Rise Of The Guardians

Tror du fortfarande på Tomten? En högaktuell fråga, inte minst för Jultomten, Påskharen, Tandfen och Sandmannen som får uppleva vad som händer när barnen tappar tron på dem. Det är Beck, mörkermannen, som försöker ta över världen och ge barnen mardrömmar.

Som tur är får hjältegänget stöd av en nykomling: Jack Frost. En oansvarig spjuver som gillar att leka och skapa (snö)kaos men som också är ensam och osynlig.
Så blir det en typisk superhjältefilm: en grupp och en motvillig utböling, tvivel och enande. Men målgruppen är ju inte bekanta med mönstret ännu.

Filmen är ack så amerikansk, med gammaldags könsroller och ett krav på att släppa all verklighetsförankring. Inte är väl jultomten rysk och tatuerad? Och Sandmannen heter John Blund på svenska. Men den är bildmässigt kul, rapp och finurlig. Ett ytligt äventyr som trots allt visar att barnen också har betydelse.

Animerad action
De fem legenderna (3D)
Regi: Peter Ramsey Röster: Jesper Adefelt, Allan Svensson, Moa Silén, Göran Engman och Emil Almén
Originalröster: Hugh Jackman, Jude Law, Isla Fisher, Chris Pine och Alec Baldwin
USA, 2012 (97 min)
Betyg: ***

Filmrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121130.

The Casual Vacancy

 Hur gå vidare efter en monumental succé som Harry Potter? Rowling väljer ett slags motsats: en vuxenroman i vardagsliv. Men när hon tar bort magin försvinner även berättelsemagin; det mesta av hennes blommande fantasi och humor.
Den tomma stolen finns hos kommundelsnämnden i det pittoreska Pagford. Bakom grindarna i smidesjärn, terrakottakrukorna med pelargoner och de rosenmönstrade gardinerna är samhället allt annat än harmoniskt. Att hitta en nämndersättare efter ett plötsligt dödsfall får den puttrande maktkampen att eskalera. Alla drabbas. Små händelser lyfts upp likt i en dokusåpa till att innebära livet.

Rowling använder ett litet samhälle som symbol för det stora. Konflikten om hyreshusghettot Fields med sina bidragsberoende invånare ska tillhöra Pagford eller inte gör de politiska beteckningarna uppenbara utan att vara utsagda. Det blir en klasskamp i det lilla – insnöad och inskränkt. Som ett helt samhälle befolkat av outhärdliga, självgoda Dursleys. Det är uppenbart att allt kommer att implodera. Bara inte hur.
Villornas idyll ställs mot nedgången betong och klotter. Människorna är överlag lika stereotypa som områdena. Den pompöse kommundelsnämndsordföranden. Hans beskäftiga fru. Den välvilliga socialsekreteraren. Den osäkre studierektorn. Den knarkande, prostituerade mamman. Tonåringarna: olycklig tjej, vacker tjej, överlägsen pojke, kärlekskrank pojke. Och den utagerande tjejen från ghettot – obildad men smart.

I Potter-serien visade författaren sin talang för att beskriva osympatiska och småsinta människor. Hon njöt själv och fick läsarna att skratta. Här skiner föraktet igenom – undantaget en del av ungdomarna – vilket innebär att persongalleriet snarare irriterar. Samtidigt skaver underklassdialekten, och trots övertydligheten och alla detaljer glider hon mest omkring på ytan.

JK Rowlings första roman för vuxna är djupt inbäddad i den brittiska litterära traditionen. Jämfört med klassikerna håller hon inte måttet. Samtidigt är det en hård spark mot ett klassamhälle fyllt av orättvisor – och utan magiska lösningar på problemen.

Roman
J K Rowling
Den tomma stolen
Översättning: Molle Kanmert Sjölander (huvudöversättare), Ing-Britt Björklund, Tove Janson Borglund, Helena Hansson, Charlotte Hjukström, Gudrun Samuelsson
Wahlström & Widstrand

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121129.

