I väntan på en dystopisk framtid
1984 har kommit och gått. Världen kraschade inte vid millennieskiftet. Men enligt Terminatorterminologin är det bara sex år kvar till domedagen. Och nu är det dags att titta på Hungerspelen, dokusåpan där bara en överlever.
Ful. Oönskad. Avlyssnad. Miljöförstörd. Ockuperad. Svältande. Bilden av framtiden i flera av de senare årens populära ungdomsböcker är dyster. Samtidigt sitter vi i våra bekväma lägenheter och öser på med el och vatten, tar bilen till jobbet och köper kläder sydda av fattiga arbetare. Och förfasar oss framför teven, inte bara över krig och elände, utan över kändisar och reality-tv. ”Har de inte gått för långt nu?” har frågan låtit ända sedan dokusåpans start.
Faktum är att människan alltid verkar ha uppskattat osmaklig underhållning, och kanske dragit en lättnadens suck över att själv inte delta. I bioaktuella Hungerspelen knyts en tråd från antiken till framtiden via dagens dokusåpor, och Suzanne Collins boktrilogi har gjort succé. Hungerspelen är ett tv-sänt gladiatorspel där bara en överlever. 24 av Panems ungdomar mellan tolv och arton år tas ut med lottens hjälp, och det är obligatoriskt för alla att följa direktsändningen.
Landet Panem är nutidens Nordamerika, men efter katastrofer, torrperioder, stormar, bränder, ett stigande hav och efterföljande krig om det kvarvarande landet är det inte mycket som är sig likt. Efter ett uppror straffar den välmående huvudstaden varje år de tolv distrikten genom att ta tribut, Hungerspelen.
Premissen är liknande i många ungdomsdystopier; negativa framtidsvisioner riktade mot tonårsläsare. Genrer flyter in i varandra – äventyr, science fiction och fantasy – och efter katastrofen/kraschen/krigen/farsoten har världen blivit mörkare och farligare. Människorna hukar sig tillsammans i konstgjorda städer eller inhägnade byar och stora delar av jorden är antingen översvämmad eller uttorkad. Samtidigt har samhället blivit mer hierarkiskt och ojämlikt, både vad gäller att ha och inte ha och vem som bestämmer. Den starkaste vinner. Överlever. Vanor och vapen kan dra åt de medeltida hållen, uppblandade med futuristisk teknik. De styrande isolerar gärna befolkningen och ägnar sig åt hjärntvätt och historieförfalskning – i den mån samhällena inte redan är helt historielösa – eller religiös skrämseltaktik. ”Forntidens människor var syndiga och deras maskiner ännu syndigare” förkunnar prästen i Piraternas fånge av Emily Diamand. Kommentarerna om dagens människor eller teknik – ofta obegriplig, skrämmande eller på museum – tillhör däremot gärna de komiska inslagen i böckerna.
Det är lätt att se varför samhällskritiken riktas mot just teknikövertro och masskonsumtion, miljöförstöring och överpopulation. Flera författare väljer att inte bara ha ett barn eller en tonåring som huvudperson utan låter själva det att vara barn eller vuxenblivandet i sig vara problemet.
I Neal Shustermans ”Unwind” har ett inbördeskrig för och emot abort i USA resulterat i att abort olagligförklarats. Istället kan ungdomar mellan 13 och 18 år bli ”unwinded” – avnystade, avvecklade – i en slags retroaktiv abort. Om tonåringen inte sköter sig eller passar in kan föräldern eller förmyndaren låta dem bli avlivade och donera organen.
I Oönskad av Gemma Malley har världen överbefolkats efter att ålderdomen ”botats”. Barn är otillåtet, och de som trots allt föds är de Oönskade, ovärdiga, ohyra, förutbestämda att bli slavar åt de gamla som håller samman sina kroppar med hjälp av speciella underkläder och blir mer och mer håglösa. Dessutom hann klimatet förändras och energikällorna sina ”innan politikerna tvingats till handling eftersom evigt liv betydde att de själva, och inte kommande generationer, skulle bli lidande om det globala klimatet inte räddades”.
I Ful av Scott Westerfeld ser Tally de forntida rostisarna – dagens människor – ”som en idiotisk, farlig och ibland komisk historisk kraft” som brände ner träd, eldade olja och krigade. Hon längtar efter sin sextonårsdag, dagen då alla opereras för att bli snygga och få leva det ljuva livet i Snyggingstaden. Men operationen gör även Snyggingarna snälla och fogliga – att det inte finns några krig i världen är inte så konstigt om ingen har skilda meningar eller kräver förändring.
En dystopi är inte bara en kommentar till dagens samhälle, utan också till hur man kan starta och organisera ett nytt – eller framför allt, inte bör göra. Att just böcker så ofta är förbjudna är talande. Påfallande ofta finns maktbegär och girighet inte bara i det onda utan även bakom det till synes goda. Till och med Katniss Everdeen, hjältinnan i Hungerspelen, blir en pjäs i andras händer.
Boktips
Suzanne Collins: Hungerspelen
John Marsden: I morgon när kriget kom
Gemma Malley: Oönskad
Scott Westerfeld: Ful
Emily Diamand: Piraternas fånge
Lois Lowry: Den utvalde
Katt Falls: Mörkt liv
Moira Young: Dustlands – Blodröd väg
Julie Bertagna: Exodus
Michael Grant: Gone – Övergivna
Charlie Higson: Fienden – De levande döda
Eric Brown: Fånge i tiden
Danny Wattin: Ursäkta, men din själ dog nyss
Philip Reeve: De vandrande städerna
Patrick Ness: Kaostrilogin – Tystnaden i bruset
Annika Luther: De hemlösas stad
Titti Knutsson: Muren
Anthony Burgess: A clockwork orange
Richard Bachman (Stephen King): Maratonmarschen
William Golding: Flugornas herre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar