Mu isamaa, mu õnn ja rõõm

I Tallinn tittar man framåt

Ikväll fylls Lauluväljak, Sångarfältet, av människor igen. Då är det 20 år sedan den vackra sjungande revolutionen, sedan Estland förklarade sig fria från Sovjetunionen.

Mycket har hänt på de åren. Och på andra ställen ingenting. På hotell Virus 23:e våning har tiden stått still. På KGB-museet visas rummen som lämnades i all hast, över en natt. Somligt togs med, annat slogs sönder, något lämnades som det var. Nerdragna persienner framför utsikten. Paranoian pyr i hörnen.

Guiden berättar dråpliga historier om avlyssning och propaganda och ekonomisk brist och besökarna skrattar. Mina släktingar som besökte Tallinn 1980 fick sina filmer förstörda av ”röntgenstrålarna” i tullen på väg hem till Sverige. Ett misstag, påstods det. Även som vuxen fortsatte jag vara orolig för att transportera fotorullar på resa, utan att inse att det inte alls handlade om farlig teknik. Somligt sitter i.

Hur man dödar minnet är undertiteln på novellsamlingen Estland berättar (från Tranans fina serie) och ibland måste man manipulera sin verklighet för att klara av den. Går inte det får man förvränga minnena, som i Sofi Oksanens Stalins kossor. Skratt är en annan strategi för överlevnad.

Hotell Viru, färdigbyggt 1972, är Tallinns första skyskrapa. Den vita byggnaden står som ett monument över något de flesta inte vill minnas. I närheten höjer sig två svarta skyskrapor, skrytbyggen tillhörande Swedbank och SEB, som påminner om ett annat misslyckande som också fortfarande ger eko.

Som Europas kulturhuvudstad har Tallinn haft målet att öppna staden mot havet igen, mot strandområdet som var avspärrat under rysstiden. Kulturkilometern, mellan trästadsdelen Kalamaja och havet, börjar vid fiskmarknaden och slutar vid en … bensinstation. Promenaden är inte färdig, marinmuseet har inte öppnat, kulturcentret Kultuurikatel är inte klart – den ekonomiska krisen har satt sina spår.

Vi viker av till tsar Nikolaj I:s fort Patarei, svidande nära stranden. Man ser havet, det stora blå. Men det är galler framför fönstren, taggtråd och krossat glas på gården. Det luktar mögel, fukt, sorg och elände. Det stora fängelset Patarei känns som en relik från en svunnen men ändå alltför närliggande tid. Det användes ända till 2002 för fångar, till 2005 som fängelsesjukhus – utrustningen ser åtminstone ett halvsekel äldre ut. I rummet där hängningarna genomfördes är det mörkt. På muren utanför finns humoristisk graffiti och på baksidan en liten bar. Internetsidan förkunnar ”Beer only 2 euro! Other stuff also nice.” Kan man inte glömma får man titta framåt och förändra det som går.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110820.