Boom!

Metaltown går ut hårt - första bokningen till nästa års festival, 17 och 18 juni, är System Of A Down. Det ser jag fram emot.
Bandet betonar på sin hemsida att de ska spela ihop några gånger, att de inte vet vad som händer mer, men ett nytt album hade ju varit väldigt kul.

The Fame Monster

Vad är kändisar egentligen bra för? Varför hyllar vi dem så ofta först, för att sedan sänka dem?
Redan de gamla grekerna gjorde det...
Om kändisdyrkan och gamla gudamyter handlade min krönika i GP i måndags.

It Doesn't Get Any Countrier Than This

Till sist har även svensk teve visat Country Music Awards 2010, och Gwyneth Paltrows omtalade framträdande. Hon sjöng bra, och Country Strong var en fin låt. Typiskt country på så många sätt. Men oj vad nervös hon såg ut.

Filmen Country Strong, om en countrystjärna på väg uppåt och en på väg neråt (Paltrow), där även countrystjärnan Tim McGraw och Leighton Meester (Gossip Girl) har stora roller, låter sevärd.



Vanligtvis brukar det alltid gå att hitta en artist på CMA som man kan räkna ut får ett brett genombrott snart (som Taylor Swift och Lady Antebellum) men något sådant såg jag inte i år.

Bland höjdpunkterna fanns Loretta Lynns korta framträdande, när hon hyllades av Miranda Lambert och Sheryl Crow.
Nykomlingsvinnarna Zac Brown Band ska jag definitivt kolla upp, liksom Dierks Bentley. Och så fanns det en låt som verkade sammanfatta mycket av vad countrymusik går ut på, Brad Paisleys This Is Country Music.

Tears Don't Fall

Malmö: Lady Gaga ikväll.
Stockholm: Avenged Sevenfold imorgon.
Göteborg: Bullet For My Valentine ikväll.

Nog hade det varit roligare att befinna sig i en annan svensk stad än Göteborg den här helgen. Fastän det är just Göteborg som får finbesök från Wales. Problemet är inte att det är något fel på Bullet For My Valentine, jag gillar dem, men det känns som om de är i stan en gång om året nuförtiden. Annars hade jag definitivt varit på på Lisebergshallen ikväll.
Det vore helt enkelt roligare att se en jätteshow eller något jag inte sett förut (det känns inte riktigt rättvist att räkna Avenged Sevenfolds konsert som förband till Maiden på Ullevi).

Coal Miner's Daughter

Född fattig i ett fattigt kolgruveområde 1934. Näst äldst av åtta syskon. Gift vid tretton års ålder. Fyra barn vid nitton års ålder och därefter tvillingar. En make som dricker och är otrogen.
Inget bra utgångsläge, eller hur?

Inte många skulle med det här i bagaget lyckas med samma sak som Loretta Lynn: Att skriva över 160 sånger, släppa 70 album, få tio albumettor och 16 singelettor på countrylistor, fyra Grammys och massa andra priser.
Hon var dessutom den första inom countryn som skrev sånger med feministisk vinkel. Det är inte konstigt att Jack White kallat henne sin favoritvokalist och att Neko Case gjort en cover på Rated X.

Ikväll - i natt - klockan 2.10 kommer den biografiska filmen Loretta på TV3. Den är sevärd. Och musiken hörvärd.

The Prince And The Pauper

En krönika i GP om de ökande klyftorna i Sverige och vad jag ser nästan varje dag i Göteborg - tiggare och prostituerade.

Blinded By The Light

Jag gillar att läsa recensioner, både för innehållet och hantverket. För att lära mig något och upptäcka nya saker, men ibland också för att hitta klichéer. Det sista gäller framför allt musikrecensioner, där klichéerna är många (jag säger inte heller att jag själv är helt oskyldig).

Professor Lars Lilliestam har i Bilderna av Kent undersökt ett stort antal recensioner av Kents Vapen & Amminution och vilka verktyg som skribenterna använder. Det är rekommenderad läsning.

Den här veckan släppte Bruce Springsteen en "ny" platta, The Promise med material som aldrig släpptes i samband med Darkness On The Edge Of Town 1978. Det får som alltid svenska recensenter att slå knut på sig själva.

En favoritformulering kommer från Per Hägred i Expressen: "The promise måste vara rockens svar på dödahavsrullarna:"
Något gammalt och mossigt, tänker jag förstås. Men han fortsätter: "22 låtar från arkiven. Några av dem tidigare dokumenterade på bootlegs, andra helt nyinspelade. Samtliga en wow-upplevelse som man inte trodde fanns."
Konstigt nog får plattan bara fyra getingar.

Hägreds metafor är både överdriven och kan tolkas på två helt olika sätt. Men jag fick mig i alla fall ett gott skratt.

Det fick jag däremot inte av den trista slutklämmen på Johan Lindqvists recension i GP, angående den medföljande konsertdvd:n: "Älskar man inte den spelningen gillar man inte rockmusik överhuvudtaget."

Fler Springsteen-recensioner har jag inte orkat läsa. Det går att räkna ut vad som står där. Darkness On The Edge Of Town är dessutom Springsteen i en form jag inte gillar särskilt mycket. Nebraska är min favorit. Även hyllningsplattan, med Dar Williams cover av Highway Patrolman.

Och varför titta bakåt på det som en gång påstods vara rockens framtid när man kan titta framåt?
Apropå klichéer och alltför stora ord släpper My Chemical Romance i slutet av månaden sitt fjärde album Danger Days: The True Lives Of The Fabulous Killjoys. En platta som oväntat fått brittiska NME att gå i taket: "This is the best rock record of the year by such a margin that you actually feel rather embarrassed for everybody else. This isn't over-excitement. In 2010's final act, consider rock'n'roll saved."
Efter att ha hört singeln Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na) är det svårt att tro annat än att det handlar om just "over-excitement".