I Kissed A Girl

En ny krönika av mig finns i dagens Göteborgs-Posten.
Om bland annat Indiens sodomilag, filmen Brüno, en rapport från BRÅ och en - oavsiktligt? - mycket lustig skribent i Daily Mail som säger att allt är Madonnas och Britneys fel.

Mitt eget blå Hawaii

Så här såg Hultsfredsfestivalens Hawaiiscen ut på tidig söndag kväll. Det byggs och bankas för fullt. Samtidigt som det regnar och festivalbesökarna anländer, släpandes på tält, påsar och alkohol.
Festivalen börjar på onsdag. Först ut på Rookiescenen är Popkollo- och Metalkollobanden, som gör sin avslutningskonsert.

Det missar jag, eftersom jag inte ska till Smålands musikmetropol igen förrän Sonisphere. Den vanliga festivalen har för få band som lockar. En del bra - The Gossip, Franz Ferdinand, Regina Spektor, en del svenskt - men det har jag redan sett.

Skulle jag åkt dit hade det varit för att pricka av följande:

Girls, girls, girls

Idag bär det av till Hultsfred och Metalkollo. Förutom att åka en av Sveriges tråkigaste vägar ska jag prata om klichéer inom hårdrocken; text, image och tolkningar.
Som varför The Donnas 40 Boys in 40 Nights upprört musikskribenter mer än Mötley Crües Girls Girls Girls. Som i både text, attityd och inte minst bild (nä, den videon tänker jag inte länka till) är så mycket grövre.
Inte för att det finns något bra svar på det – bara att världen fortfarande är ojämlik.
Skönt att det finns sådant som Popkollo och Metalkollo som aktivt arbetar för förändring.

Cover me

När Bruce Springsteen kommer till Sverige stannar landet. Tidningarna gör extrabilagor, paparazzi jobbar för fullt – vad äter han, vart åker han, är det verkligen han? – och de höga betygen regnar över de publikfrälsande konserterna.
Det gör att det är lätt att tröttna på Springsteen. Och det är oftast inte ens hans fel – utan lärjungarnas. Predikanternas.

Brittiska The Guardians recension från Glastonburyfestivalen förra helgen funderar över just den religiösa kvalitén hos Springsteenrecensioner och hans fans – det envetna påståendet ”att se honom är att bli frälst”. Men skribenten Dorian Lynskey ser inte ljuset. Han ser en Hercules i jeanstyg. Någon nära att bli en självparodi med låtar som liknar nummer från en Broadwaymusikal om en snubbe som jobbar i ett garage. Med en publik som skulle vara medvetslös halvvägs in i konserten om den tog en shot varje gång han sjöng orden work, dream, streets, highway eller refinery.
Recensionen är bland det mest underhållande jag läst den här veckan.
Dessutom är det nyttigt med nya perspektiv.

För övrigt, så är The River en fantastisk låt, men min favorit med Springsteen är Highway Patrolman – gripande framförd av Dar Williams på coverplattan Badlands: A Tribute to Bruce Springsteens Nebraska.
(Den hittar jag tyvärr ingen länk till någonstans…)



Det här är också en fin Springsteen-låt:

Teater med silverkant

Det kommer att dyka upp en och annan regelrätt recension här också. Den här skulle jag egentligen lagt ut förra veckan, men det kom en festival i vägen…

++++
Dream Theater
Black Clouds & Silver Linings
(Roadrunner/Warner)
Amerikanernas tionde platta är på många sätt typisk – fyra av sex låtar är över tolv minuter – och därför storartat varierad, från thrash och growl till soft och eftertänksamt. Jag har alltid uppskattat kvintetten mest i deras mörkare stunder, och när de vågar vara hårda, oborstade och skitiga trots sin progtekniska ideologi. Men ibland smyger det sig in några banaliteter och progklichéer. De ovanligt tydliga Rush-hänvisningarna är däremot en bonus. Det är lika njutbart instrumentalt som när den flexible sångaren James LaBrie släpps loss.

För övrigt är det lite intressant att moln på engelska har en silverkant, medan på svenska både moln och vardagen kan ha en guldkant.

Youkoso Mucc!

En ljuspunkt i höstmörkret: Mucc kommer tillbaka till Sverige!

Den 8 oktober spelar de i Malmö, den 10 i Stockholm och den 11 i Göteborg. Den kvällen hittar ni mig definitivt på Brew House.
Biljetterna är släppta.

You know, being stalked is not really a big turn on for girls

Twilight-sagan är en märklig historia. Vilket jag tidigare skrivit om i Göteborgs-Posten.
Böckerna är lättlästa, underhållande och löjligt populära, men med könsroller som cementeras i gamla, tråkiga mönster - det är ganska vanligt i vampyrlitteratur - och med en huvudperson som kan vara ganska irriterande.
Visserligen kämpar Bella Swann hårt för sitt val, den stora, alluppslukande kärleken, men samtidigt är hon vek, onödigt självuppoffrande, med låga tankar om sig själv. Att "få" sin man är verkligen det enda hon tänker på.
Vampyrpojkvännen Edward är den perfekte beskyddaren, uppenbarligen mångas dröm. Han är inte bara starkast, han bestämmer och vet bäst. Snarare än romantiskt blir det tjatigt, ibland obehagligt.
Just det har Rebellious Pixels tagit fasta på i sin välgjorda och genomtänkta remix Buffy vs Edward. När Edward dyker upp i Sunnydale med en crush på Buffy vinklas det som i Twilight ska ses som gulligt enkelt till något sjukt. Väl värt för alla Twilight-fans att fundera på.
Buffy har dessutom fått flera fantastiska oneliners, som man önskar att Bella hade haft modet att säga (fast hon var ju kär). Hennes ansiktsuttryck är dessutom fantastiskt uppgivna och trötta. Bored now?!