Flickan som lekte med elden

Man kan säga mycket om Stieg Larssons Millenium-böcker.
En av de mest begåvade och definitivt den mest underhållande analysen hittills gör Nora Ephron i The New Yorker. Läs den!

Sexed Up

Jag gillar Lady Gaga. Jag vet att det inte är helt fint att tycka så, och jag uppskattar inte allt hon gör, men redan hennes första låt stack ut bland allt brus på MTV. Jag gillar flera av hennes hits och framför allt hennes idéer om att sticka ut genom att se sig själv som ett konstverk. Något större.
Hon har också under lång tid lyckats balansera på en fin gräns i sina videor. Att vara lättklädd och sexig, men fortfarande mer ett subjekt än ett objekt. Aldrig ett offer, aldrig i underläge.

Tills Jonas Åkerlund kom in i bilden. I Paparazzi börjar hon som ett offer (även om hon får sin hämnd) och Telephone är som en sunkig parodi på en unken mansfantasi. Kvinnofängelse, tjejslagsmål, lesbiska snutar och så vidare. Plötsligt är det inte Gaga själv som har kommandot.

Med Smack My Bitch Up (Prodigy), Turn The Page och Whiskey In The Jar (Metallica) och Pussy (Rammstein) på Åkerlunds "meritlista" blir jag inte förvånad. De sexistiska videorna handlar inte om att tänja på gränserna eller provocera inom konsten, utan om att visa sex och naket just för sakens skull. Gärna lite sunkigt. Och kanske med en dålig ursäkt som att "det var ju en kvinna som slog henne".

Nu tror jag ju inte att Lady Gaga låtit Åkerlund bestämma helt, eller gjort något hon själv inte vill. Det finns både humoristiska och intelligenta stunder i Telephone också. Och väldigt mycket produktplacering. Vissa delar kan till och med ses som feministiska.

Men jag tittar hellre på någon av de många parodierna på Telephone som florerar. Det här är en av de bästa.

Dead Man's Party

Jag har nämnt Joss Whedon här förut. Mannen bakom Buffy the Vampire Slayer, Firefly, Dr Horrible och så vidare. Feministen som står bakom smarta teveserier som välförtjänt blivit kultförklarade, som skriver starka roller för kvinnor och undrar varför han får frågan om varför han gör det när alla som inte gör det slipper svara på det.
Idag fyller han 46 år. Det är värt att fira!

Mmm Mmm Mmm Mmm

Madrid. Metallica. Muse. Metaltown. Det här har varit och är en fullspäckad musikvecka.
Recensioner av Metallicas och Muses konserter i Madrid publiceras förhoppningsvis snart på Sweden Rock Magazines hemsida - bara jag mitt i all festival- och bröllopsyra (nej, det är varken mitt eller det kungliga) hinner hitta tiden att skriva dem...

Måste bara säga att det irriterar mig mer och mer att Muse ställt in i Stockholm. Särskilt om det beror på biljettförsäljningen. Jag var så nöjd med att jag hade en konsert till bokad - jag vet att ser jag dem en gång till så vill jag se dem igen...
Särskilt på en egen spelning och inte en festival där alla specialeffekter inte kommer att vara med. Muse är så mycket ett Ulleviband som något band någonsin kan bli. Åtmistone i ett land där publiken har vett att uppskatta dem.
De har till och med skaffat ett eget rymdskepp...

Sugar Rush

En sockerchock. Sugar rush. Titeln på Julie Burchills ungdomsroman är underbart tvetydig. Kim blir kär i Sugar och världen vänds upp och ner.
Först såg jag den brittiska teveserien, sedan läste jag både Sugar Rush och uppföljaren Sweet - filmatiseringen är en typisk där väldigt mycket har förändrats - men jag uppskattade båda.

Nyligen har Sugar Rush även kommit ut på svenska.
Det är en bok som kan vara kul och nyttig att läsa, både för tonåringar och deras föräldrar. Förutom den där lilla grejen med censuren, då.
Mer om det i min recension i GP.

Den som hellre vill titta verkar kunna få sitt lystmäte på Youtube.

Sista önskningen

Dåliga fantasyböcker brukar av någon anledning aldrig vara bara lite dåliga, utan är oftast riktigt pinsamma. Men sedan finns det de positiva överraskningarna också. Slavisk fantasy har jag hittills varit alltför dålig på att läsa, men funderar på att förändra det.

Sista önskningen av polske Andrzej Sapkowski är den första av hans böcker som kommer på svenska, och den är full av humor och intertextualitet.
Min recension finns att läsa i Borås Tidning, och jag rekommenderar boken, den första av fem i Sagan om Häxkarlen som ska översättas.

Förlaget bjuder också på ett läsprov.

Den som känner igen den engelska titeln The Witcher gör det förmodligen från det populära dataspelet (jag blir sugen på att prova) och det finns också en polsk teveserie samt en film baserad på böckerna.

In The Round

Att springa runtruntrunt i ett hamsterhjul verkar ungefär lika meningsfullt som att springa efter en boll i en och en halv timme. Men hamstrarna är åtminstone kul att titta på.

School's Out!

Kommentarer överflödiga?!

Having A Blast

Att Green Day skulle spela på Ullevi. Det trodde jag inte 1994 när trion slog igenom med Dookie. Inte ens 2004 när de gjorde en ännu större comeback med American Idiot, och jag började tänka på dem och My Chemical Romance i termen arenapunk. Eller om det möjligtvis var stadiumpunk.

Det är ju en paradox. Stadiumpunk. Men Green Day lyckas med det.
Framför allt med hjälp av sina fans. Både de framför scenen och de som plockas upp på den med ett lyckligt men samtidigt förskräckt uttryck i ansiktet. Billie Joe Armstrong är som en galen speedad svartsmurf, men han tar väl hand om fansen som bjuds upp. Oavsett om det är trettonårige Markus som ser ut som han är nio eller den rosahåriga tjejen som får en puss innan hon hoppar ner.
Deras påtagliga men chockade glädje går inte att stå emot.

Green Day har nog med låtar för att fylla en lång konsert, och skulle egentligen inte behöva spexa så mycket som de gör. I mitt tycke blir det lite för mycket fånerier och nästanbuskis. Men det verkar vara en del av grejen. Att det handlar om energi och en upplevelse, att det ska bli en folkfest, lika mycket eller mer än musiken. För vad gäller publikkontakt och lycka slår de till och med den där gubbrockaren alla andra recensenter brukar hylla för just det.

Däremot är det stor skillnad på konsertupplevelsen beroende på var man befann sig. På bortre sidan av scenen (alltså från ingången till planen sett) var det ganska glest bland publiken och man kunde utan större problem komma nära det yttre kravallstaketet. På sidan närmast ingången var det mer folk, mer skräp och mer fylla. Från läktaren kändes upplägget med scenen i mitten aningen ödsligt och ocharmigt - men det syntes tydligt vilket drag det var.

Konserten fick fyra i betyg i GP, Aftonbladet och Expressen. medan Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet var mer svala. Som väntat.



Green Day hade publiken i sina händer och fixade festen. Men Joan Jett har något de saknar. Äkta coolhet och stenhård pondus. 51 år gammal och pytteliten, iklädd likadana (men knappast samma) kläder som med The Runaways på sjuttiotalet. Hennes låtar är aningen för lika varandra och AC/DC-fyrkantiga. Men ändå. En äkta legend med stentuff röst. Det är inte ofta man får se en sådan.

Arabian Eyes

Chansen att jag någonsin kommer att resa till Saudiarabien är minimal. Jag får inte. Jag är kvinna och ogift. Det innebär att jag i saudiska myndigheters ögon är omyndig.
Någon som trots att hon är kvinna och journalist lyckats ta sig in i Saudiarabien är svenska Tina Thunander, som har skrivit boken Resa i Sharialand - ett reportage om kvinnors situation i Saudiarabien. Den har jag recenserat i GP.

Det är en bok som väcker tankar om religion och patriarkat, om kvinnors underordning och åsiktskrockar i alla länder.