Hur länge går det att leva på gamla
meriter? Det varierar med genre men beror förstås på publiken, som ofta
är tålmodigare än de borde vara. Och som håller fast vid saker mest av
vanans kraft.
Radiomannen och den ilskne vänsterradikalen Frank Gunnarsson är populär i Göteborg. Han behöver inga vassa poänger för att locka fram stora skratt hos åskådarna. Ibland nästan inga poänger alls.
Föreställningen – den första av tre i Pusterviks matsal – heter En näradödenupplevelse. Rallymannen Stefan Livh är ledsagare på scen, spelar minidragspel, slår virvlar på en liten afrikansk trumma, flikar in korta allsånger och påminner Gunnarsson om att han måste använda mikrofonen.
Huvudpersonen själv har en tjock pärm med sig, men det är ändå svårt att avgöra hur mycket som är planerat. Han hoppar mellan ämnen, från barndom till ålderskrämpor – inklusive en kort, nästan förvirrad utvikning om rasism där han kallar Jimmie Åkesson för Kalle Jularbo-rasist – till Lysekil och jämförelser mellan Sverige och Frankrike och då och nu.
Gunnarson fyllde sjuttio i våras, slutade sin anställning på Sveriges Radio 2001 (men har hörts i etern ändå) och bor numera i Sydfrankrike. Det är en lång klassresa från den knapra uppväxten i Lysekil. Särskilt när han beskriver orten på samma vi hade det allra värst-sätt som i Monty Pythons sketch Four Yorkshiremen: vintern var så kall att stenhuggarna frös fast när de pissade – som i "en lesbisk medelklassinstallation" – och sommaren så het att makrillarna hoppade upp i stekpannan för att svalka sig. Grovhugget underhållande, men planlöst framfört.
Den som förväntar sig livsvisdomar blir besviken. Det närmsta han kommer är att det är lika bra att inte gå till läkaren så länge man tycker att man är frisk. Politik blir det heller inte särskilt mycket – och ingen satir alls – men det skiner igenom att Gunnarsson är lika besviken på Stefan Löfven som på Fredrik Reinfeldt men att Annie Lööf är värst. Henne kallar han en snorunge som är helt väck. Ilskan finns kvar, men är lika ofokuserad som resten av snacket.
Gunnarsson är den han är och förvånar inte. Men med just bristen på fokus och sammanhang, tillsammans med att föreställningen bara är runt 45 minuter, visar inte den respekt som en trogen, tålmodig och trots allt uppskattande publik förtjänar. Det enda som är riktigt fångande är den avslutande dikten Berättelsen om de gamla kvinnorna, Tadeusz Rózewiczs betraktelse om slit och vardagsstyrka.
Då tar Gunnarsson såväl sig själv som texten och åhörarna på allvar.
PratshowRadiomannen och den ilskne vänsterradikalen Frank Gunnarsson är populär i Göteborg. Han behöver inga vassa poänger för att locka fram stora skratt hos åskådarna. Ibland nästan inga poänger alls.
Föreställningen – den första av tre i Pusterviks matsal – heter En näradödenupplevelse. Rallymannen Stefan Livh är ledsagare på scen, spelar minidragspel, slår virvlar på en liten afrikansk trumma, flikar in korta allsånger och påminner Gunnarsson om att han måste använda mikrofonen.
Huvudpersonen själv har en tjock pärm med sig, men det är ändå svårt att avgöra hur mycket som är planerat. Han hoppar mellan ämnen, från barndom till ålderskrämpor – inklusive en kort, nästan förvirrad utvikning om rasism där han kallar Jimmie Åkesson för Kalle Jularbo-rasist – till Lysekil och jämförelser mellan Sverige och Frankrike och då och nu.
Gunnarson fyllde sjuttio i våras, slutade sin anställning på Sveriges Radio 2001 (men har hörts i etern ändå) och bor numera i Sydfrankrike. Det är en lång klassresa från den knapra uppväxten i Lysekil. Särskilt när han beskriver orten på samma vi hade det allra värst-sätt som i Monty Pythons sketch Four Yorkshiremen: vintern var så kall att stenhuggarna frös fast när de pissade – som i "en lesbisk medelklassinstallation" – och sommaren så het att makrillarna hoppade upp i stekpannan för att svalka sig. Grovhugget underhållande, men planlöst framfört.
Den som förväntar sig livsvisdomar blir besviken. Det närmsta han kommer är att det är lika bra att inte gå till läkaren så länge man tycker att man är frisk. Politik blir det heller inte särskilt mycket – och ingen satir alls – men det skiner igenom att Gunnarsson är lika besviken på Stefan Löfven som på Fredrik Reinfeldt men att Annie Lööf är värst. Henne kallar han en snorunge som är helt väck. Ilskan finns kvar, men är lika ofokuserad som resten av snacket.
Gunnarsson är den han är och förvånar inte. Men med just bristen på fokus och sammanhang, tillsammans med att föreställningen bara är runt 45 minuter, visar inte den respekt som en trogen, tålmodig och trots allt uppskattande publik förtjänar. Det enda som är riktigt fångande är den avslutande dikten Berättelsen om de gamla kvinnorna, Tadeusz Rózewiczs betraktelse om slit och vardagsstyrka.
Då tar Gunnarsson såväl sig själv som texten och åhörarna på allvar.
Frank Gunnarsson
Pustervik, måndag
Publik: Cirka 70.
Bäst: Den avslutande dikten.
Sämst: Bristen på sammanhållning.
Betyg: *
Publicerad i Göteborgs-Posten 121022.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar