Tre flickor förvandlas tillfälligt till pojkar och mycket blir annorlunda. Men blir det bättre? Bella Stenberg har läst en bok som kräver eftertanke.
I Jessica Schiefauers andra roman – som precis som debuten ligger på gränsen mellan ungdoms- och vuxenklassifikationerna – är inte tanken om du var jag, utan om jag var någon annan. Kim, Momo och Bella ska fylla fjorton, befinner sig i brytpunkterna mellan barn, tonåring och vuxen, men de vill inte växa upp och begränsas. Vill inte fångas in i, tvingas in i, de mallade könsrollerna. Vill inte växa upp till just kvinnor. Varje dag i skolan är en plåga under pojkarnas alltför seende och värderande blickar, kommentarer och värre än så. Men det är så det är. Så det ska vara? Bellas välskötta växthus är flickornas frizon, den konstnärliga Momo syr underbara, frihetsskapande maskeradkläder, men det är Kim, hon som inte har något annat än en stor tomhet inom sig, som upptäcker vad nektarn från den okända, mystiska blomman kan göra. Flickorna förvandlas till pojkar, nätterna blir magiska. Tankeleken är spännande. Vad skulle hända om man tillfälligt kunde byta kön? Hur skulle man se på sig själv, hur skulle andra göra det? Vad förändras och vad förblir? Bokens flickor hanterar det helt olika. Berättaren Kim, som hatar sin flickkropp, är den som drabbas hårdast. Perspektivet växlar mellan nu och dåtid, och Schiefauers språk är genomarbetat, med tydliga och ibland annorlunda bilder. Det här är en berättelse för den som vill se, skriver författaren genom Kim, och ”om dina ögon är öppna ska du lyssna noga”. Samtidigt som boken tar ställning i genusdebatten får jag som läsare uppleva att det är annorlunda att vara pojke än flicka. Enklare, ja, utifrån Kims, Momos och Bellas situation, i alla fall på högstadiet. Friare, ja, utifrån rådande normer. Fysiskt starkare, ja, åtminstone ofta. Problemet infinner sig när känslan också vrids åt att det är bättre att vara pojke. Man behöver läsa långsamt och eftertänksamt för att komma runt det. Kanske gör det Pojkarna till en bok som behöver diskuteras lika mycket som läsas.
Jessica Schiefauer Pojkarna Bonnier Carlsen
Publicerad i Göteborgs-Posten 111109. Igår belönades författaren med Augustpriset i ungdomsklassen. Det är tredje året i rad jag recenserat den vinnaren.
Stolta. Glada. Peppade. Så kan jag tänka mig att de fem killarna i In Flames kände sig på Scandinaviums scen i lördags. Och förhoppningsvis lite ödmjuka. För så kände jag när jag såg dem. Det är inte ofta man möter sådan kärlek.
Skynket faller till tonerna av Sounds Of A Playground Fading. Här behövs ingen startsträcka. Publiken är med på noterna direkt, genom likaledes nya Deliver Us och All For Me. Med enkla medel skapas en snygg inramning – ljusriggen hänger så lågt att det nästan ser ut som om musikerna ska slå huvudet i den. Som en klubbscen i en arenalokal. Så småningom lyfts ljusriggen upp, arrangeras om, lyser i olika färger för olika låtar. Nuförtiden behöver man inte oroa sig för om In Flames ska leverera. Det blir bra låtar, en snygg och genomtänkt show. Så ska det vara för ett band med en mer än tjugoårig karriär, men för den som följt dem från de små scenerna i Göteborg uppför framgångsstegen – och sett både fantastiska spelningar och tja, ofokuserade – blir det extra speciellt. Göteborgarna är flitig turnerande och har byggt sin karriär med hårt arbete, och vinner– näthat och tjat om att de ”sålt sig” till trots – fortfarande ny publik. Det märks på responsen på nya plattans låtar, som är många. Kvällen tycks speciell för alla. In Flames har besegrat allt motstånd.
Till och med den typiskt så kallat väloljade turnémaskinen som kvintetten blivit lättar på masken och blir tydligt tagna av publikens hängivenhet. Anders Fridén, som tar stor plats som frontman och levererar en hel del oneliners, skämtar i början om att gruppen bara skrivit hits, och särskilt mot slutet av konserten är det svårt att säga emot honom.
Efter The Quiet Place – responsen är raka motsatsen till titeln – sätter sig sångaren med benen i kors längst fram på scenen för att insupa atmosfären, får sällskap av de andra, men lyckas inte få åskådarna att vara lika tysta och vördnadsfulla. Den stora vändningen sker i Come Clarity, där publikens mobiltelefoner lyser upp Scandinavium som små stjärnor, där de tar över sista refrängen helt och får Fridén att tacka och applådera fansen flera gånger. ”Hade jag inte varit så tuff hade jag börjat gråta”, säger han. När hjärtat är med på ett annat sätt lyfter konserten ännu mer.
Till och med klichéerna fungerar: Fridéns marknadsundersökning av var den bästa metalpubliken finns gör alla som galna, och att Only For The Weak filmas för Youtube får i stort sett hela Scandinavium att hoppa. Det är en mäktig vy – och känslosam. Avslutningen med Delight And Angers, Cloud Connected, The Mirror’s Truth och den hårda, ilskna Take This Life där det bjuds både eld, gnistsprutor och fyrverkerier tar bort all tvekan. In Flames är inte landets största metalband – plocka bort epitetet och de klår alla andra band ändå.
Det är ingen tvekan om att det är In Flames som lockat publiken, trots hela fyra uppvärmare. Sveriges hemligaste band Ghost (det ihärdigaste ryktet säger Repugnant) uppträder i munkkåpor, sångaren i rödfodrad biskopsdräkt, men det är svårt att ta dem på allvar som ondskans utsända. Det blir för mycket varietésatanism, och även om de fångar uppmärksamheten med medryckande Elizabeth och Ritual hinner jag också tänka på hur varmt det måste bli under kåporna och hur trist det måste vara att turnera och vara så hemliga att de aldrig kan gå ut efteråt. Amerikanska Trivium – som toppar paketet i Storbritannien – har vuxit ifrån både valpighet och arrogans och tar sin roll att få publiken ”nice and warm” för huvudakten på allvar. De skapar bra drag, får till och med igång en moshpit i Throes Of Perdition, men det märks också tydligt vilka band som är deras influenser. Mest jubel får de när Matt Heafy säger att Trivium inte ens skulle ha funnits utan In Flames. Så mycket har In Flames och Göteborgssoundet faktiskt gjort för hårdrocken.
Band: In Flames Plats: Scandinavium lördag 19 november Publik: 8380. Bäst: Come Clarity och känslorna den släpper loss framför och på scenen. Sämst: Melodifestivalsaktiga Liberation funkar inte riktigt.
Så var det dags igen. Debatt om Twilight och Breaking Dawn del 1. Inte åldersgränsen den här gången - det är bra att den blev elva år, men den förälder som går med en sjuåring och tittar på filmen gör inte sitt jobb - utan antifeminism och kvinnobilden. Den finns det förstås en hel del kritiskt att säga om, och det mesta stämmer.
Samtidigt gäller det att tänka på publiken, och vad de ser. Vad som är viktigt. Hittills verkar de flesta fansen älska även den här filmen (de jag pratat med idag förstår dock mina invändningar, inte minst mot Edwards beteende).
Det handlar om kärlek. Inte om abortfrågan och feminism. Det handlar om en tjej som är stark och får sin vilja igenom. Inte om att ifrågasätta att det hon vill egentligen är rätt konservativt och trist. Det handlar om att kanske faktiskt bli styrkt och att ta till sig de rätta sakerna.
Därför är det viktigt att vi recensenter och tyckare inte "kidnappar" Twilightfilmerna och talar om för fansen vad de ska tycka och hur det är. Däremot kan det vara nyttigt att visa hur man som tittare också kan tolka vissa saker. Och att tala om att det finns fantastiska och feministiska vampyr- och kärleksberättelser, som Buffy The Vampire Slayer. Men ibland, och för många, är en kärlekshistoria inte mer än just det.
Jag ser Twilight mer som en kärlekshistoria än en vampyrberättelse. Utifrån det kan jag inte låta bli en favorit i repris:
The Twilight Saga: Breaking Dawn – del 1 Vampyrfilm, USA, 2011 Regi: Bill Condon Manus: Melissa Rosenberg (romanförlaga Stephenie Meyer) Medverkande: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner, Billy Burke, Nikki Reed, Michael Sheen m fl Distributör: Nordisk film Längd: 117 minuter Svensk biopremiär 2011-11-16
Det är svårt att förhålla sig till Breaking Dawn del 1 som bara en film, utan att blanda in allt runtomkring. Framför allt tänker jag på debatten kring åldersgränsen – som vettigt nog sänktes av Kammarrätten till elva år dagen före premiären – och vikten av att hålla på någon av ”drömkillarna”: Team Jacob eller Team Edward.
”Varför är det ingen som håller på Team Bella?” tänker jag när jag ser den fjärde men inte sista Twilight-filmen. Den sista boken, Så länge vi båda andas, har delats upp i två filmer. Det är onödigt på många sätt.
Det börjar med bröllop. Ett riktigt drömbröllop, men inte för just den här bruden. Bella Swan (Kristen Stewart) tvekar inte om att hon vill gifta sig med sin drömkille, själsfrände, love of her life, vampyren Edward Cullen (Robert Pattinson), men hon är inte lika förtjust i skyhöga klackar, påkostad klänning, gigantisk tårta och massor av romantiska dekorationer. Å andra sidan kan man tycka att hon får skylla sig själv när hon överlåtit planeringen åt sin blivande svägerska Alice.
Trots att det är ett romantiskt, vackert bröllop försöker regissören inte ens skapa en odelad känsla av lycka. Något lurar i bakgrunden. Och det är inte enbart vampyrernas arvfiender, indianstammens unga män som kan förvandla sig till jättevargar. Redan här blir det också tydligt att för att förstå filmen bör man antingen ha sett de tidigare tre eller läst romanförlagorna. Och helst bådadera.
Efter bröllop följer sig som bör smekmånad. Bella och Edward ensamma på en paradisö utanför Brasiliens kust. Och de gör det där som par gör på smekmånaden, trots att han är vampyr och hon är människa. Allt går bra. Och allt borde vara fantastiskt. Men Edward bestämmer sig som vanligt för att han vet bäst och att Bella måste beskyddas.
Och så går allt i kras. Trots att det borde vara omöjligt blir Bella gravid. Fostret växer oroväckande snabbt, äter på henne inifrån. Återigen bestämmer Edward, den här gången flankerad av sin familj, att den där ”saken” måste bort ur henne. Men fostret har en egen vilja och det går inte. Som vanligt är det ingen som lyssnar på Bella, som trots allt framhärdar i sitt beslut att behålla barnet. Envishet är en av hennes bästa grenar. Trots allt och trots att det är enkelt att ifrågasätta så många av hennes beslut är hon en stark och modig person.
Med graviditeten byter filmen skepnad. Äntligen förs det in lite spänning. Men framför allt ångest. Bella ser ut att lida av grav anorexi, bitvis blir det ren skräckfilm stämningsmässigt och förlossningsscenen är blodig och obehaglig. Mer obehagligt tycker jag ändå att det är hur liten hänsyn alla tar till Bellas egen vilja. Alla vill bestämma och tror sig veta bättre. Undantaget är möjligtvis vännen Jacob (Taylor Lautner), som insett att han aldrig kunnat påverka Bellas val tidigare och därför knappast kan det nu heller.
Barnet, som utgör ett hot på många sätt (ingen vet ju heller vad det egentligen är som växer i Bellas mage), ger också upphov till öppna fientligheter mellan vampyrerna och hamnbytarna, och även inom vargflocken. Där finns några av filmens mer känslomässigt berörande scener. Det blir tydligt hur mycket Stephenie Meyer använder sig av traditioner, hierarkier och mönster som sällan ifrågasätts och inte får brytas, och som ofta framställs som något gott. Möjligtvis kan jag se den starka lojaliteten mot familj och vänner som positivt.
Låter jag negativ? Breaking Dawn del 1 är den tristaste Twilight-filmen hittills. Den hade behövt ett rappare tempo, bättre balans, mer action, mer humor, (bröllopstalen samt ett par repliker och sneda leenden från Jake räcker inte) och framför allt mer förståelse från regissörens sida. Var finns magin?
Som filmen ser ut nu borde inte ens de mest inbitna Team Edward-fans kunna undgå att se hur jobbig han är, och hur det får Bella att må.
Som vanligt är det också Kristen Stewarts Bella som är behållningen i filmen. Hon tar i alla fall Bella på allvar, och det ska bli intressant att se hur hon spelar sitt nya jag i Breaking Dawn del 2. Som den här filmen framför allt känns som en enda lång transportsträcka fram till. Den cliffhanger som del ett slutar med känns mest som att bli snuvad på konfekten. För det är ju då det äntligen ska börja hända saker.
Alldeles strax ska jag vara med i Brunchrapporten i P3 och diskutera Twilight: Breaking Dawn och feminism. Min recension kommer senare idag att finnas på Kulturdelen, men låt mig redan nu säga att det är den tristaste av filmerna.
Upptäckte en otippad länk mellan de två senaste konserterna jag sett: syntbandet VNV Nation har gjort en remix på en låt av hårdrocksbandet Within Temptation. Discodansant blir ännu mer discodansant. Men frågan är hur fria händer VNV Nation egentligen fick?
Applåderna efter första låten, Chrome, vill aldrig ta slut. Inte bara för att syntpubliken älskar VNV Nation lite mer än andra band, utan för att Göteborgs syntare – för kvällen förstärkt med fans från grannländerna – verkar svältfödda. Det är inte enda gången åskådarna håller på att älska ihjäl bandet. Drygt två timmar senare, efter att Perpetual som alltid avslutat spelningen, fortsätter alla att sjunga. Och sjunga. Och sjunga.
Med tjurnacke och rakad skalle liknar Ronan Harris en engelsk – ja, ja, irländsk – fotbollshuligan. Men när han öppnar munnen är rösten förvånansvärt mild, som en vuxnare Vince Clarke. Sångarens glädje över responsen är genuin och smittsam. Förutom det positiva och självupplyftande budskapet är det till stor del Harris som gör VNV Nation speciella. Inte bara de mjuka och hittiga sångmelodierna, utan hur han springer i sidled framför instrumentalisterna, skämtar, berättar historier. Kommer till och med av sig i några av de mest spelade låtarna, vilket ger en överraskande organisk känsla. Livemusikerna på keyboard, välklippta och välkammade, rör genretypiskt knappt en min, men Mark Jackson showar loss bakom sina digitala trummor.
Med drygt 20 år bakom sig har bandet inga som helst problem att fylla tiden med favoriter. Inte heller med att sy ihop hårdare och plattare äldre låtar med det nya, mer melodiösa och poppiga. I botten finns hela tiden en taktfasthet och ebm-rotad danskänsla, och de blinkande ljusskärmarna är effektfulla, inte minst när ljuset släcks och de stiliga balkongerna från Storan plötsligt syns. Control växer till ett dansmonster av mörker och blinkande ljus, och det är tydligt att publiken inte diskriminerar låtarna från nya Automatic (som faktiskt tog sig in på svenska albumlistan!). Det är fullt ös helt igenom, men Illusion och Beloved sticker kanske ut mest. Och Små grodorna, förstås.
Synt VNV Nation Storans klubbscen fredag 111111 Publik: Utsålt. Bäst: Glädjen och publikkontakten. Sämst: Harris använder sin raspiga rösten för ofta. Betyg: 4
Svenska hårdrockarna Arch Enemy har ett ovanligt sällskap med på konserten i Göteborg ikväll: människorättsorganisationen Amnesty. -Folk inser inte hur lite de behöver göra. Många tror att de inte kan göra någon skillnad, men om alla gör lite får det en omfattande inverkan, säger vokalisten Angela Gossow.
Varför tar ni med Amnesty international på turné? -Vi jobbade med dem första gången i USA förra hösten. Vi var oroliga för några av våra fans i Kina, och bestämde oss för att göra något förebyggande. Amnesty kan nå andra människor via oss, och det är jättebra att de är så öppna att de kan samarbeta med ett extremt metal-band. Du kallar Arch Enemy ett politiskt band? - Ja, och det är vi! Jag tror att många är rädda för att välja sida, för att någon ska hata dem. Det är det som får världen att dö. Alla går mitt i gatan, är varken fågel eller fisk. Som världen ser ut nu är det tydligt att vi måste ha åsikter, välja sida, slåss för något. Vi dör av kompromisser. Det är så långtråkigt – särskilt inom metal! Metal ska gå emot mainstream, vara provokativt, slåss för revolution. Nu är det underhållning, barnfamiljer går på Iron Maiden… Ni stöder också djurrättsorganisationer, och du är vegan. Men allt läder då? -Haha, allt läder är fejk! Det är bara bomull på scen. Alla i bandet är vegetarianer. I vissa länder förstår arrangörerna det inte alls, det serveras mycket potatis. Jag äter så mycket potatis och morötter att jag tror att jag blir orange snart! Varför tror du att så många artister inte tar tillvara på möjligheten att ta ställning? -Jag tror att de är rädda att förlora fans. Alla slåss om kakan, om att tjäna pengar. Yngre band är mer försiktiga, men vi är anarkister. Hur kommer det sig att just du gör det? -Min familj åt naturlig mat redan på sjuttiotalet, min mamma var med i De gröna och aktiv i Greenpeace. Många människor kan inte tänka längre än sin egen tröskel, men genom min uppväxt har jag alltid vetat att det finns svält och diskriminering. Nu har jag en möjlighet att slåss, och en publik. Det är ett ansvar som jag anammar och omfamnar. Arch Enemy har spelat i Dubai och Kina. Är det något land ni inte kan tänka er att åka till? -Just nu blir vi kritiserade för att vi ska spela i Israel för första gången, och vi håller förstås inte med om politiken. Men vi ska inte spela för regeringen, vi ska spela för fansen. De unga som förstår, som vill förändra världen. Vi vill visa vårt stöd, hjälpa dem att slåss för sina rättigheter. I Kina var vi tvungna att skicka in en lista på låtar – och sedan spelade vi något helt annat! Vi spelade Revolution begins… Musik är ett bra sätt att kommunicera. Publicerad i Göteborgs-Posten 111111. Arch Enemy spelar på Trädgår'n lördag 111112.
Frilansjournalist i Göteborg som bevakat metal i svensk media sedan tonåren.
Just nu bland annat skribent i Sweden Rock Magazine samt litteratur- och musikkritiker på Göteborgs-Posten och Borås Tidning.