Blue

Ansatserna drunknar i prat

Det stora genom det lilla, och i viss mån tvärtom. Louise Boije af Gennäs trilogi är en variant av historisk roman – millenniets första årtionde. Eftersom det är nutid blir släktkrönikan också en vänskapskrönika. Som fond står vardagslivet men också händelserna: Gisslandramat i Beslan. Tsunamin i Thailand. Stormen Gudrun. Katrina. Klimatförändringar. Fotbolls-VM i Tyskland. Den borgerliga valsegern 2006.

Det är nästan exakt ett år sedan jag läste Högre än alla himlar. Ändå har jag svårt att minnas huvudpersonerna eller deras livsproblem; Jalle, Liv och paren Sanna och Victor samt Pella och Stefan. Tydligt framtagna för att inifrån kunna skildra samhälls- och kulturfrågor och skeenden: homosexuell UD-tjänsteman, misslyckad skådespelerska, lyckad författare, homofob börsmäklare, osäker psykoterapeut och översittande handläggare på Naturvårdsverket. Och samtidigt så lika: överklass/övre medelklass, präktiga, stadgade och lyckade – i alla fall nu när Liv äntligen får en huvudroll i en Sartre-pjäs och gör succé.

Den första bokens strindbergianska vind över Stockholm blåser nu upp till storm över hela Sverige. Blå koral inleds sommaren 2004 i Falsterbo, med dopet av Sannas och Victors dotter Saga. Som framställs som nästan outhärdligt gullig och gullad med – ett överdrivet dramaturgiskt grepp. Texten brister i gestaltning, är pratig, full av onödiga detaljer och uppräkningar som får den att uppgå till 674 sidor. Ibland är det svårt att orka med. Ansatserna till diskussion – om klassfrågor, konst och kommersialism, homofobi, gudstro – drunknar. Vännerna ältar. Och drabbas av kärlek, sorg och död. Resan går från Falsterbos rikemansghetto till Stockholm, till gården i Småland och paradis­stranden i Thailand. Där livet krossas.

Märkligt nog skildrar författaren sorgen skickligare och mer gripande på avstånd än på nära håll. Ibland lyckas hon beröra – men sällan så mycket av egen kraft som för romanhändelsernas aktualitet. Alla har vi våra egna minnen och upplevelser. Det är där läsningen får mig att landa.

Roman
Louise Boije af Gennäs
Blå koral
Albert Bonniers förlag

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121119.

Killing In The Name

Alliansen stöder abortmotståndare

Det brukar sägas att aborträtten ses som självklar i Sverige. Kanske är det inte så längre. I Europa är det definitivt inte så. Anna Dahlqvists reportagebok I det tysta - resor på Europas abortmarknad (Atlas) är skrämmande och sorglig läsning, såväl på individ- som samhällsnivå. Irland, Polen, Malta och några mikroländer har ett förbud som utgångspunkt för sina abortlagar. Abortresor blir lösningen - och gör ett redan svårt beslut till en ytterligare bestraffning, tvingar kvinnan att betala ett högre personligt och ekonomiskt pris. I andra länder inskränks aborträtten på försåtliga vis, som samvetsklausuler. Och alla vet att aborterna ändå genomförs, men blir farligare.

EU-ministern Birgitta Ohlsson, FP, oroade sig i Almedalen för att abortmotståndet vinner mark i EU. Under hösten har jag hört åsikter från alla partier utom två - givetvis SD och KD - om att Sverige måste stå upp för rätten till abort. Strida även för andra länders kvinnor. Samtidigt undertecknade två EU-politiker - från M och KD - i oktober en motion mot fri aborträtt. Och europeiska abortmotståndare samlar in namnlistor.

 Problemet har i dagarna blivit obehagligt aktuellt. På Irland avled en kvinna av indiskt ursprung då läkare vägrade abortera ett foster som inte skulle överleva. Det har äntligen fått irländarna att demonstrera. Framför allt vill de ha en tydligare lagstiftning. Abort är tillåtet om kvinnans liv är i fara, men det är upp till läkaren att avgöra - samtidigt som hen oroar sig för att bryta mot lagen.

I Polen har det gått så långt att man sätter ett pris på ett liv. Abort är en klassfråga, skriver Dahlqvist. De flesta har inte råd, och läkarna har inget intresse av legalisering då de skulle förlora ett betydande extraknäck. Så mycket för etik och moral.

På Malta talar man inte om abort utan om att mörda bebisar. En kvinna som ”försöker framkalla missfall” riskerar tre års fängelse. Inga undantag ges för våldtäkt, incest, fosterskador eller risk för kvinnans liv. Från Malta - där inhemska aktivister har noggrann koll på sina EU-politikers åsikter - kommer den nye EU-kommissionären med ansvar för hälsofrågor.

I onsdags godkände parlamentet Tonio Borg, homofob samt aktiv motståndare till abort och skilsmässa. Att han säger sig grunda sitt arbete i europeiska värderingar men inte överge sina personliga åsikter ekar lika tomt som Birgitta Ohlssons tidigare så klara värderingar. Att den svenska alliansregeringen - trots protester från nästan alla riksdagspartier - sagt att de ska godkänna Borg är inget annat än ett svek. Mot svenskarna och mot kvinnorna.

Bella Stenberg är kritiker och kulturskribent och känner också obehag över de ideologiska ordvalen i abortfrågan: pro-choice eller pro-abortion, anti-choice eller pro-life, ofödda barn istället för foster, moder hellre än gravid.

Kulturkrönika publicerad i Götborgs-Posten 121123.

Primo Victoria

Trallvänligt med Sabaton

Vissa arenor har en lockelse som är svår att motstå. Scandinavium är en milstolpe, en trofé. Men också ett vågspel, för inte alla klarar av vare sig att fylla arenan med publik eller med sin egen närvaro. För Sabaton, ursprungligen bokade till Lisebergshallen, lönade sig spelet: dubbelt så stor publik. Att det innebär deras största egna gig är inget problem för ett så festivalvant gäng. På g

ott och ont är Sabatons musik enkel, rentav förutsägbar. Men korsningen mellan klämkäck och episk metal har gjort dalakillarna till Sveriges just nu internationellt största band (möjligtvis i konkurrens med Swedish House Mafia). Att de valt Europes The final countdown som intro vittnar om att självförtroendet är på topp. Samtidigt är sångaren Joakim Brodén genuint lycklig över att en barndomsdröm gått i uppfyllelse, och över publikens starka gensvar.

Det är en kontrasterande mjukhet, glädje och faktiskt ödmjukhet som behövs när Sabaton marscherar ut i krig. Skrudade i kamouflagemönstrade byxor ledsagar de publiken över världens slagfält, understödda av eldpuffar, gnistor och rök. Nya låtar som Poltava, den klistriga Carolus Rex och den effektivt pompösa Karolinens bön framförs på svenska, vilket de vinner på.

 Swedish Empire Tour är ett namn som passar väl ihop med imagen och senaste plattan, men som ändå inte ligger helt rätt i munnen. Stormaktsturnén. I dessa dagar när det är så svårt att vara stolt över Sverige. Jag har svårt också för Sabatons krigsfixering och ännu mer den naivitet med vilken de bemöter frågor om den, nu senast vad gäller Israel. Men sådant finns ingen tid att tänka på när kvintetten öser på med sina taktfasta och tralllvänliga alster - stämningen varierar från sentimental till testosteronstinn, men är ständigt på topp. Sabaton har all anledning att vara stolta.

Metal
Sabaton 
Scandinavium, fredag 16 november  
Publik: drygt 6000.  
Bäst: Kul när nye turnétrummisen Snowy Shaw rullas in till avslutande Metal crüe.
Sämst: Det diskantiga ljudet som också minskar pondusen.
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121117.

A Thousand Years

 Så har Bella till sist fått sin Edward. I den sista boken och första filmdelen av Breaking dawn var det bröllop och smekmånad. Men som alla moralistiska amerikaner vet går det inte att ha sex utan konsekvenser: Bella blev gravid med något övernaturligt och blodshungrigt. Förlossningen tog nästan död på henne. Tog död på henne, till och med. Men det är ju det fina med vampyrism – man kan återuppstå. Det innebär också att den femte och sista filmen i serien helt handlar om vampyrernas värld; storslagen natur och övernaturlig styrka istället för ett gråtrist småstadssamhälle och tonårsproblem. Eller för den delen personlig utveckling och spänning i relationer. Och den som inte är insatt i serien göre sig icke besvär – det finns inte en tillstymmelse till återberättande av tidigare händelser.   

Det går att klaga en hel del på Bella och vilka val hon gör. Det är ännu viktigare att uppmärksamma och kritisera den konservativa bild författaren Stephenie Meyer målar upp av kvinnlig frigörelse och självständighet, abort, jämställdhet och romantisk kärlek. Men det positiva med Bella är ändå att hon alltid har varit säker på vad hon vill. Och hon har sett till att få det. Att hon till sist blir vampyr är ingen överraskning, och hon konstaterar själv att det var det här hon föddes till. Hon anpassar sig snabbt, ovanligt snabbt, och njuter av sitt nya liv. Hon är så lyckad redan som nybörjarvampyr att till och med Edward måste erkänna hennes fysiska och mentala styrka, och att han faktiskt (ibland) underskattat henne. Det förtjänar hon.

Kristen Stewart har burit hela filmserien på Bellas späda axlar, och gjort ett trovärdigt jobb som deprimerad, olycklig, klumpig och osäker tonåring. Nu får hon le, höja rösten, slåss, jaga och ha sex. Fast sexscenerna mellan Bella och Edward är klart barntillåtna, och där Rosalie och Emmett inte kunde hålla händerna borta från varandra på tio år satsar de mer på familjelivet och att bildskönt hålla om varandra.

Tempot är oväntat långsamt. Familjelycka och gullegull står i fokus. Parbildningarna syns överallt. Det kanske är delvis därför agerandet är så statiskt, stelt och oinspirerat. Det handlar mest om att le och se vacker ut (men varför ser så många av släktingarna från Denaliklanen plastikopererat snygga ut istället för naturliga?).

Till och med formskiftaren Jacob har hittat någon – han har präglats på Renesmee. Vilket känns både vagt incestuöst och pedofilt. Men tydligen inte så farligt i mormonen Meyers ögon. Orosmomentet är istället att dottern, den nya hybriden mellan vampyr och människa, växer snabbt och ingen vet hur det kommer att sluta – men faran kommer inte på det sätt Cullens tror, utan från Volturi. Den italienska klanen som tagit på sig att styra och bestraffa andra vampyrerna tror felaktigt att Renesmee är ett odödligt barn, alltså ett barn som gjorts till vampyr, vilket är emot lagen. 

Volturi är på väg mot Forks med full styrka för att kväsa de odrägliga ”vegetarianerna”. Samtidigt samlar Cullens sina bundsförvanter och vittnen från så skilda ställen som Irland, Egypten och Amazonas. En stor strid där övernaturlig styrka plus extra stridsförmågor – som elektriska stötar, tankeläsning, att tillfoga smärta genom mental kraft – stundar. 

När striden väl startar börjar jag undra om jag glömt väldigt mycket från romanen. Men en regissör får ta sig konstnärliga friheter, och eftersom Stephenie Meyer är producent är det säkert gjort med hennes goda minne. Actionsvängarna tas ut ordentligt, men på något sätt ändå inte tillräckligt. 

Filmens eftertexter blir en hyllning till hela Twilightsagan. Till och med som icke-tillhörande målgruppen tycker jag att de är ett sympatiskt grepp, och även om jag inte är tillfredsställd med Breaking dawn del 2 (och del 1) är jag säker på att fansen kommer att vara nöjda. 

Vad jag däremot inte förstår är hur Statens medieråd resonerar. Varför den här filmen får en femtonårsgräns när inte den förra fick det. Motiveringen är dessutom intressant i sig, då vampyrer ibland kallas för vampyrer och i andra fall för människor och det motsägelsefullt verkar ses som värre när människor än människolika varelser skadas. Bortsett från formuleringarna går det inte att frånkomma att uppgörelsen är våldsam – huvuden flyger – men den är inte blodig. Förlossningen framstod i så fall som mer realistisk och våldsam. Jag saknar helt enkelt konsekvent resonemang och bedömning – varför har inte filmerna samma gräns, oavsett vilken?

Breaking dawn part 2

Romantik/action

Regi: Bill Condon

Medverkande: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner m fl

Längd: 115 min

Betyg: 2,5 

Publicerad i Kulturdelen 121114.

Metal Baby

J-pop plus gotisk lolita plus j-horror: möt Babymetal. Ett nytt tillskott på den japanska musikscenen (egentligen är de en subgrupp till populära idolgruppen Sakura Gakuin vars medlemmar är unga tonårstjejer).

Headbangeeeeerrrrr!!!!! är en ny låt, Doki Doki☆Morning den första de släppte.

Lost In Space

Rymden är oändlig och expanderar hela tiden. Den skrämmer och fascinerar. Förbryllar och inspirerar. Och innehåller allting. Lite så kommer denna lördagskväll på klubb Rymden också vara. Ni kommer nämligen att få höra country, hårdrock, r’n’b, disco och indiepop spelas av inte mindre än fyra spretigt musikälskande DJ:s. Det låter komplext, men det hela är mycket simpelt. Man går bara in på framsidan av Stora Teatern och tar trapporna upp till andra våningen och där, voilà! hittar ni följande göteborgslegender i Kristallfoajén;

BELLA & EDWARD
Äntligen! Bella & Edward är ett riktigt radarpar i Göteborgs musikvärld. För första gången får vi höra dem spela skivor tillsammans och resultatet kommer att bli lika hypnotiserande som om vi hade klivit rakt in i tonårsvampyrernas blodiga värld. Duon består av:

BELLA STENBERG
Kulturskribent, föreläsare och musikälskare sedan ett kvarts sekel. Levererar regelbundet texter till GP, Borås Tidning och Sweden Rock Magazine. Recenserade sin första skiva som femtonåring: Rytmen av ett regn med Millas Mirakel. Men ni kan andas ut. Hon kommer inte att spela den. Och trots att många kanske känner till henne som hårdrocksexpert, så kommer det inte att spelas enbart metal heller. Eller ens mycket metal. Den kändaste artisten Bella träffat är nog Dolly Parton. Den senaste intervjun hon gjorde var med Muse. Båda finns på spellistan.

EDWARD JANSON
Agent och konsertbokare med en enastående och lång bakgrund inom musikbranschen. Han har turnerat världen över med The Cardigans och jobbat med band som In Flames, Hammerfall, Manowar, Accept och Yngwie Malmsteen. Edward kommer att spela folkliga hårdrocksfavoriter och metal som publiken inte visste att de gillar, som exempelvis Armored Saint, Metal Church och Lizzy Borden.

ELIN GRELSSON ALMESTAD
Göteborgs nu vassaste penna är inte bara skribent och författare. Hon är dessutom gammal popnörd, försedd med en kompletterande fäbless för disco och svängig r'n'b. När hon inte jobbar som redaktionssekreterare på tidskriften Fronesis, skriver för GP eller Helsingborgs Dagblad, hittar ni henne i lite olika DJ-bås runtom i stan eller på egna Klubb Text. Alltid med sjukt dansant, glad och svängig musik. Som gjord för att dricka en cocktail, kasta glaset över axeln och dra en piruett på dansgolvet till.

DEMONIKA
Klubbvärdinnan med tusen olika musikaliska ansikten och lika många järn i elden. Kommer att mingla intensivt med er, springa runt och fråga om ni har det bra, fotografera er till Rymdens fotogalleri och plötsligt hoppa in bakom skivspelarna när dansen närmar sig extas. Som vanligt har hon ingen som helst aning om vad det kommer att bli för musik ni då får höra.

Det kommer således att bli en grymt spännande kväll!

Stora Teatern, Göteborg
Kristallen
Lördag 10 november kl. 22 - 03
Entré 80 kr
Ålder 20 år

---------------------------------------------------------------------------------
Ja, som synes är jag en av flera som spelar musik på Rymden på lördag. Kom gärna dit!
För egen del utlovar jag en blandning som sträcker sig från country till metal och rör sig över hela världen. Och självklart blir det Muse - det svåra där blir att välja bland alla deras många låtar som anknyter till rymden!

<

Music From Another Dimension!

De senaste åren har gitarristen Joe  Perry och sångaren Steven Tyler bråkat så mycket att Aerosmith liknar en dålig såpopera. Den spänningen hörs sällan på gruppens första album med ny musik på elva år – men den hade behövts. Nu puttrar det mest på i mediokert mellantempo.
Amerikanerna försöker – utan att lyckas – återvända till brytpunkten mellan 80- och 90-tal, till hits som Love in an elevator och de svulstiga powerballaderna. Varvat med trött blues och hårdrocksboogie,  och ibland med en pratsångsattityd lånad från Walk this way. Det finns band som lyckas ta tag i karriären igen (Accept är ett färskt exempel) men det här är inget som får Aerosmith att låta pigga, relevanta för 2012 eller ens särskilt spelglada.

Aerosmith

Music from another dimension!

Columbia/Sony

Genre: Rock

Betyg: **

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121107.

Teutonic Terror

 

Massiv kraft hos Accept

 Det är lätt att inte alltid ta Accept på allvar. Att se tyskarna som en parodi på en viss sorts metal istället för som pionjärer. Att bara minnas den töntiga videon till Balls to the wall och hur musiken är stel, storvulen och överlastad med manliga attribut.

Så det är bra att påminnas om att det finns ett sväng i taktfastheten. Gedigna låtar. En massiv kraft. Och en rejäl spelglädje. Gitarristen Wolf Hoffmanns smittsamma leende lyser upp hela lokalen. Det ger en hel och full närvaro i nuet, och behövs som motvikt. Synkroniserade headbangar och gitarrhugg är en kliché, men den är alltid effektiv.

Accept modell 2012 är pigga och fulla av energi. I den här formen har kvintetten arbetat sedan 2009 (första fröet till gruppen såddes faktiskt redan 1968 även om skivdebuten dröjde till 1979 och de har haft ett av-och-på-förhållande under i stort sett hela sin existens). Att ett band som är så starkt förknippat med sin sångare som Accept med Udo Dirkschneider kan fortsätta utan honom och till och med få en nytändning är inte illa. Amerikanen Mark Tornillo är en utmärkt Udo-imitatör – men också en frontman av egen kraft. Han har så mycket taggtråd och grus i rösten att man nästan får ont i halsen av att lyssna på honom.

 Två ”nya” album har de att plocka från, Blood of the nations och vårens Stalingrad. Att titellåten är skriven ur rysk vinkel är överraskande – å andra sidan kommer texten fram till att alla blir bröder i döden. Faktum är att Stalingrad är en av kvällens höjdpunkter: den är allt som är Accept utan att vara sönderspelad.

 Materialet de spelar har en spännvidd på 31 år. Imponerande enbart för den skull, men också för sitt innehåll. De två timmarna blir förutsägbara ibland - det finns gott om låtar som måste spelas - men sällan trista.

Allra sist kommer Balls to the wall. En av de största metalklassikerna, som nästa år fyller trettio – och vars text om förtryck och frigörelse fortfarande är aktuell. Så förenas ännu tydligare än under resten av kvällen ett stycke hårdrockshistoria med nuet.

Heavy metal  
Accept
Trädgårn, lördag 3 november
Publik: 900
Bäst: Gemenskapen i Princess of the dark.
Sämst: Betoningen på solon som hackar sönder vissa klassiker.
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121104.

Against The Wind

En gång i tiden fanns det inte så många tv-kanaler. Då tittade man på det som bjöds. Som Mot alla vindar, med Jon English i huvudrollen. Serien om straffångar som försöker skapa sig ett liv i Australien har inte åldrats väl, men den vemodiga kärlekssången Six Ribbons blev en klassiker.

I sommar ska Jon English spela den på Sweden Rock Festival. Det kunde man aldrig tro.

Once More With Feeling

Fan art är alltid kul. Ibland är det fantastiskt. Att till och med etablerade artister ger sig på det visar vilka intryck och avtryck konst och underhållning kan göra. I onsdags spelade Kate Nash och Emmy The Great igenom hela Buffymusikalen Once More With Feeling på Hackney Picturehouse i London.

 I NME kallar Kate Nash dagen för den bästa i sitt liv - och berättar hur hon och Emmy i somras tittade på Buffy-avsnitt och drömde om att spela Buffylåtarna. Dessutom fick de träffa Nicholas Brendon tidigare i veckan.

Tjejerna och deras medhjälpare ser verkligen ut att ha kul. Jag önskar att jag också varit där. Men eftersom de hoppas på att kunna spela igenom musikalen varje år kommer det kanske fler chanser.

Nästan alla låtarna finns i alla fall att se på Bleeding Cool.

Halloween

 

Fem frågor till Snowy Shaw ... hårdrocksmusikern som gör en Halloween-konsert i Sparbankshallen i Varberg imorgon (3 november). 

Du ska spela favoritlåtar från dina gamla band, berätta?

- Folk frågar jämt efter gamla saker, men jag är inte så sugen på att gå bakåt - och man kan inte göra allting. Så jag sammanfattar, gör mina favoriter och drar dit lite gäster, som Michael Denner och Sharlee D’Angelo. En gemensam nämnare för många av banden är att det är lite skräckbetonat, och det blir förstås större betoning på det nu. Jag vill göra något som jag själv hade velat se.

Du har varit med i King Diamond, Mercyful Fate, Dream Evil, Therion, Illwill, Notre Dame, Opera Diabolicus, Dimmu Borgir… och du spelar trummor, bas, sjunger… Är du ovanligt rastlös?

- Det kan man väl säga. Jag brinner extremt mycket - och sedan brinner jag upp… Jag är rastlös, men jag vill gå vidare, göra nya saker. Om det inte roligt längre förstår jag inte varför jag ska stanna kvar heller.

Varför är en effektfull show så viktigt?

- Jag vill ge 100 procent - eller 200. För både öga och öra. Den totala upplevelsen. Det jag fick en kick av, som när jag såg Kiss när jag var sju. Alice Cooper är en husgud. Många imageband är inte så kul musikaliskt, men jag har hela tiden försökt göra bra musik som är kul att titta på. Det går inte att göra pompös operametal och komma ut på scen i urtvättat och joggingbyxor. Det skulle vara lika trist om det hände på Göteborgsoperan.

Firar du Halloween?

- Jag upptäckte Halloween när jag turnerade med King Diamond, och såg haunted houses i New York. Jag visste inte ens vad det var, det fanns inte alls i Sverige då, 1989. Om man gillar Familjen Addams, Scooby Doo… och det är klart man gillar dödskallar och häxor. Det är ju kul. Jag har inget emot att spöka ut mig.

Så, trick or treat?

- Jag vet inte ens vad det går ut på. Men treat, för jag vill gärna ha godis.

Publicerad i Göteborgs-Posten 121102.