Mupparna underhåller med värme och kvalitet
I verkligheten och ännu mer i filmen har Mupparna har blivit föredettingar. Bortglömda. Filtfigurerna håller inte ens kontakten längre. Grodan Kermit deppar ensam i ett stort Hollywoodhus, Fozzie spelar i coverbandet The Moopets, Animal är inlagd på klinik för att hantera sin ilska och Miss Piggy arbetar på Vogue i Paris.
Men de har fans, som Walter, själv en nördig mupp i människovärlden. Walter får följa med till Los Angeles när brorsan Gary (Segel, som skrivit manus ihop med Nicholas Stoller) och flickvännen Mary (Adams, som har ett par korta men kul sångnummer) firar tioårsjubileum. Där får Walter av misstag höra att Mupparnas mycket förfallna teater ska säljas till en elak oljemagnat och rivas – om inte Mupparna snabbt kan få ihop tio miljoner dollar.
Trion söker upp Kermit (som får gott om tillfällen att vara hysterisk) och får honom att återförena gänget. Sedan återstår bara att städa upp teatern, skriva nya nummer, hitta någon som vill sända showen och en kändisvärd – och få ihop pengarna. Tonen är bekant – mer leenden än gapskratt – och en stor del av skämten är anpassade för en publik som vuxit upp med Mupparna och nu har barn i rätt ålder. Flera kändisar dyker upp som sig själva eller i väl valda småroller (särskilt Jim Parsons) och det finns gott om intertextualitet och referenser till att det faktiskt är en film som pågår.
Visst är Mupparna en stor portion nostalgi, men det är underhållning med värme och kvalitet. Det är bara att hoppas att det räcker för dagens barn.
Familjehumor
Mupparna
Regi: James Bobin
Med: Amy Adams, Jason Segel, Chris Cooper, Jack Black m fl
USA, 2011 (110 min)
Betyg: ***
Publicerad i Göteborgs-Posten 120317.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar