No Line On The Horizon

Det finns ingen linje vid horisonten eftersom man inte ser horisonten för alla gråa moln. Regnet bådar inte gott inför kvällens konsert. Fast rapporterna säger i och för sig att det ska försvinna.

Igår såg jag The Claw sticka upp ovanför Ullevi. Som en gigantisk grön bläckfiskarm med neonorange prickar. Det är svårare att säga om det bådar gott inför konserten eller inte...
Scenen ska bli kul att se i alla fall. Att döma av senaste plattan No Line On The Horizon behöver U2 något för att rycka upp sig.
Rapport från U2s konsert i Göteborg kommer under helgen.

Lady Of The Night

Ännu en krönika som jag skrivit i Göteborgs-Posten. Inget som har med musik alls att göra, men sådant man ser när man rör sig på stan på kvällar och nätter. Och tydligen även tidiga morgnar.

Amuse Bouche

Ibland missar man saker. Som att hela den nya Muselåten United Stated Of Eurasia (+ Collateral Damage) har varit tillgänglig i flera dagar.
Snuttarna har jag ju hört flera gånger, men det är inte samma sak - Queenexplosionen och kontrasterna kommer inte till sin rätt. Så för tillfället kör jag ett närapå tvångsmässigt repeterande av låten.
Visserligen har jag träffat bandet och hört hela The Resistance (!), men bara två gånger. Så jag kan avslöja att även om United States Of Eurasia är Muse ända ut i fingerspetsarna och lite till, är det ändå inte den bästa låten.
Mer om det senare. Inte minst i septembernumret av Sweden Rock Magazine.

Once more, with feeling

” I believe, there will. Yes.” svarar Joss Whedon när TV Guide Magazine frågar om det kommer mer av Doctor Horrible.
Kul att en kortmusikal som gjordes för att det var manusförfattarstrejk och tid över kan bli så populär. Neil Patrick Harris - se honom i How I Met Your Mother - kan bli hur stor som helst.
Whedon säger också att han funderat på ett musikalavsnitt av Dollhouse med Eliza Dushku i huvudrollen. ”It’s crossed my mind. Eliza has a beautiful voice.” Men budgeten står i vägen. Tänk så mycket fint vi hade kunnat få om den mannen kunnat förverkliga alla sina drömmar.

Guerilla Radio

Nästa vecka kommer U2 till Sverige och Ullevi. Säg U2 och den första raden som dyker upp i min skalle är "This song is not a rebel song, this song is Sunday Bloody Sunday!"
I dagens Göteborgs-Posten har jag skrivit en krönika om politiska låtar som egentligen inte är politiska.

Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!

Efter att ha sovit ut och tänkt på saken finns det lite mer att säga om Sonisphere.

Visheten i att lägga en Metallicakonsert (jaja, -festival) mitt i skogen kan diskuteras. Uppenbarligen gjorde arrangörerna det också, men lite för sent. Mot slutet började det dyka upp erbjudanden om gratis bussresa om man köpte biljett, och nystartade Crank It Up erbjöd redan tio dagar före festivalen en biljett på köpet om man handlade en tröja för 99 kronor. Dagen innan kom dråpslaget. Ett gäng biljetter reades ut för 99 kronor – ursprungligen kostade de 995.

Är inte det ett hån mot de trogna fans som redan köpt biljett?
Och kommer det inte att straffa sig nästan år när folk väntar på ett liknande fynd?

Det vill säga om Sonisphere blir ett återkommande arrangemang.
Att de fått Rockparty och Hultsfreds kommun att geografiskt omdesigna Folkets park borde väl tyda på ambitioner i den riktningen. Själv är jag inte förtjust i att träd sågas ner eller att en kulle plattas till för att man enklare ska kunna gå mellan två scener. Så bekvämt behöver allt inte vara.
Den där mastodontparkeringen som skapats en bra bit från festivalområdet och som skövlat ännu fler träd verkar heller inte varit någon succé. Det var gott om bilar i diken och på gator där de inte skulle stå. För att inte tala om bilköerna på väg till och från festivalen.

En nyhet på Sonisphere var att man för första gången i Hultsfred kunde handla öl och gå runt med den på området istället för att vara hänvisad till inhägnade ölområden. Bra enligt många, sämre enligt lika många som oroar sig för att trettonåringarna rör sig bland alkoholpåverkade människor. Men det är tveksamt om den där promenadölen kommer att förekomma på den vanliga Hultsfredsfestivalen, där publiken är yngre.

Med de här problemen – parkeringen och den liberalare utskänkningspolicyn – finns det en risk att vanliga Hultsfredsbor kommer att vända sig mot festivalerna. Då är det kört.

I mycket kändes arrangemanget mer som Metallica med väldigt många förband än som en festival. För all del är det kul att se dem på en festivalscen som omväxling till årets inomhusspelningar, och ljudet var säkert bättre än det skulle blivit på Ullevi.
Att det bara fanns två scener och att det bara spelade ett band i taget gjorde dagen hela aningen långtråkig – på vanliga festivaler finns det ju alltid något litet band att se eller något annat att göra om man inte gillar huvudattraktionen.

Att Sonisphere trots allt drog mycket folk – 35 000 landade siffran på, men Metallica hade ju dragit ytterligare 20 000 på Ullevi – märktes på gott och ont. Eftersom det fanns färre försäljningsstånd än vanligt var köerna mycket längre. När alla ville lämna området mitt i natten var det också trångt. Alltför trångt.
Däremot var det inga problem framför scenerna. Synen av publikmassan framför Metallica var mäktig.

Det sätter också fingret på svårigheten med att göra ett Sonisphere nästa år: Hur hitta ett band som drar lika stor publik och orkar göra en ambulerande festival?

The Winner Takes It All II

Egentligen skulle vinnarna i meet n' greet med Mastodon – som kom från flera olika tävlingar, inte bara den här – ha träffat bandet efter spelningen. Men eftersom speltiden flyttades blev det innan. Alla verkade dock glada och nöjda ändå.
Jag fick inte tillfälle att prata med vinnarna, men här är några bilder från träffen.

Brann signerar senaste plattan...

... medan Troy får signera en sliten sko.

When You Wish Upon A Star: Rapport från Sonisphere

04.30: Väckarklockan ringer.

05.55: Det börjar regna.

06.00: Bussen avgår mot Sonisphere.

09.30: Framme i Hultsfred. Här regnar det inte.

09.45: Det luktar festival efter förra helgen. Ser en kille i Buffy-tröja i kön till insläppet.

10.00: Det är tomt på festivalområdet. Å andra sidan är det fortfarande tidigt. Hör och ser Adept soundchecka. Upptäcker att Anthrax har ställt in. Sångaren är tydligen sjuk. Det innebär att Mastodon fått deras speltid 17.30, det vill säga att det inte kommer något band jag vill se innan dess…

Här ska Metallica spela om 14 timmar.

11.00: Har hunnit inspektera hela festivalområdet. Det ser inte alls ser ut som under den vanliga Hultsfredsfestivalen – avspärrningarna är annorlunda och det är bra två scener. Man känner sig vilse. Dessutom har en massa träd sågats ner och den lilla kullen man hade så bra utsikt mot till Hawaiiscenen plattats till.

12.00: Väntar på att något ska hända.

12.23: Första livstecknet på scenen. Två ointressanta konferencierer från Bandit.

12.25: Dead By April står på scen. Långt intro. Ganska mycket folk, men alldeles för varmt i solen för att det ska vara värt att titta.

13.05: Adept på scen. Håller mig kvar i skuggan, och försöker hitta platsen där jag senare ska träffa Mastodon. Det tar sin tid. Köerna vid insläppet är rejäla.

14.45: Lamb Of God på scen. Jag går till intervjuområdet. Mer om fansens meet n' greet och intervjun senare.

15.30: Det börjar regna.

15.45: Meshuggah på scen. Jag är fortfarande kvar i intervjuområdet.

16.00: Står under ett träd och väntar på att det ska sluta regna.

16.30: Cradle Of Filth på scen. Ett utmärkt tillfälle att passa på att äta. Tyvärr blir det en trippel i sådant man helst undviker. Musik jag ogillar, duggregn och en vildsvinskebab som inte alls smakar gott.

17.00: Letar upp pressområdet, som ligger inbäddat bland röda små stugor. Inser att man kan se Mastodon därifrån.

17.26: På plats bakom en gärdsgård för en av festivalens höjdpunkter.

17.30: Mastodon på scen. Men tyvärr igen. Ljudet är inte så bra som Mastodon kräver, det börjar dugga, regna mer och till sist är det rena skyfallet. Låtvalet är okej, Troy Sanders är i högform, men ändå räcker det inte.

Mastodon. Bilden är inte randig, det är regnet...

18.30: Machine Head på scenen. Det regnar inte längre. Robb Flynn säger fuck för många gånger för att man ska orka räkna. Trots det är det en pigg konsert, med entusiastisk publik.

Machine Head.

19.45: The Hives på scen. I bländvita kläder, efter ett AC/DC-intro. Något felplacerade på en metalfestival, men helt rätt ändå, att döma av publikmängden och -reaktionen.

21.00: The Cult på scen. Årets Dave Wyndorf-chock. Ian Astbury har ökat sin storlek betydligt. Fast jag är mer nyfiken på det korta lockiga håret. Jag minns ju honom som en snubbe med korpsvart rakt hår. Det låter bra, men som sagt, jag har aldrig varit intresserad av The Cult.

22.30: Primal Scream på scen. Att Primal Scream har samma bokare som Metallica sägs vara skälet till att de är här. Men det är en björntjänst. De flesta föredrar att ställa upp sig för Metallica istället. Jag äter kvällsmat. Årets langos.

23.45. Metallica ska börja. Alla väntar. Höjdpunkten är här.

00.05. Metallica på scen. Battery är alltid en träffsäker öppningslåt. Creeping Death förhöjer nostalgikänslan – men ändå känns bandet fortfarande aktuellt och levande. Fuel funkar som brukligt bättre än förväntat live, ett eldigt, rakt nummer. Of Wolf And Man hade jag kunnat undvara. Fade To Black däremot, är en av Metallicas starkaste stunder.
De fyra nya låtarna Broken, Beat And Scarred, Cyanide, All Nightmare Long och The Day That Never Comes – uppdelade av Sad But True och One – har sina poänger. Även om de flesta skulle föredra klassiker visar de att Metallica fortfarande är att räkna med. Master Of Puppets följer. Metallica vet också vikten av att blanda kronologin.
Sedan smäller det på riktigt. Är det… kan det vara… jo, men det är det! Dyers Eve. En fantastisk version. En oväntad gåva. Men jag tittar mig omkring och många verkar inte inse vilken stor stund detta är. ”Det var bra, eller hur? Ska vi spela den igen? Nä, det skulle inte bli lika bra då…” säger James Hetfield. Hmpf.
Känslorna fortsätter svalla med Nothing Else Matters, som fortfarande är en rysare. Jag har svårt att tro att den låten någonsin blir uttjatad live. Den avslutas med Hetfield på knä och en övergång till Enter Sandman. Som vanligt med fyrverkerier.
Extranumren blir ovanligt kul. Den korta Misfitscovern Last Caress (som också stod på min önskelista), effektiva Hit The Lights och förstås Seek And Destroy. En trygg sistalåt som alltid ger publiken vad den vill ha.
Åskådarna – siffran jag hört är runt 35 000 – börjar röra sig bort medan bandet kastar ut sina plektrum. Tacken känns ärligt menade, någon kastar upp en svensk flagga på scen, och Lars Ulrich får som alltid de sista orden (men varför på engelska?): ”Vi syns snart igen!” Det låter bra!

