Ett verk för de redan invigda
De flesta städer har om inte en själ så åtminstone en personlighet. I
händerna på noirförfattaren Carlos Ruiz Zafón blir Barcelona en gotisk
varelse, en de fördömdas stad som mycket väl kan svälja folk levande.
Och om inte staden gör det lurar Francoregimen. Himlens fånge (Albert Bonniers, översättning Elisabeth Helms)
är en tydlig uppföljare. Berättarjag i nuet, ett sent femtiotal, är
Daniel Sempere. Återberättare av 40-talet är Fermín som suttit i
Montjüic-fängelset samtidigt som David Martín. Så knyts Vindens skugga ihop med Ängelns lek och
blir aningen politisk. För att vara Zafón är det enklare än brukligt,
med bara två parallella berättelser och inte lika mycket folk - eller
för den delen mord - att hålla ordning på. Det innebär inte att ond bråd
död saknas, och det Daniel får veta om gamla hemligheter och ett
alldeles särskilt mord påverkar hans framtid - och i mycket är boken en
pratig transportsträcka mot sista delen i serien om De bortglömda böckernas gravkammare.
Och ett verk för redan frälsta och invigda. Själv finner jag Zafón mer
intressant som skildrare av stad och miljö än av människor, och önskar
återigen att mer tid hade tillbringats bland just de bortglömda
böckerna. Som här är i stort sett bortglömda.Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121018.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar