiken ”nice and warm” för huvudakten på allvar. De skapar bra drag, får till och med igång en moshpit i Throes Of Perdition, men det märks också tydligt vilka band som är deras influenser. Mest jubel får de när Matt Heafy säger att Trivium inte ens skulle ha funnits utan In Flames.
Så mycket har In Flames och Göteborgssoundet faktiskt gjort för hårdrocken.

Band: In Flames
Plats: Scandinavium lördag 19 november
Publik: 8380.
Bäst: Come Clarity och känslorna den släpper loss framför och på scenen.
Sämst: Melodifestivalsaktiga Liberation funkar inte riktigt.

Publicerad i Borås Tidning 111121.