Metallica.

03.10: Bussen lämnar Hultsfred. En lång natts färd mot dag…

Själva Sonisphere som festival, den geografiska omdesignen och biljettpriser återkommer jag till.

The Winner Takes It All

Nu är Mastodontävlingen slut. Förhoppningsvis kan jag återkomma med en bild på de lyckliga (?) vinnarna. En Mastodonintervju blir det åtminstone.
Grattis!

The Wait

Metallica i Berlin, 12 september 2008.

Imorgon bär det av till Smålands mörka skogar, till Hultsfred och Sonisphere. Eller egentligen, för min del, till en Metallicakonsert. För det är därför jag åker.
Mastodon ser jag i och för sig gärna, och Machine Head och Anthrax (fast de har ju en ny sångare som inte fått så bra omdömen…) kan vara kul. Men det blir mycket pausmusik. The Hives är jag inte särskilt intresserad av, The Cult har jag aldrig riktigt gillar och Primal Scream förstår jag ärligt talat inte vad de gör på en hårdrocksfestival. Men de kanske överraskar?
Oj, vad jag låter negativ. Förhoppningsvis visar banden att jag har fel och gör kanonkonserter allihop.
Stämningen och den pirrande förväntan finns inte riktigt där ännu, men imorgon kommer det att kännas annorlunda. När Metallicas intro går igång. När de välbekanta riffen kommer. Och så hoppas jag att de spelar något jag inte hört dem spela live förut. Dyers Eve hade inte varit fel. Eller The God That Failed. Men den chansen är väl minimal.
Rapport från festivalen kommer i alla fall under söndagen.

Vinn en träff med Mastodon på Sonisphere!

Mastodon är ett förträffligt band – de gör lysande musik och är trevliga killar.

Jag ska träffa dem på lördag – och nu har jag fått möjlighet att lotta ut en meet n’ greet till mina läsare.

Två vinnare får ta med sig varsin kompis och träffa Mastodon på Sonisphere i Hulstfred på lördag. Ni vinner också varsitt exemplar (varav ett på vinyl!) av bandets senaste platta Crack The Skye.

Observera dock att ni själva måste stå för biljett till festivalen!

Låter det kul? Det är klart det gör!

Motivera varför det är just du som ska träffa Mastodon. Maila din motivering till malin.persson (at) warnermusic.com.

Döp mailet till "Bellas Mastodontävling", och skicka det senast midnatt fredag.
Glöm inte att skicka med mobilnummer – Malin ringer upp de lyckliga vinnarna på lördag förmiddag och bestämmer träff.

The Purpendicular Waltz

Deep Purple
Trädgår’n, Göteborg, 15 juli
+++

Highway Star, den första låten, är inte kul att höra. Ian Gillan, barfota och iklädd mysbyxor, sjunger rent bedrövligt. Ljudet är inte heller bra.
Som tur är förbättras det snabbt, och bandet jobbar upp sig. Halvnya Rapture Of The Deep funkar riktigt bra, med sina orientaliska ormtjusartoner. Bäst, tveklöst bäst, är Perfect Strangers (som får mig att vilja lära mig riffet på gitarr). Till och med Smoke On The Water, denna ack så sönderspelade låt, är kul att höra ännu en gång och Hush blir ett livfullt extranummer.
Inte så att konserten är fantastisk, inte alls. Men det är bra. Spelmässigt finns inget att anmärka på, men det finns långa transportsträckor med solon, ett par halvtrista låtar, och musikerna är nära pensionsåldern – det är inte de bästa förutsättningarna för att spela hårdrock.
Efter den tveksamma starten visar bandet att de fortfarande gillar vad de pysslar med. I Gillans fall på lite udda sätt, för hans låtpresentationer (”en medeltida sång”) är minst sagt märkliga, men han ler och bjuder på sig själv.
Roger Glover, som i sin bandana är den ende som det minsta ser ut som en rocker, tar kommandot så ofta han får, Steve Morse ler gärna och Don Airey staljar med flyhänta fingrar när kameran kommer. (Ian Paice, ja, där är trumsetet i vägen …)
Efter ett tag hänger även publiken – cirka 4000 personer i alla möjliga åldrar – på, och stämningen blir typiskt för en utomhuskonsert. Inte alltid full koncentration, men trevligt.
Jag kan erkänna att mina förväntningar på Deep Purple 2009 inte var särskilt höga, men jag blev positivt överraskad.

(Det här klippet är från en konsert i Dubai tidigare i år.)

Hurry up Harry!

224. 256. 320. 640. 768. 608. 608.
Nej, det är ingen mystisk numerologisk formel, utan antalet sidor i Harry Potter-böckerna (pocket, på engelska, om vän av ordning undrar).
Idag har den sjätte filmen, Harry Potter och Halvblodsprinsen, svensk premiär. Med anledning av det har jag skrivit lite om de kvinnliga stereotyperna i Harry Potters värld i dagens Göteborgs-Posten.
Hermione borde faktiskt ha mer självförtroende.

Passande lyssning är Ginny & The Heartbreakers punkpoppiga låtar om Harry.

Thrills In The Night

Det har varit fullt upp den här veckan. Egentligen borde jag ju ha kommenterat fredagskvällens eskapader för länge sedan.
Zombiekrig var kul att se – de har något på gång men är inte färdiga ännu –fast mindre thrash live än vad jag väntat och hoppats. Kanske läge att ta in en gitarrist till för ett fetare sound?

Kvällens oväntade kändisunderhållning – inte för att han egentligen var så kul, utan för att det var så oväntat – fanns istället i publiken. Inte någon av medlemmarna från Avatar, Marionette eller mångsysslaren Tony Jelencovich – utan Jean Beauvoir. Vem? Ja, vem?
En amerikan som hade vitblonderad mohikanfrisyr och en fluffig hit med Feel The Heat på åttiotalet. Som varit med i The Plasmatics. Spelat med Little Steven. Skrivit låtar åt och med Kiss (bland annat Thrills In The Night), The Ramones, N’Sync, The Pretenders. Polat med Bruce Springsteen och Paul Stanley.
Ingen superkändis, men inte heller den man förväntar sig att träffa på Sticky Fingers. Tydligen hälsade han på en kompis här på vägen till Dublin, tyckte att Zombiekrig var helt okej, pratade gärna franska och var mycket artig.

För den som är intresserad av vad Jean Beauvoir pysslar med nu: Han hade precis varit ute och turnerat med Springsteen (eller snarare hängt med polaren Little Steven), hans band Crown Of Thorns (just de som gjorde att svenska The Crown fick nöja sig med det kortare namnet) har en platta på gång efter sommaren och han hade inte – eller ville inte medge – någon insiderinfo om nya Kissplattan.

Animal (Fuck Like A Beast)

Ikväll spelar Britney Spears på Globen i Stockholm. Jag såg henne där för bra länge sedan, 2001 tror jag att det var. Genomtänkt och välregisserad underhållning på ett sätt. Något ganska obehagligt på ett annat. Och äldre manliga recensenter som åt godis samtidigt som de tittade på henne (nä, det har jag inte sett dem göra på någon annan konsert).
Det har alltid varit omöjligt att bara ta sig an Britney Spears på ett plan. Ända sedan första hiten har det dubbla funnits där.
Vad man kan hitta om man tar sig an henne genom att bara läsa singeltitlarna har jag skrivit en krönika om i dagens Göteborgs-Posten.

Do Androids Dream Of Electric Sheep?

Fredag. Regn. I alla fall i Göteborg.
Vad gör man då?
Tja, ikväll, nästan i natt, kommer en bra film på teve. Blade Runner: The Final Cut på TV4 klockan 23.25. Klassisk dystopisk science fiction, filmad av Ridley Scott, baserad på Philip K. Dicks roman, med Harrison Ford i huvudrollen som replikantjägaren Rick Deckard. Men vem är vem eller vad och vem är egentligen ond?

Det är faktiskt inte så långt kvar till 2019. Och forskningen går framåt…



Från mänsklighetens framtida robotfasa till en uråldrig skräck – zombier.
Ikväll har Zombiekrig sin livepremiär på Sticky Fingers i Göteborg. Kan också vara något att underhålla sig med.
Gammaldags thrash med texter på svenska. Just texterna, levererade av Axel Widén som vanligtvis huserar i Marionette, gör att man behöver lite tillvänjning. Ärligt talat har jag knappt lyssnat på vad de sjunger… men det är ett modigt val, och de två låtar som finns på nätet ger mersmak.

Sweet Dreams (Are Made Of This)

Några dagar efter att den släpptes på Dark Horse har även jag lyckats läsa den korta internetserien Buffy: Always Darkest. Skriven av Joss Whedon, tecknad av Jo Chen. Det borgar för kvalitet. Och skruvad sådan är det. Jag skrattar gott. Medan andra vrider sig av skräck eller möjligtvis får sina fantasier uppfyllda. De delar av Buffys mardröm som rör Angel och Spike (Spangel) är mångas önskedröm, att döma av all fanfiction som finns.

Att det på tre sidor går att få in så många referenser, så många nivåer och detaljer, så många tolkningar och tillbakablickar. Det är nog bara Whedon som klarar av det.
Här finns en hel del att tänka på innan nästa nummer av säsong åtta kommer.
Och nästan hela galleriet – Buffy, Caleb, Angel, Spike, Willow, Dark Willow, Tara, The Gentlemen, Sweet, Warren, Elvis, Frankenstein, Xander – att titta på.

I Kissed A Girl

En ny krönika av mig finns i dagens Göteborgs-Posten.
Om bland annat Indiens sodomilag, filmen Brüno, en rapport från BRÅ och en - oavsiktligt? - mycket lustig skribent i Daily Mail som säger att allt är Madonnas och Britneys fel.

Mitt eget blå Hawaii

Så här såg Hultsfredsfestivalens Hawaiiscen ut på tidig söndag kväll. Det byggs och bankas för fullt. Samtidigt som det regnar och festivalbesökarna anländer, släpandes på tält, påsar och alkohol.
Festivalen börjar på onsdag. Först ut på Rookiescenen är Popkollo- och Metalkollobanden, som gör sin avslutningskonsert.

Det missar jag, eftersom jag inte ska till Smålands musikmetropol igen förrän Sonisphere. Den vanliga festivalen har för få band som lockar. En del bra - The Gossip, Franz Ferdinand, Regina Spektor, en del svenskt - men det har jag redan sett.

Skulle jag åkt dit hade det varit för att pricka av följande:

Girls, girls, girls

Idag bär det av till Hultsfred och Metalkollo. Förutom att åka en av Sveriges tråkigaste vägar ska jag prata om klichéer inom hårdrocken; text, image och tolkningar.
Som varför The Donnas 40 Boys in 40 Nights upprört musikskribenter mer än Mötley Crües Girls Girls Girls. Som i både text, attityd och inte minst bild (nä, den videon tänker jag inte länka till) är så mycket grövre.
Inte för att det finns något bra svar på det – bara att världen fortfarande är ojämlik.
Skönt att det finns sådant som Popkollo och Metalkollo som aktivt arbetar för förändring.

Cover me

När Bruce Springsteen kommer till Sverige stannar landet. Tidningarna gör extrabilagor, paparazzi jobbar för fullt – vad äter han, vart åker han, är det verkligen han? – och de höga betygen regnar över de publikfrälsande konserterna.
Det gör att det är lätt att tröttna på Springsteen. Och det är oftast inte ens hans fel – utan lärjungarnas. Predikanternas.

Brittiska The Guardians recension från Glastonburyfestivalen förra helgen funderar över just den religiösa kvalitén hos Springsteenrecensioner och hans fans – det envetna påståendet ”att se honom är att bli frälst”. Men skribenten Dorian Lynskey ser inte ljuset. Han ser en Hercules i jeanstyg. Någon nära att bli en självparodi med låtar som liknar nummer från en Broadwaymusikal om en snubbe som jobbar i ett garage. Med en publik som skulle vara medvetslös halvvägs in i konserten om den tog en shot varje gång han sjöng orden work, dream, streets, highway eller refinery.
Recensionen är bland det mest underhållande jag läst den här veckan.
Dessutom är det nyttigt med nya perspektiv.

För övrigt, så är The River en fantastisk låt, men min favorit med Springsteen är Highway Patrolman – gripande framförd av Dar Williams på coverplattan Badlands: A Tribute to Bruce Springsteens Nebraska.
(Den hittar jag tyvärr ingen länk till någonstans…)



Det här är också en fin Springsteen-låt:

Teater med silverkant

Det kommer att dyka upp en och annan regelrätt recension här också. Den här skulle jag egentligen lagt ut förra veckan, men det kom en festival i vägen…

++++
Dream Theater
Black Clouds & Silver Linings
(Roadrunner/Warner)
Amerikanernas tionde platta är på många sätt typisk – fyra av sex låtar är över tolv minuter – och därför storartat varierad, från thrash och growl till soft och eftertänksamt. Jag har alltid uppskattat kvintetten mest i deras mörkare stunder, och när de vågar vara hårda, oborstade och skitiga trots sin progtekniska ideologi. Men ibland smyger det sig in några banaliteter och progklichéer. De ovanligt tydliga Rush-hänvisningarna är däremot en bonus. Det är lika njutbart instrumentalt som när den flexible sångaren James LaBrie släpps loss.

För övrigt är det lite intressant att moln på engelska har en silverkant, medan på svenska både moln och vardagen kan ha en guldkant.

Youkoso Mucc!

En ljuspunkt i höstmörkret: Mucc kommer tillbaka till Sverige!

Den 8 oktober spelar de i Malmö, den 10 i Stockholm och den 11 i Göteborg. Den kvällen hittar ni mig definitivt på Brew House.
Biljetterna är släppta.

You know, being stalked is not really a big turn on for girls

Twilight-sagan är en märklig historia. Vilket jag tidigare skrivit om i Göteborgs-Posten.
Böckerna är lättlästa, underhållande och löjligt populära, men med könsroller som cementeras i gamla, tråkiga mönster - det är ganska vanligt i vampyrlitteratur - och med en huvudperson som kan vara ganska irriterande.
Visserligen kämpar Bella Swann hårt för sitt val, den stora, alluppslukande kärleken, men samtidigt är hon vek, onödigt självuppoffrande, med låga tankar om sig själv. Att "få" sin man är verkligen det enda hon tänker på.
Vampyrpojkvännen Edward är den perfekte beskyddaren, uppenbarligen mångas dröm. Han är inte bara starkast, han bestämmer och vet bäst. Snarare än romantiskt blir det tjatigt, ibland obehagligt.
Just det har Rebellious Pixels tagit fasta på i sin välgjorda och genomtänkta remix Buffy vs Edward. När Edward dyker upp i Sunnydale med en crush på Buffy vinklas det som i Twilight ska ses som gulligt enkelt till något sjukt. Väl värt för alla Twilight-fans att fundera på.
Buffy har dessutom fått flera fantastiska oneliners, som man önskar att Bella hade haft modet att säga (fast hon var ju kär). Hennes ansiktsuttryck är dessutom fantastiskt uppgivna och trötta. Bored now?!