Skitigt vackert mörker

Kandre förtjänar en större läsarskara

Djävulen och Gud försvann i flytten och gick inte att hitta i handeln. Nu stod Mare Kandres vuxensaga plötsligt i en av föräldrahemmets bokhyllor. Lika mystisk, lockande och rolig som jag mindes. Vackrare. Ett vackert mörker.

Skitigt vackert mörker (Ellerströms) är litteraturvetaren Mattias Fyhrs bok om den hyllade författaren som gick bort i förtid 2005. Där berättar han om Mare Kandre – eller snarare, återberättar oredigerat all sin konversation och kontakt med författaren: mail, telefonsamtal, fikaträffar, vykort, favoritfilmer. Anspråket är att ”ge läsaren en så sann bild som möjligt”. Utan att för den skull närma sig en traditionell biografi – hennes inspirationer lyfts däremot fram.
Fyhr lärde känna Kandre i samband med sin avhandling om gotik; hon var en av flera svenska författare som undersöktes och intervjuades. Han är forskare och fanboy – i ett fyllemail försöker han ta rollen som förföraren. Maktförhållandet blir avigt, på vissa sätt ser han sig som förmer än sitt studieobjekt och vän, medan han i andra sammanhang ser upp till henne.

Så hakar boken nätt i flera debatter. Vilken roll spelar författarens intentioner – i det här fallet Kandres, men ännu mer Fyhrs? Vad är sanning? Vems sanning? Vad kan och får man skriva om människor som inte kan föra sin egen talan?
Fyhr har sparat på allt, precis allt (men sörjer över enstaka saker som försvunnit eller foton han inte tagit) men vill inte servera det. Han vill inte ha de ”kursiva läsarna”, men blir inte det ännu ett sätt att nästan slösa bort Kandres begåvning?
Vänboken, sorgeboken, är som en gotisk labyrint. Svårgenomtränglig, gäckande, oavslutad, sorglig. Emellanåt nördigt lockande. Och problematisk, på så många nivåer. Ibland blir jag obehaglig till mods. Fyhr drar alla kritiker och deras kunskaper över en trubbig kam – och ger sedan själv Kandre lika svepande kritik: Bestiarium är 100 sidor för lång. Han rasar över hur hon kategoriserades och behandlades i media, framför allt över de feministiska tolkningarna, men vill också själv bestämt fösa in hennes litteratur i ett fack. Järnstaketet runt fållan är ornamenterat, högt och spetsigt: hon ska läsas gotiskt. Och han hävdar bestämt att Kandre skulle gillat hans bok – hon menade ju själv att litteraturen och livet var ett. Vill en författare med ett sådant originellt och poetiskt och drabbande språk för den skull offentliggöra sina mail, fyllda av slarvfel och särskrivningar? Geniet avdramatiseras till vem som helst av oss.

Tanken slår mig: det är jag som inte är tillräckligt smart. Att det finns en metanivå någonstans. Men nej. Skitigt vackert mörker säger faktiskt mer om honom än henne. Och det är hon som förtjänar fler läsare.

Bella Stenberg är kritiker och kulturskribent och läser gärna Mare Kandre – feministiskt, gotiskt och på flera andra sätt.

Krönika publicerad i Göteborgs-Posten 121009.

Bloggfotnot: Mare Kandres böcker finns numera lättåtkomliga i pocket, till exempel på Bokus. Rekommenderas starkt!