Happy New Year

The Wish

Grattis till Eliza Dushku som idag fyller 30 år!

Och hoppas att hon får det hon önskar sig i födelsedagspresent, de 30 000 dollar i donationer som behövs för att köpa land där det kan byggas ett centrum för att hjälpa före detta barnsoldater och kvinnor som våldtagits i krigets Uganda.
Dushku, som själv besökte Uganda förra året, är involverad i THARCE-Gulu, ett projekt hennes mamma, som är professor i afrikansk politik, har startat.

Donera kan man göra här.

The Final Countdown 2010

I Sweden Rock Magazines senaste nummer finns alla skribenternas årsbästalistor.
Min ser, med en föga förvånande etta, ut så här:

1 Dark Tranquillity: We Are The Void
2 Kylesa: Spiral Shadow
3 Melissa auf der Maur: Out Of Our Minds
4 Serj Tankian: Imperfect Harmonies
5 Coheed and Cambria: Year Of The Black Rainbow
6 Khoma: The Final Storm
7 Jucifer: Throned In Blood
8 Mucc: Karma
9 Dead Letter Circus: This Is The Warning
10 Avenged Sevenfold: Nightmare

Eftersom ovanstående lista bara innehåller musik som passar för Sweden Rock Magazines läsare vill jag också tipsa om några andra bra, men mindre hårdrockiga plattor från året som gått:

Karen Elson: The Ghost Who Walks
Hanggai: He Who Travels Far
Midlake: The Courage Of Others
Shakira: Sale El Sol
Robyn: Body Talk

Nu Tändas Tusen Juleljus

Jag föredrar faktiskt det här framför de flesta metal/pop/rock/country/etcetera-grupper som spelar in egna versioner av julsånger...
Förmodligen har det också lagts ner betydligt mer tid, själ och hjärta i den här konstruktionen.

God jul alla!

Trolltyg I Tomteskogen

Imorgon är det upp till bevis, är Trolltyg i Tomteskogen lika rolig som vi sjuttiotalister minns den?

Filmen, som visades på SVT varje år mellan 1980 och 1989, är i alla fall betydligt kortare än vad jag trodde att den var, och att den innehåller massa sånger hade jag lyckats glömma bort. Förtränga, heter det kanske.

Så insnöad att jag tänkt köpa dvd:n är jag inte, men klockan 13.05 imorgon kommer jag att titta på SVT1.

Red Dress

Tomten klär sig i rött, men han är inte den ende. I Maktens män bär rött. Historiska studier av manlighet, manligt framträdande och kläder undersöker historieprofessorn Kekke Stadin hur mannens kläder och yta uttrycker makt och manlighet.

Om den boken och nyårsfirande har jag skrivit en krönika i dagens GP.

Rockin' Around The Christmas Tree

Kulturdelen har låtit sina skribenter tipsa om varsin bok, skiva och dvd/dataspel som kan liva upp det runt julgranen.

Två av mina tips - jag valde tre saker från 2010 - finns det ganska tydliga ledtrådar till nedan...

The Apology Insufficiency

Ikväll kan man titta på Eliza Dushku på svensk teve. Klockan 22.30 sänder Kanal 5 The Apology Insufficiency, det avsnitt av Big Bang Theory där hon gästspelar som FBI-agent.
En insats som dock hamnat på amerikanska TV Guides lista "Worst of 2010"...

Vår Julskinka Har Rymt

Worst blogger ever? Jag vet att jag är en kandidat till titeln, i alla fall vad gäller uppdateringsfrekvensen...

Nu har jag åtminstone lyckats åstadkomma en krönika till GP, om Jenny Diski, grisar och verklighetspreception: Djurplågeri - men inte i år.

Boom!

Metaltown går ut hårt - första bokningen till nästa års festival, 17 och 18 juni, är System Of A Down. Det ser jag fram emot.
Bandet betonar på sin hemsida att de ska spela ihop några gånger, att de inte vet vad som händer mer, men ett nytt album hade ju varit väldigt kul.

The Fame Monster

Vad är kändisar egentligen bra för? Varför hyllar vi dem så ofta först, för att sedan sänka dem?
Redan de gamla grekerna gjorde det...
Om kändisdyrkan och gamla gudamyter handlade min krönika i GP i måndags.

It Doesn't Get Any Countrier Than This

Till sist har även svensk teve visat Country Music Awards 2010, och Gwyneth Paltrows omtalade framträdande. Hon sjöng bra, och Country Strong var en fin låt. Typiskt country på så många sätt. Men oj vad nervös hon såg ut.

Filmen Country Strong, om en countrystjärna på väg uppåt och en på väg neråt (Paltrow), där även countrystjärnan Tim McGraw och Leighton Meester (Gossip Girl) har stora roller, låter sevärd.



Vanligtvis brukar det alltid gå att hitta en artist på CMA som man kan räkna ut får ett brett genombrott snart (som Taylor Swift och Lady Antebellum) men något sådant såg jag inte i år.

Bland höjdpunkterna fanns Loretta Lynns korta framträdande, när hon hyllades av Miranda Lambert och Sheryl Crow.
Nykomlingsvinnarna Zac Brown Band ska jag definitivt kolla upp, liksom Dierks Bentley. Och så fanns det en låt som verkade sammanfatta mycket av vad countrymusik går ut på, Brad Paisleys This Is Country Music.

Tears Don't Fall

Malmö: Lady Gaga ikväll.
Stockholm: Avenged Sevenfold imorgon.
Göteborg: Bullet For My Valentine ikväll.

Nog hade det varit roligare att befinna sig i en annan svensk stad än Göteborg den här helgen. Fastän det är just Göteborg som får finbesök från Wales. Problemet är inte att det är något fel på Bullet For My Valentine, jag gillar dem, men det känns som om de är i stan en gång om året nuförtiden. Annars hade jag definitivt varit på på Lisebergshallen ikväll.
Det vore helt enkelt roligare att se en jätteshow eller något jag inte sett förut (det känns inte riktigt rättvist att räkna Avenged Sevenfolds konsert som förband till Maiden på Ullevi).

Coal Miner's Daughter

Född fattig i ett fattigt kolgruveområde 1934. Näst äldst av åtta syskon. Gift vid tretton års ålder. Fyra barn vid nitton års ålder och därefter tvillingar. En make som dricker och är otrogen.
Inget bra utgångsläge, eller hur?

Inte många skulle med det här i bagaget lyckas med samma sak som Loretta Lynn: Att skriva över 160 sånger, släppa 70 album, få tio albumettor och 16 singelettor på countrylistor, fyra Grammys och massa andra priser.
Hon var dessutom den första inom countryn som skrev sånger med feministisk vinkel. Det är inte konstigt att Jack White kallat henne sin favoritvokalist och att Neko Case gjort en cover på Rated X.

Ikväll - i natt - klockan 2.10 kommer den biografiska filmen Loretta på TV3. Den är sevärd. Och musiken hörvärd.

The Prince And The Pauper

En krönika i GP om de ökande klyftorna i Sverige och vad jag ser nästan varje dag i Göteborg - tiggare och prostituerade.

Blinded By The Light

Jag gillar att läsa recensioner, både för innehållet och hantverket. För att lära mig något och upptäcka nya saker, men ibland också för att hitta klichéer. Det sista gäller framför allt musikrecensioner, där klichéerna är många (jag säger inte heller att jag själv är helt oskyldig).

Professor Lars Lilliestam har i Bilderna av Kent undersökt ett stort antal recensioner av Kents Vapen & Amminution och vilka verktyg som skribenterna använder. Det är rekommenderad läsning.

Den här veckan släppte Bruce Springsteen en "ny" platta, The Promise med material som aldrig släpptes i samband med Darkness On The Edge Of Town 1978. Det får som alltid svenska recensenter att slå knut på sig själva.

En favoritformulering kommer från Per Hägred i Expressen: "The promise måste vara rockens svar på dödahavsrullarna:"
Något gammalt och mossigt, tänker jag förstås. Men han fortsätter: "22 låtar från arkiven. Några av dem tidigare dokumenterade på bootlegs, andra helt nyinspelade. Samtliga en wow-upplevelse som man inte trodde fanns."
Konstigt nog får plattan bara fyra getingar.

Hägreds metafor är både överdriven och kan tolkas på två helt olika sätt. Men jag fick mig i alla fall ett gott skratt.

Det fick jag däremot inte av den trista slutklämmen på Johan Lindqvists recension i GP, angående den medföljande konsertdvd:n: "Älskar man inte den spelningen gillar man inte rockmusik överhuvudtaget."

Fler Springsteen-recensioner har jag inte orkat läsa. Det går att räkna ut vad som står där. Darkness On The Edge Of Town är dessutom Springsteen i en form jag inte gillar särskilt mycket. Nebraska är min favorit. Även hyllningsplattan, med Dar Williams cover av Highway Patrolman.

Och varför titta bakåt på det som en gång påstods vara rockens framtid när man kan titta framåt?
Apropå klichéer och alltför stora ord släpper My Chemical Romance i slutet av månaden sitt fjärde album Danger Days: The True Lives Of The Fabulous Killjoys. En platta som oväntat fått brittiska NME att gå i taket: "This is the best rock record of the year by such a margin that you actually feel rather embarrassed for everybody else. This isn't over-excitement. In 2010's final act, consider rock'n'roll saved."
Efter att ha hört singeln Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na) är det svårt att tro annat än att det handlar om just "over-excitement".

Beautiful Garbage

Att höra Misery's Crown fick mig att tänka på Garbage. Gamla favoriter som det tyvärr varit tyst om länge. Men det är klart, Shirley Manson har ju visat sig vara en terminator och jag antar att det är svårt att förena två så olika karriärer.
(Den som inte fattar något av ovanstående får helt enkelt kolla på Terminator: The Sarah Connor Chronicles).

Tydligen håller Garbage trots allt på att spela in en ny platta just nu. Trevligt.

Where Death Is Most Alive II

Det är klart att det var fantastiskt. En kärlek mellan publik och band så påtaglig att den nästan gick att ta på.

"Oslagbart bra - som i en dröm" skrev GP:s recensent och delade ut fem fyrar till Dark Tranquillity.
Själv drömde jag om DT på riktigt i natt. I drömmen köpte jag efter konserten någon slags turnéhalsduk med låtlistan på. Irriterande nog minns jag inte vad som stod där, om det var riktiga DT-titlar, om det i så fall var en korrekt setlist (vilket jag förstås minns det som utan att egentligen minnas något) eller om det var något helt annat...

Where Death Is Most Alive

Ikväll kommer det inte att se ut så här...



... utan mer så här:



Det fantastiska livebandet Dark Tranquillity spelar på Trädgårn i Göteborg (kl 22.00), turnéavslutning med Marionette (kl 20.00) och Avatar (kl 20.55) som uppvärmare, så det blir en göteborgsk helkväll på alla sätt.

Bring It On

I torsdags - i USA alltså - gästspelade favorit-slayern Eliza Dushku som FBI-agent i Big Bang Theory. I Sverige har Kanal 5 hunnit ungefär till mitten av säsong tre, så det är svårt att räkna ut när vi får se The Apology Insufficiency, sjunde avsnittet av säsong fyra.

Här är i alla fall en trailer.



Efter rollen som Faith i Buffy vet vi ju att Eliza Dushku excellerar i rollen som motspänstig men spänstig. Ikväll gör hon det i cheerleadingfilmen Bring It On, som sänds klockan 18.05 på Kanal 5. Det är något speciellt med cheerleadingfilmer, i hur de lyckas vara både underhållande och outhärdliga. Att Eliza Dushku - och Clare Kramer, Glory från Buffy säsong fem, i rollen som cheerleadingbitch - är med i den första Bring It On, gör den förstås mer sevärd.

Drinking Song?

Wine: [oajn], vin, något man dricker, oftast gjort av vindruvor.

Grape: [grejp], druva, vindruva, något man äter eller gör vin av.

Vine: [vajn], ranka, vinranka, slingerväxt.

Grapevine: [grejpvajn], vinranka, djungeltelegraf (rykte).

Grapewine: vindruvsvin?

Animalize

Jag missade tyvärr min favoritförfattare, den vassa Jenny Diski när jag var i London i september. Själv verkar hon inte helt nöjd vare sig med sin insats på Foyles eller det politiska läget just nu.

Ser istället fram emot att läsa hennes nya bok som kom ut igår, What I Don't Know About Animals.

Förlaget beskriver boken så här:
What does Jenny Diski know about animals? She's really not sure. There is, however, one thing of which she is certain: our relationships with and attitudes to animals are worth thinking about. In What I Don't Know About Animals, she shows why. She sets out to investigate what she does and doesn't know about animals. She remembers the stuffed cuddly creatures from her childhood; the animal books she read; the cartoons she watched; the strays she found; the animals who have lived and still live with her; the animals she has observed close up, and those she has feared. She examines human beings, too, and the way in which they have looked at, studied, treated and written about the non-human creatures with whom we share the planet. Subtle, intelligent and brilliantly observed, What I Don't Know About Animals is an engaging look at what it means to be human and what it means to be animal.

Visst låter det intressant?

Den som inte hinner, orkar eller av andra skäl vill ta sig an en hel bok kan läsa Jenny Diskis dagbok och sporadiska blogginlägg hos London Review Of Books. För den som inte läst hennes årsgamla text om våldtäkt rekommenderas den.

Day And The The Shade

Jag gillar hösten. De fina dagarna när himlen är klarblå och på något sätt högre än vanligt och trädens löv lyser i varma nyanser.
Sedan finns de där andra andra dagarna, när solen är som ett spöke, dagen grå och kall och sedan kommer kvällen.

Ikväll spelar Katatonia på Brew House i Göteborg. Deras musik och melankoliska drag får mig att tänka på de där andra dagarna.



De fina dagarna får mig däremot att tänka på Wales. Där det i och för sig kan regna rejält. För länge sedan när jag intervjuade walesiska popbandet Catatonia gav jag dem faktiskt en cd med svenska Katatonia. Tyvärr fick jag aldrig höra vad de tyckte.

He Who Travels Far

Uppenbarligen är det inte bara jag som anser att mongolisk strupsång är bland det mest brutala som går att frambringa. Ikväll spelar Hanggai från Peking och Inre Mongoliet i på Planetafestivalen i Göteborg - i somras suppträdde de på den stora hårdrocksfestivalen i Wacken. Med hästfela och allt. Där ser man.

Hanggai hörde jag först i radioprogrammet Klingan för några veckor sedan, glömde - som med så mycket annat - bort att jag tänkt kolla upp dem, men blev påmind genom Patrik Lindgrens recension i GP.

Hela gruppens senaste platta He Who Travels Far går att höra på nätet. Det är vackert, infångande och annorlunda.

Kvällens konsert äger rum på kulturkuset Kåken i Härlanda.


En bonus, när jag ändå är inne på strupsång: Sheldon i Big Bang Theory som framför tuvinsk strupsång (tuvinerna lever i södra Sibirien).

Bleeding Heart

Förra hösten recenserade jag den fina inspirationsboken Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson som blev en välförtjänt Augustvinnare i ungdomsklassen.

I år har jag läst en av de nominerade böckerna, Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld. Jag vågar inte spå om vinnarchanserna, men den känns i alla fall värd sin nominering.
Min recension i GP finns här.

Gordita

Nu är det måndag och snart dags för ett nytt avsnitt av America's Next Top Model på TV3 (ja, alltså nytt för oss som följer säsong 14). Jag följer Top Model, har sett alla säsonger. Men jag har egentligen svårt att förstå varför jag gillar det. För jag borde ju inte göra det.

I dagens Göteborgs-Posten har jag skrivit en krönika om just Top Model, modevärlden och konstiga ideal.

Iron Man

Ozzy Osbourne är klar för Sweden Rock Festival nästa sommar. Det kan nog locka folk.



Delvis kan man säga att Ozzys nuvarande gitarrist Gus G startade sin karriär i Göteborg. Här är en gammal intervju med Dream Evil, ett av banden han spelat med.

Tung producent debuterar hårt

Fredrik Nordström är Sveriges mest framgångsrika hårdrocksproducent. Nu släpper han sin första egna skiva med bandet Dream Evil. - Vi har helt klart ridit på klichéer, säger han.

Många av Sveriges mest framgångsrika och välrenommerade hårdrocksexporter kommer från Göteborg. Fredrik Nordström har jobbat med Hammerfall, At The Gates och många andra band, även från länder som USA och Mexiko. Han har minst 120 titlar på sitt samvete.
- Många hör en skiva med sitt favoritband och tror att de kan låta likadant om de spelar in i samma studio. Men kan de inte spela så kan de inte. Man kan inte gräva guld ur gråsten, säger Fredrik.
I tolv år har han haft sin studioverksamhet som bara växer och växer. Just nu byggs det ett tredje inspelningsrum i Studio Fredman. Tankarna på att ge ut en egen metalskiva har funnits lika länge.
- Det är mycket tack vare Hammerfall som det här går att göra. När deras första skiva kom trodde ingen på det, men plötsligt var det många skivor sålda, säger Fredrik.
Bredvid honom i soffan lyssnar gitarristen Gus G uppmärksamt. När Fredrik påstår att han hittade Gus på stranden i Grekland iklädd massor av guldkedjor skrattar Gus. Men sant är att de träffades i Grekland när Fredrik var där på semester 1999.
- Vi började snacka och märkte att vi hade mycket gemensamt. Så jag tog en tripp till Sverige för att prova, och när vi började skriva låtar fanns det en kemi mellan oss, berättar Gus på engelska. Sedan dess har han pendlat mellan Sverige och Grekland och till och med börjat vänja sig vid det märkliga vårvädret med 15 grader plus på dagen och minusgrader på natten.
- Jag kanske är lite galen, men jag vill spela musik. Jag åkte till USA när jag var 16 år för att gå på Berkeley, och nu är jag här. Sverige är mitt andra hem.
En sak som är bra jämfört med Grekland är att det finns en musikindustri här, säger Gus.
Sin sångare hittade duon i Niklas Isfeldt, som körat åt Hammerfall. Hans krav för att sjunga på demon var att det INTE skulle leda till skivkontrakt eller turnéer. Han ändrade sig, och värvade vännen Peter Stålfors som basist. Trummis blev välkände Snowy Shaw. Men hela gruppen träffades inte förrän plattan var klar och det var dags för promotionfotografier.
- Alla har så mycket att göra, så vi spelade in när vi var lediga. Men nu är vi ett band, förklarar Fredrik.
Debuten Dragonslayer, där Göteborgssymfonikerna medverkar på tre spår, släpps nästa vecka, men har legat klar i ett år. Albumet spelades in innan det fanns kontrakt.
- Det var inte svårt att få kontrakt, men det tog en jävla tid att förhandla. Se hur det går för boxare - de blir sönderslagna och tjänar ingenting, medan managern tar allt. Så kan det vara i musiken också, säger Fredrik, som lärt sig av sina kunders misstag.
Att spela in i den egna studion var ingen självklart val. Och det var inte lätt för Fredrik.
- Det var svårt att hålla avståndet. Att vara både bandmedlem, låtskrivare - och den som ska tala om för sig själv att det finns saker som kan bli bättre. Man är mer respektlös när man jobbar med band. Nu vågade jag inte röra någonting på tre dagar när vi skulle mixa. Jag funderar allvarligt på att anlita någon annan nästa gång.

Bella Stenberg

(Publicerad i Göteborgs-Posten 020409)

Void Of Tranquillity

En halvtimme kan kännas futtigt, men det är bättre än inget. P3 Live lyckas dessutom hitta många bra liveband. Kvällens akt är ett av mina favoritband: Dark Tranquillity.
Klockan 20.30 ikväll hörs låtar från spelningen på Getaway-festivalen i somras.

Praktiskt är att den som inte kan eller ids sitta vid radion på kvällen kan lyssna via nätet senare. Till exempel på Jean Grae live från Pustervik.
Dark Tranquillity kan alla dessutom se live när deras turné når Sverige i början av november.

Så här skrev jag om bandets spelning på Trädgår'n i Göteborg i september 2007:

Dark Tranquillity - ett av väldens bästa liveband

Efter att ha sett dem klockan tolv på dagen på Sweden rock och klockan två på natten i Hultsfred är det skönt att få uppleva Dark Tranquillity på rätt tid och plats.
För det kan vara på hemmaplan som de kommer bäst till sin rätt, och stämningen som sprids mellan scen och publik är ovanligt värmande.
Sextetten är en av de bästa liveakter jag sett, och efter 18 år utvecklas och överraskar de fortfarande. De musikaliska detaljerna är lika tydliga live, och samspelet mellan gitarr och keyboard överträffas av få. Men de kan vara ännu bättre. Anmärkningen gäller framför allt upplägget, där de bränner av sina mest publikfriande alster - The wonders at your feet, ThereIn, Final resistance- under första hälften av konserten, för att sedan fokusera på nya Fiction. Misery's crown skiner, men responsen blir inte densamma.
När sångaren Mikael Stanne i sista låten kastar sig ut i publikhavet - och tryggt bärs fram av många armar - har de ändå segrat.
Dark Tranquillity hör till de band som inte fått den uppskattning och framgång de är värda. Men nu börjar det mer kännas som om det är lyssnarna som får skylla sig själva för vad de missar.

Betyg: 4
Publik: Drygt 700.
Bäst: De musikaliska detaljerna som går fram lika starkt live som på skiva.
Sämst: Bandet kan ännu bättre.

(Publicerat i Göteborgs-Posten 20070907.)

A Scot's Tune

Konserten i lördags i Göteborg ställdes in, men ikväll spelar Biffy Clyro på Debaser Medis i Stockholm.
Senast jag såg skottarna var på Wembley i London i september, som förband till Muse.
För två år sedan intervjuade jag dem när de besökte Hultsfredsfestivalen.


Biffy Clyro vill inte bli nästa U2

- Alla band behöver inte bli nästa U2, säger Simon Neil, sångare i Biffy Clyro. Den skotska trion är nöjda med att fortfarande arbeta sig uppåt.

Förra året släpptes Biffy Clyros fjärde album Puzzle . I Sverige är de inte så kända, men i Storbritannien hamnade skivan på listans andraplats och gav den skotska trion ett kommersiellt genombrott. Det hårda popalbumet med arenarocksound landade dem flera stora förbandsspelningar, till bland andra Muse , The Who , Rolling Stones och Linkin Park .

- Vi har inte spelat så mycket live i Sverige, och har inte kunnat bygga upp vårt rykte. Vi har ett ganska löjligt bandnamn som kan avskräcka, men när folk ser oss förstår de vad vi handlar om, förklarar sångaren och gitarristen Simon Neil.

Han sitter nedklämd i en liten soffan tillsammans med tvillingbröderna James Johnston , bas, och Ben Johnston , trummor. Det är nästan bara de glada ögonen som syns bland allt Simons mörka hår och skägg.

När jag erkänner att jag är en av dem som avskräckts av deras namn skrattar de. Och de skrattar ännu mer när jag säger att jag hört att det lär betyda utedass på skotsk slang.

- Hur visste du det? Ja, det stämmer. Men det är inget vi gillar att prata högt om... Det kan kännas lite löjligt nu när vi är vuxna.

Trion började spela ihop 1995, när de var femton år, och har blivit vuxna tillsammans.

- Jag vet inte om vi har förändrats så mycket. När vi var unga var det mycket party, varje natt - och det kändes okej dagen efter. Nu känner vi att showen är det viktigaste, och vi är mer medvetna om när det passar sig att ha kul. Vi vill inte göra folk besvikna, säger Simon.

Tvillingarna nickar instämmande.

Repar på bondgård
Trion verkar alltjämt jordnära, och till skillnad från många andra artister fortfarande genuint intresserade av att prata med pressen. Simon bor kvar i småstaden Ayr och saknar favoritskivaffären som lagt ner. Repar gör de på en bondgård långt från stan.

- Om vi kommit från en stor stad hade vi varit ute mer och inte bara inte repat när vi startade. Och vi spelade inte för att det var coolt, vi hade inte ens en tanke på det...

Vill se världen
Med tanke på att bandet funnits så länge borde de kanske vara mer kända. Men de är nöjda som det är.

- Jag hoppas att vi blir bättre för varje album. Vi har haft tur, vi hann göra fyra skivor först, innan vi slog igenom stort. Vi har kunnat utvecklas. Vissa band är i full blomning redan från starten, som Arctic Monkeys . Vi började för att det var en kul grej, hade inga storslagna ambitioner, ville inte bli störst i världen, berättar Simon.

Det är fortfarande inte målet. Däremot uppskattar de få se världen och nya platser, som Stockholm och Tokyo, och vill att musiken ska vara det de håller på med resten av livet.

- Men det måste inte vara målet att bli nästa U2 , som vissa band förväntar sig, konstaterar Simon.

Biffy Clyro kanske inte vill bli U2, men de har faktiskt haft dem som förband. Bono och The Edge dök överraskande upp på en välgörenhetsspelning i en liten kyrka i London i november förra året.

Album på gång
- Det var surrealistiskt. Vi skulle göra ett akustiskt gig, jag såg The Edges gitarrer och trodde knappt på det, säger James.

- Bono var förtjusande, och väldigt ursäktande för att de kapade vår konsert, minns Simon.

De senaste månaderna har trion skrivit nya låtar (en av dem spelades live för andra gången någonsin på Hultsfredsfestivalen) så nästa album är på gång.

- Vi lyssnar knappt på Puzzle. Det finns ingen poäng i att tänka på det gamla. Vi vill se bandet utvecklas, säger Simon.

Medlemmar: Simon Neil, sång och gitarr, James Johnston, bas och Ben Johnston, trummor.
Bildades: 1995 i Ayr i Skottland.
Album: Blackened sky 2002, The vertigo of bliss 2003, Infinity land 2004, Puzzle 2007.
Aktuella: Släpper samlingen Singles 2001-2005 den 7 juli. I augusti kommer nya singeln Mountains.
Biffy Clyros skotska favoritartister
Simon: Aerogramme – de är fantastiska, de har funnits jämsides med oss men tyvärr lagt av.
James: Malcolm Middleton från Arab Strap – han gör förkrossande sorgsen musik.
Ben: Mogwai – de är lysande, de är det tyngsta jag har sett live.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar 2008106.)

The Argument Part 2

Inte särskilt förvånande har manskämpen Pär Ström kommenterat min GP-krönika om jämställdhet - och än mindre förvånande har han inte läst den ordentligt.

Den som orkar läsa hans blogg kan göra det här.

The End Of The Wasp Season

Det var länge sedan W.A.S.P. var så här tuffa. 26 år sedan, närmare bestämt. Det var också på den tiden de var hemska och skrämde Hem och Skola och Siewert Öholm och kastade rått kött på publiken.

Deras Örebrospelning i fredags skapade också rubriker - "Fick örat avbitet på konsert" - men då var bandet inte alls inblandade, och känner nog inte ens till händelsen: en vakt som fick örat avbitet av en 40-åring alkoholpåverkad man i publiken.

Ikväll spelar W.A.S.P. i alla fall i Göteborg. Blackie är kvar... men varken hans sågklinga eller bandkompisar.