Att se Dolly Parton är alltid fantastiskt roligt. Hon imponerar med sin humor och självironi, sin instrumentskicklighet och röst, och har alltid ett mycket duktigt band med sig. Den musikaliska kvaliten är hög. Så även i Göteborg igår.
Däremot har hon inte alltid den bästa smaken vad gäller att välja låtar, särskilt covers... eller kläder - men det sista är väl en del av grejen.
Att se försäljningen av rosa cowboyhattar med blinkande lampor och en affisch där Dolly mjölkar en ko är också underhållning.
Nedan är i alla fall min recension.
Underhållande men ojämnt
Dolly Parton är full av motsägelser, yttre och inre, och hon vet om det själv. Och använder sig hela tiden av det.
Motsägelserna finns även i musiken (man kan också kalla det bredd). Följaktligen bjuder Dolly på en typisk Dollykonsert, med stunder av perfektion - avslutande I will always love you är magisk - och en del som gränsar till pinsamt. River deep mountain high där hon dansar runt i vit dräkt med pärlhäng är smått bisarr.Det blir country, bluegrass, pop, modern gospel, blandningar därav och till och med rap, och jag tappar räkningen på hur många instrument hon spelar. Ingen annan skulle kunna ta ett så snabbt steg mellan att finstämd dulcimer och autoharpa i My Tennessee mountain home och Coat of many colors till att grabba en saxofon och köra Son of a preacher man.
Som tur är får de fina stunderna snabbt de andra att blekna. Och Dolly själv är så rolig - oftast på sin egen bekostnad - att man bara smälter. Hon kommer undan med så mycket som ingen annan skulle lyckas med. Att många av skämten är återanvända gör inget - det är lika roligt tredje gången man hör dem. Och så har hon ju sin enastående röst.
Med nya plattan Better day vill Dolly skänka alla lite glädje och hopp, och bjuder in i sin rosaglittrande värld av regnbågar och fjärilar. Det är för poppolerat - särskilt nyinspelningen av Together you and I - men tanken är god och och självrannsakande The sacrifice är bra. Dolly får oss i alla fall att tro att vi kommer henne nära. Gospeln från hennes kommande film Joyful noise är svårare att ta till sig. Men hon kommer undan med den självironiska rappen.
Dolly Parton är 65 år och en glittrande superstjärna, men det är ändå i avskalad form, med ett enkelt bluegrassband i första setet som hon gör sig allra bäst. Och i Little sparrow som bärs helt av hennes röst.
Som musikalisk upplevelse är de två timmarna ojämna, men som underhållning är det svårslaget. Och Dolly bevisar än en gång att hon är unik.
Country
Dolly Parton
Scandinavium, söndag 28 augusti
Publik: 7350.
Bäst: Rösten är fantastisk, kanske allra mest i à capellaversionen av Little sparrow.
Sämst: För många covers.
Betyg: 4
Publicerad i Göteborgs-Posten 110829.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar