Toleransboken - ett gott initiativ
På internet cirkulerar ett fotomontage med kristna och muslimska fanatiker och terrorister – som Anders Behring Breivik och Usama bin Ladin – och texten ”Om du inte tror att de här människorna representerar alla kristna, varför tror du att de här representerar alla muslimer?”
Humor och självklarheter är ett fint sätt att sticka hål på fördomar. Därför är Vem är du? En bok om tolerans ett gott och lovvärt initiativ. Teskedsorden, som delar ut den till alla landets tredjeklassare, kallar den för ”årets viktigaste” och släpper siffror som visar att en stor andel lågstadielärare saknar användbara verktyg för att diskutera tolerans. Självklart måste skolan jobba mer – alltid och ännu mer – med tolerans och respekt. Inte minst i de lägre årskurserna, för när tonåren och högstadiet kommer är det så mycket annat som händer i kropp och knopp.
Men vad är ett användbart verktyg? Mycket, faktiskt det mesta, är bra i Toleransboken (så kommer den ju att kallas, oavsett titeln). Favoriten är den enkla teckningen där en person snarkar i hängmattan – bekväm och avslappad i sina fördomar. Men många frågor ställs utan att svar erbjuds. Och raka svar behövs ibland, särskilt om man är nio år.
Problemen finns snarare i lärarhandledningen. Där finns heller inga svar, och ett förnumstigt påpekande som ”När du arbetar med lärarhandledningen är det viktigt att du som pedagog och lärare respekterar och lyssnar på alla barn som har något att säga” är en självklarhet som underkänner lärarens kompetens. Ett experiment som att låta alla, inklusive de vuxna, vara tysta en timme och enbart kommunicera med papper, penna, bilder och gester är intressant, men hur många tredjeklasser fixar det?
Nyligen besökte författaren Pernilla Stalfelt en klass på Östermalmsskolan (av alla ställen) och delade tillsammans med elever också ut boken till integrationsminister Erik Ullenhag. Det är ju där många av fördomarna finns – mellan något så ytligt som olika hudfärger. Bilderna visar barn och figurer av alla färger och skepnader, men det känns ändå som om boken och lärarhandledningen är riktade mot elever med svenskt ursprung. Eller i alla fall inte mot dem som kommit hit nyss, som själva är flyktingar eller vars föräldrar är det, barn med trauman och skräck i familjen. I avsnittet om olikheter och varför någon flyttat till Sverige eller just denna del av landet nämns inte ens ordet flykt. Där underskattas elevernas intelligens och empati.
Tanken är väl att fokusera på det positiva. Men så enkelt är det aldrig. Avslutningen ”Alla är lika olika och på det sättet är vi lika!” är fin men också en självklarhet. Fast alla självklarheter är ju inte självklara.
Bella Stenberg är kritiker, kulturskribent och behörig ämneslärare – och fick under tre terminer på lärarutbildningen blott en halvdagsutbildning i konflikthantering.
Krönika publicerad i Göteborgs-Posten 121001.
På internet cirkulerar ett fotomontage med kristna och muslimska fanatiker och terrorister – som Anders Behring Breivik och Usama bin Ladin – och texten ”Om du inte tror att de här människorna representerar alla kristna, varför tror du att de här representerar alla muslimer?”
Humor och självklarheter är ett fint sätt att sticka hål på fördomar. Därför är Vem är du? En bok om tolerans ett gott och lovvärt initiativ. Teskedsorden, som delar ut den till alla landets tredjeklassare, kallar den för ”årets viktigaste” och släpper siffror som visar att en stor andel lågstadielärare saknar användbara verktyg för att diskutera tolerans. Självklart måste skolan jobba mer – alltid och ännu mer – med tolerans och respekt. Inte minst i de lägre årskurserna, för när tonåren och högstadiet kommer är det så mycket annat som händer i kropp och knopp.
Men vad är ett användbart verktyg? Mycket, faktiskt det mesta, är bra i Toleransboken (så kommer den ju att kallas, oavsett titeln). Favoriten är den enkla teckningen där en person snarkar i hängmattan – bekväm och avslappad i sina fördomar. Men många frågor ställs utan att svar erbjuds. Och raka svar behövs ibland, särskilt om man är nio år.
Problemen finns snarare i lärarhandledningen. Där finns heller inga svar, och ett förnumstigt påpekande som ”När du arbetar med lärarhandledningen är det viktigt att du som pedagog och lärare respekterar och lyssnar på alla barn som har något att säga” är en självklarhet som underkänner lärarens kompetens. Ett experiment som att låta alla, inklusive de vuxna, vara tysta en timme och enbart kommunicera med papper, penna, bilder och gester är intressant, men hur många tredjeklasser fixar det?
Nyligen besökte författaren Pernilla Stalfelt en klass på Östermalmsskolan (av alla ställen) och delade tillsammans med elever också ut boken till integrationsminister Erik Ullenhag. Det är ju där många av fördomarna finns – mellan något så ytligt som olika hudfärger. Bilderna visar barn och figurer av alla färger och skepnader, men det känns ändå som om boken och lärarhandledningen är riktade mot elever med svenskt ursprung. Eller i alla fall inte mot dem som kommit hit nyss, som själva är flyktingar eller vars föräldrar är det, barn med trauman och skräck i familjen. I avsnittet om olikheter och varför någon flyttat till Sverige eller just denna del av landet nämns inte ens ordet flykt. Där underskattas elevernas intelligens och empati.
Tanken är väl att fokusera på det positiva. Men så enkelt är det aldrig. Avslutningen ”Alla är lika olika och på det sättet är vi lika!” är fin men också en självklarhet. Fast alla självklarheter är ju inte självklara.
Bella Stenberg är kritiker, kulturskribent och behörig ämneslärare – och fick under tre terminer på lärarutbildningen blott en halvdagsutbildning i konflikthantering.
Krönika publicerad i Göteborgs-Posten 121001.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar