Go West

 Viveca Lärns böcker beskrivs ofta somcharmiga och roliga, med hög trivselfaktor. Underhållning ska inte förkastas. Lärn är dessutom humoristiskt vass i många av sina små vardagsiakttagelser, särskilt insticken och nypen mot samtiden. Men i Väster om Vinga saknas charmen och i viss mån verklighetsförankringen – hon skriver fram karikatyrer snarare än människor. Jag har inget emot osympatiska huvudpersoner och måste inte gilla en romanfigur för att uppskatta boken, men när det handlar om underhållningslitteratur som denna uppstår problem när inte ens författaren verkar gilla sina uppdiktade personer. Särskilt kvinnorna har få sympatiska drag, om ens några.

Ändå finns förutsättningarna, ett lagom udda persongalleri som fösts samman av att de bor i samma hus, öster om Heden. I seriens först bok åkte alla på safari till Kenya efter att ha blivit postkodsmiljonärer. Tobakshandlarbröderna; den extremt stele Åke och den barnslige Holger som fortfarande delar sitt pojkrum trots att de närmar sig pensionsåldern. Lärarparet; den hurtfriske Axel och den alkoholiserade och elaka Margareta. Rikemannen Roger och hans gravida fru, flickkvinnan Samantha. På ett hörn den korrekta damen Karin, som blir allt mer excentrisk (eller senil?) och mest umgås med sin dramaten-vagn Carl-Elmer, samt hennes kulturstreber till son. 

Vad händer då? Inte mer än vad som behövs. Holger flyttar hemifrån och träffar en kvinna. Roger brottas med sitt hemlighetsfulla förflutna. Samantha får bacillskräck och vägrar jobba. Margareta slutar dricka, börjar på akvarellkurs och blir kär i läraren Marcel (Marcel verkar för övrigt också vara kär i Marcel). Axel verkar ha kommit mer till ro med sin bisexualitet. Och så blir det utflykter till Skagen och Vinga.   

Känslan av att Lärn tröttnat förstärks av det emellanåt slarviga språket. Holger rodnar av stolthet flera gånger och även när det inte är meningen orerar många istället för att prata. Göteborg har hon däremot inte tröttnat på och stans miljöer tar rejält med plats. Så mycket att jag får lust att ta en promenad i Trädgårdsföreningen eller på Vasagatan istället för att läsa vidare om Valborgsfirande eller inflyttningsfest.

ROMAN
Viveca Lärn
Väster om Vinga
Wahlström & Widstrand

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130620.

The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You

Ny skiva med Neko Case kommer den tredje september!

En trailer och ett smakprov från The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You.

You're Gonna Miss Me

Vad gör egentligen en artist som debuterade på sextiotalet värd vår uppmärksamhet nu? Det finns mycket att överväga. Vad artisten har åstadkommit tidigare jämfört med vad hen gör nu. Hur själva materialet låter – och står sig – på egen hand jämfört med hur det har kanske påverkat andra; samtida och efterföljare. I det här fallet är det enkelt att höra likheterna mellan kultfiguren Roky Erickson – hans band 13th Floor Elevators har kallats det första psykedeliska rockbandet, med The Aliens utforskade han skräckteman – och nutida garagerock.

Det är nästan så att det går att se just det sista i publiken. Den längtande, förlåtande och närapå dyrkande publiken.

När Roky lufsar in på scenen utbryter jubel direkt. Men scennärvaro och kontakt är inte hans grej. Snacket – inte mycket mer än ett par tack – får basisten sköta. Mellan varje låt backar Roky, får efter vad det ser ut som instruktioner om vad som ska spelas härnäst. Han ser om inte hjälplös så åtminstone hjälpsökande ut. Inte riktigt i fas. Några gånger missar han mikrofonen, oftare låter han bli att använda gitarren. Tappar fokus trots att spelningen inte är mer än en timme.

Men det blir ändå inte patetiskt. Att han står där är en slags seger.

Roky Erickson är 65 år, men livet har behandlat honom hårt: en rörig karriär har brutis av bland annat vistelser på mentalsjukhus och elchocker. Framgångarna blev inte de han kunde fått, och följdfrågan är hur stor roll han egentligen spelat för garagerockens utveckling. Sin första turné i Europa gjorde han för sex år sedan. Hans historia innehåller betydligt mer än vad som behövs för att bli en kultfigur.

Men det finns substans också. En rå kraft i musiken. Rösten är naturligt distad, med en taggtrådsheshet som får Motörheads Lemmy att framstå mjuk som ett lamm. Halvdussinet sextiotalslåtar, 13th Floor Elevators alster, är enklare – med väl beprövad mönster – och tunnare i soundet. Fire engine påminner en hel del om Great balls of fire. Konserten blir mer intensiv och intressan när bandet fläskar på med skräcklåtarna från The evil one (från 1981), som Two headed dog (Red temple prayer) och favoriten Night of the vampire. Orgeln är en viktig och stämningsgivande beståndsdel. Men trots allt blir spelningen mer en historielektion än relevant just nu.

You’re gonna miss me är en passande avslutning, Rokys första och enda mindre hit, med 13th Floor Elevators (plats 56 på amerikanska poplistan 1966). Längtan är osläckt, suget efter mer märks hos stora delar av publiken redan när han går av scenen. Medan andra nog är nöjda med att kunna pricka av ännu en omtalad musiker på sin lista.

Konsert
Rock
Roky Erickson
Trädgår’n, 130509
Publik: Runt 500.
Bäst: Night of the vampire.
Sämst: Goodbye sweet dreams låter illa och osynkad.
Betyg: **
 

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130510

Salvage The Bones

Frågan är inte om allt kommer att gå åt helvete, utan när och hur. På en samhällspolitisk och socioekonomisk nivå har det mesta dessutom redan gått åt helvete. Segregation, rasism, fattigdom, fördomar och fientlighet. Fjortonåriga Esch lever mitt i det. I ett ruckel i utkanten av en håla i Mississippi, vid kanten av Mexikanska golfen.

På det personliga planet har Esch, iakttagaren och berättaren, dessutom sett mamman dö och pappan alkoholiseras. Den ena storebrodern försöker hitta vägen ut och bort med hjälp av basket, den andra vill få in pengar via sin älskade porslinsvita kamphund som just fått valpar. Yngsta brorsan vill inget annat än att bli sedd, men ingen har riktigt ork. Själv upptäcker hon världen och sig själv genom böcker. Läser Medea och drar paralleller. Och så låter hon brorsans vänner ligga med henne. Ibland för att hon vill, ibland för att det helt enkelt är enklare att låta dem stoppa in den än att säga nej. Killen hon älskar, han som sig ovetandes är hennes baby daddy, vägrar se henne i ögonen och har en flickvän. Esch är en röst från amerikanska södern som vi inte är vana att höra – och som ofta inte kan eller får göra sig hörd.

Mitt i misären målar Jesmyn Ward fram hela människor. Rädda, modiga, svekfulla, trofasta... Det vackra finns i naturen och i syskonens starka band. Och i språket.Ward verkar i söderns metaforrika tradition, och arbetar i sin andra roman även med talspråk och allmänmänskliga grekiska myter. 

Som om inte vardagen är nog räknar kapitlen ned mot den elfte dagen: Katrina. Orkanen som till en början inte oroar någon mer än pappan, men som läsaren vet kommer att ödelägga stora delar av området. Med den vinande vinden och det stigande vattnet ökar tempot och dramatiken. 

Titeln blir tveeggad – det handlar om att rädda varje spillra, men det finns heller inte mycket mer än spillror där från början. Ändå finns där något slags hoppfullhet och framtidstro.

ROMAN

Jesmyn Ward

Rädda varje spillra

Översättning: Moa-Lisa Björk

Forum

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130408. 

Här går det att provläsa Rädda varje spillra.

 

The Lion's Roar

Iron Maiden är ett av världens största band. De säljer ut Ullevi på ett kick. Sisådär 55 000 personer. Brewhouse är inte mycket mer än halvfullt (fastän alla som prenumererar på en viss svensk hårdockstidning bjudits in gratis).

Visst, Steve Harris soloplatta låter inte som Iron Maiden. Han spelar inga Maiden-covers. Men han spelar hårdrock. Han är Steve Harris. En av de mest inflytelserika inom genren. Om någon från ett av mina favoritband uppträtt på ett så här litet ställe hade jag dykt upp, oavsett vad hen gjorde. Om inte annat bara för att få komma så här nära.

Iron Maiden-fansen är kända för att vara lojala. Så jag förstår inte.

Stjärnan själv verkar dock inte bry sig. Oavsett om det beror på otaliga års scenvana eller om han på riktigt struntar i den dåliga uppslutningen är han närvarande med energin på topp. Ser genuint nöjd och glad ut efteråt. Svettig.

Harris kallar hellre British Lion för ett band än ett soloprojekt, men det är basisten som dominerar. Trots att gruppen vill vara vanliga grabbar/gubbar som har kul ihop har han helt enkelt så mycket mer pondus. Han rör sig som vanligt – han kan inte springa över scenen men det finns ett trumpodium att hoppa upp på – och sjunger med nästan hela tiden. Däremot säger han inte ett knyst. Inte ens om Clive Burr, Iron Maidens tidigare trummis, som gick bort i tisdags. Burr får dock A world without heaven tillägnad sig.

Att jobba med gamla polare är inte alltid en hit. Plattan som också heter British Lion är medioker. Platt. Men bättre live. Sångaren Richard Taylor jobbar hårt – han har inget val med Harris bredvid sig – och är inte lika mjukröstad. Som en hyllning till influenserna kommer en UFO-cover bland extranumren, Let it roll. En handfull nya låtar presenteras också. De är lika ojämna som albumet.

Så det är inte musiken som är behållningen. Det är närheten. Chansen att kolla in fingrarna på strängarna. Att få chansen att lyssna extra på just basspelet. Och bara en sådan sak som att Harris stämmer basen själv mellan låtarna. För att vara så ordinärt är det ändå speciellt.

Hårdrock
Steve Harris
British Lion
Brewhouse, onsdag 130313
Publik: 500, enligt uppgift.
Bäst: Karma killer.
Sämst: Var är Iron Maiden-fansen?
Betyg: *** 

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130314.

Voodoo Child

Mitt i perioden då det verkar som om all svensk musik är gjord av plast, poser och paljetter är det uppfriskande att det kan komma något genuint även ur de kommersiella popfabrikerna. Amanda Jenssen lyckades behålla sin egen röst under Idol 2007, och med tre album bakom sig har hon fått ett allt starkare personligt uttryck. 

Det innebär inte att hon är ända framme ännu. Men rummet hon inrett på scenen – som om hon flyttat in hos familjen Addams eller i en övergiven plantage utanför New Orleans – är helt rätt. Vägglamporna med skynken som ser ut som spöken, strutsfjäderplymen, dödskallen och de andra dekorationerna förstärker det musikaliska uttrycket. Samtidigt är det här ett mörker som skrapar på ytan snarare än når ett ordentligt djup. Det är mer brustna hjärtan än ond bråd död. Mer mys än rys.

I inledande Ghost liknar Amanda Jenssen en svensk version av Amy Winehouse iklädd en märklig huvudbonad från Lady Gaga. Musiken innehåller mycket retro, jazz och soul, men också vit gospel, som i Lay down, och varieté. I effektfulla Volcano swing spelar hon skräckfilmsinstrumentet theremin. Finstämda For the sun – där såg är ett av instrumenten – visar att äldre material kan växa i takt med hennes utveckling

Sexmannabandet med två blåsare och kontrabas bidrar till stämningen, och soundet är perfekt. Amerikanska södern, en halvsjaskig klubb. Det är synd inte publiken tar tillvara på det dansanta – hitsen Amarula tree, Happyland och Dry my soul är nästan det enda som får igång folk.

Märkligt nog lyckas flera låtar både följa samma inbördes mönster och spreta för mycket: övergångarna från mjukt till fullt ställ och cirkusinspirerat är inte alltid självklara. Dramatiken som finns i musiken syns ännu inte riktigt i artisten. Men Amanda Jenssen kommer att ha mer att berätta än kvällens spökhistorier, och det är värt att släppa fördomarna från Idol och lyssna.

Konsert

Retropop
Amanda Jenssen
Pustervik, lördag
Publik: 500
Bäst: Sound och visuella intryck i en genomtänkt helhet.
Sämst: För lite ögonkontakt med publiken.
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130304.

Fuels The Comedy

En finess med stå-upp-humor borde vara förmågan att gripa tillfället i flykten, ta tillvara på aktuella händelser eller anpassa sig efter plats och situation. Men det hörs inga skämt om vare sig hästlasagne (de kanske är för göteborgska eller redan är uttjatade?) eller Melodifestivalen.

I stället är det sex som gäller. När Özz Nûjen avslutar showen undrar jag om han ens har sett de andra – för hur roligt är det med ännu en man som skämtar om att knulla och illustrerar med olika sorters juckanden? Ståuppveteranens framträdande är på alla sätt kvällens tröttaste.

I motsats till Nûjen sätter nykomlingen och öppnaren Behrad Rouzbeh sig själv i den svagare positionen i sexskämten. Men han pratar mer om fördomar – ibland med oväntad knorr – och är som bäst när han berättar om sitt första besök på en fotbollsmatch med två vänner från Bangladesh (alltså två bengaler) där han till sin fasa får veta att publiken brukar sätta eld på bengaler och kasta ner dem på plan. Klassisk missförståndshumor.

Men finess är som sagt inte Raw comedy clubs ledord. Den stockholmsbaserade showen turnerar numera med regelbundhet runt i landet. Komikerna byts ut – och återkommer. Grundaren och konferencieren Mårten Andersson är det bestående inslaget. Hans underlivsskämt och relationsfunderingar är antingen grova eller plattityder, men imitationen av Zlatan och oväntade inläsare av hans biografi som ljudbok – bland andra Sven Wollter – fungerar. Humor som är inspirerad av enskilda personer eller händelser snarare än generaliseringar – i verkligheten är Jag är Zlatan inläst av Jonas Malmsjö.

Samma sak märks i Ann Westins ojämna framträdande. Den på scen så sura göteborgskan svär som en borstbindare och har alltför ofta en platt slutkläm i form av ”den jäveln” eller ”va fan”, men när hon kommenterar föräldrars smartphonefixering – ”Vad ska ungen göra för att få uppmärksamhet? Bli en app?” – och prinsessan Madeleines förhållande och amerikanska fuskbrytning träffar hon rätt.

Att det går att nå fram utan att skrika eller stressa visar Daniel Sloss, gäst från Skottland och kvällens yngste. Han är avslappnad och tar tillvara att han är i ett främmande land. Svenska ortsnamn och toalettskyltar har gett inspiration, liksom hans ålder. Det är lätt att förstå varför Sloss ses som ett ståupphumorns stjärnskott, och han är den ende som lyckas konkurrera med Soran Ismail.

Att Ismail är kvällens höjdpunkt är väntat (och det är synd att han inte avslutar) men kanske inte att han är så överlägsen de andra svenskarna. I likhet med Sloss är Ismail avslappnad på scenen, och har en mer lågmäld och eftertänksam stil. Han inser att humor kan – bör? –  innehålla allvar och att samhällskritik mycket väl kan vara underhållande. I SD och järnrören har han en verklig story som blir fantastiskt underhållande utan minsta överdrift eller ändring. Samtidigt är den förstås tragiskt, och att skratten är så många när Ismail fortsätter med att berätta om att det gjorts internetomröstningar om han ska få stanna i Sverige eller inte undrar man om åskådarna verkligen lyssnar ordentligt. För det är bara tragiskt.

Ismail skiljer också ut sig genom att visa mjukhet och värme, även när han skämtar om sitt förhållande och sin kackerlacksrädda fästmö. Och om han inte dagsaktuell så är han åtminstone högst aktuell när han avslutar med att ta upp övertron på kuken som problemlösare. Uppenbarligen går det skämta om underlivet utan att plump eller sexfixerad.

Fotnot: Raw comedy club gjorde två föreställningar på Trädgår’n. Recensionen gäller den tidiga föreställningen.

Humorshow
Raw Comedy Club, Trädgår’n, söndag 130303.
Med Behrad Rouzbeh, Daniel Sloss, Ann Westin, Soran Ismail , Mårten Andersson och Özz Nûjen
Bäst: Soran Ismail. Med hästlängder.
Sämst: Fixeringen vid sex, med tillhörande rörelser.
Betyg: ***

Scenrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130303.