Någonstans i mitten av åttiotalet gjorde jag min första bekantskap med Ultravox, via videotopplisteprogrammet Bagen. Dancing with tears in my eyes – där världen de facto går under – är fortfarande en av mina starkaste musikvideoupplevelser. Om någon då sagt att bandet skulle vara i god form 2012 hade jag nog varit skeptisk.
l
Men på många sätt är det som om tiden stått still. Musikerna ser visserligen ut som om scenteknikerna blivit kvar vid instrumenten efter att de testat klart ljudet – Ultravox är inget visuellt slående band - men det låter bra. Framför allt Midge Ures röst, som så mycket hänger på. Spelglädjen finns där också, men i det lilla, som Billy Curries segergest efter Vienna, eller Ures leende efter allsången i Hymn.
Det är en rejäl konsert, 26 låtar, men också med en märklig paus mitt i. Ofta verkar det som om åskådarna har blytyngder på både fötter och händer – det här är ju ändå dansant musik.Det vi ser på scen är Ultravox så kallade klassiska sättning – den som hade ett antal hits mellan 1979 och 1986. Under nittiotalet existerade de i lite olika versioner, alla utan Midge Ure, och inte alls under tolv år. Men så, 2008, kom nyheten om en återförening och tidigare i år även en platta, Brilliant. Som om inget hänt sedan sist.
De gamla låtarna framförs ungefär som de lät, de nya – ett bra urval på sex – smälter in fint och undantaget mängden datorer på scen verkar bandet inte intresserade av förnyelse.
Trots det förvånar det att medelåldern på åskådarna är så hög. Gruppen har nog många klassiker för stt förtjäna att en yngre publik har koll på dem. Och, fastän det ibland känns som de är väl trygga i sitt format, en framsynthet i vissa låtar.
l
Men hur mycket jag än uppskattar utflykten till Kraftwerkland i Mr. X, nyromantiken i Reap the wild wind, hårdheten i The thin wall eller modet att inkludera den instrumentala Astradyne är det de melodiska hitsen jag gillar mest. Den långa färden mot slutet som börjar med dramatiska Vienna och fortsätter med Love’s great adventure, Hymn och The voice är lysande.
Det som skulle bli kvällens höjdpunkt blir dock en antiklimax – i just Dancing with tears in my eyes väljer Ure både att lägga rockrasp i rösten och presentera bandet.
Syntpop
Ultravox
Trädgår’n, tisdag
Bäst: Midge Ures varma röst
Sämst: Konstigt med en paus mitt i konserten.
Publik: 850
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar