
Få bestämma över sig själv
Jbara är sexton år, en fattig herdeflicka i en eländig nordafrikansk bergshåla, ”världens rövhål”. Det enda hon har är sitt utseende – men hon vet inte ens om att hon är vacker. Sånt säger man inte där hon kommer från. Hon avskyr sin idiotiske och despotiske pappa, ömkar sin mamma och har genomskådat byns stupide fkih (en slags fuskimam). I utbyte mot en underbar, rosa granatäppelyoghurt har hon sex med en herde från grannbyn. Den ende hon har att tala med – förutom fåren, de är snälla – är Allah. Men i monologen riktad till Allah resonerar hon lika mycket med sig själv.
Saphia Azzeddine är född i Marocko, uppväxt och utbildad i Frankrike. Det fantastiska är inte att hon får mig att tro på Jbara som person (hur många liknande utsatta flickor måste det inte finnas?) utan på hur Jbara tänker. Det blir på något sätt rimligt hur hon säljer sin kropp för en yoghurtdricka, hur hon kan tro på en gud som inte gett henne något, hur hon som obildad herde kan skaffa sig någon som helst kritisk livssyn och ha synpunkter om klass-, genus- och samhällsfrågor samt genomskåda religionsutövare. Ilskan däremot, den är så självklar. Det är framför allt den som bär monologen. Och trots allt är den rolig. Med humor och självhumor riktar Jbara sin skarpa blick inåt, utåt – och uppåt.
När hon ber Allah om att något ska hända i hennes liv blir svaret på bönen inte det hon räknat med – fastän hon vet att han arbetar på ett raffinerat sätt. Först trillar en fullpackad rosa resväska ur en av bussarna som passerar byn. Vilken lycka! Sedan inser hon att hon är gravid. Självklart blir hon förskjuten. I staden fortsätter hon att försörja sig på det enda sätt hon kan; med hjälp av sin skönhet och sin kropp. Det är medlen som ska ge henne ett eget liv, målet är att kunna bestämma över sig själv.
En bok som skildrar kvinnoförtryck så ogenerat som denna skulle kunna lämna läsaren sorgsen och uppgiven. Men Jbaras styrka stärker även mig.
Saphia Azzeddine
Sånt jag berättar för Allah
Översättning: Gabriella Theiler
Ordfront
Publicerad i Göteborgs-Posten 110823.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar