24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds. Och att titta är obligatoriskt. Det är Hungerspelen.
I boken med samma namn blir tevesändningen där två utvalda tonåringar från varje distrikt tvingas döda varandra ett effektivt medel för diktatorn att kuva befolkningen. En slags förlängning av att övervaka, styra och undanhålla information.
Succétrilogin ligger långt från dagens verklighet men delar av den känns ändå inte alltför verklighetsfrämmande. Att dokusåpor är maktspel mellan individ och grupp gör dem inte mindre populära. Även utan direkt våld finns det tydliga inslag av mobbning, psykisk nedbrytning och ibland fysiska umbäranden. Inget som direkt gör oss till bättre människor. Även utan direkt våld finns det tydliga inslag av mobbning, psykisk nedbrytning och ibland fysiska umbäranden. Inget som direkt gör varken deltagaren eller tittaren till bättre människor.
En annan kamp är den medieskildrade romantiken, som kan vålla offer på vägen men ofta leder till ett ”lyckliga i alla sina dagar”-slut och kan skapa orealistiska behov – eller åtminstone drömmar – hos tittare och läsare.
Det framför allt är kärlekshistorierna som är grunden till de många jämförelserna mellan Hungerspelen och Twilight. Jag hittar likheterna mer i hur känslornas kraft kan förändra och övervinna allt (nästan) än i de faktiska förhållandena. Och i hur serierna framkallar starka reaktioner och ovanligt engagerade fans. De blir en symbol och en flykt, men det är två helt olika världar som lockar. En dröm och en mardröm. Twilight handlar om att hitta det perfekta, men också, på ett sätt, om en kamp och att välja sin egen väg. I Hungerspelen har huvudpersonen på många sätt inte har något val, men gör ändå sitt bästa för att kunna välja. Den dystopiska framtidsvisionen visar att det finns många som har det värre än oss – och att det kan komma att bli ännu hemskare – men framför allt att det finns hopp. Kom bara ihåg vem fienden är.
Det Bella Swan och Katniss Everdeen har gemensamt är nog att de är vanliga men ovanliga människor. Något alla kan aspirera på att vara.
Publicerad i Göteborgs-Posten 120323.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar