Nu är det den tiden på året... då man ska lista de bästa sakerna inom olika kategorier. För min del har det mest handlat om skivor. För Sweden Rock Magazine har jag listat de tio bästa plattorna med "Sweden Rock-musik", och för Borås Tidning de fem bästa albumen inom alla kategorier och gjort en Spotifylista med bra låtar och allt som inte fick plats bland de fem (och som finns på Spotify), som Lucinda Williams, Tori Amos, Jonny, Gruff Rhys...
BT:s musikrecensent Bella Stenberg listar de fem bästa skivorna från 2011
1. FAIR TO MIDLAND
Arrows & Anchors
Metal eller inte? Spelar det någon roll? Eftersom texanerna blandar prog och alternative metal med en stor dos popkänsla blir det en platta som nästan har ”allt”. Som alltid blir jag förtjust i band som är oförutsägbara, som byter stil och stämning oavsett om det är med mjuka övergångar, eskalationer eller tvära kast.
2. PJ HARVEY
Let England Shake
Överraskande, oväntat – och samtidigt självklart. PJ Harvey som samtidsanalytiker, krigskorrespondent och utforskare av ett nytt uttryckssätt, kanske till och med skapare av en ny genre. Både text och musik är fascinerande, och förstärker varandra. På ett sätt är det årets hårdaste och mörkaste album.
3. DIR EN GREY
Dum Spiro Spero
Japanerna trotsar som alltid definition. Och anser sig sällan ha ett behov av vare sig det eller att blidka fansen. Dum Spiro Spero är snarast ett steg åt sidan, och med tvära kast och stor bredd blir den som ett sammelsurium av de känslor och den naturens urkraft som drabbade Japan i våras. Utmanande och spännande.
4. KITTIE
I’ve Failed You
Med tanke på hur mycket nu-metal Kittie har i sig borde jag inte gilla dem så mycket som jag gör – men som alltid förförs jag av samspelet mellan råhet och melodier, och inte minst hur väl kanadensiskorna använder Morgan Landers förmåga att variera mellan growl och vanlig sång. Hennes röst gör Kittie speciella.
5. GILLIAN WELCH
The Harrow & The Harvest
Bara det att det gått åtta år sedan Welchs senaste album tyder på storverk – men det handlade om skrivkramp. Resultatet är dock utmärkt, med Welch, kompad av trogna parhästen David Rawlings, som en klart lysande americana-stjärna. Allt är som det ska; varmt, nära, men också fyllt av mörker och smärta.
Bellas bästa låtar 2011
Att lista årets fem bästa album är nästan en omöjlighet – det är alldeles för få skivor! Att göra en Spotifylista med låtar från året som gått är lika omöjligt – här är ju urvalet obegränsat.
Först på min lista – för att försöka vara lyssnarvänlig – kommer låtar från de tio bästa hårda albumen (alla tio fanns faktiskt på Spotify). Sedan kommer ett mer slumpmässigt urval bra musik från först metal och sedan andra genrer, inte i en strikt ”vi var bäst”-ordning utan mer i en ordning som slingrar sig fram mellan stilar och länder, från eftertänksamt till rakt på, från mörker till ljus (fast det är en tydlig övervikt av mörker), från Mali och Wales till den amerikanska södern och storstädernas dansgolv.
Säkert har jag missat en massa, men någonstans måste man säga stopp.
Lyssna på Bellas Spotifylista
Publicerad i Borås Tidning 111228.
Årets tio bästa i Sweden Rock Magazine
1 Fair To Midland: Arrows & Anchors
2. Dir En Grey: Dum Spiro Spero
3. Kittie: I've Failed You
4. Mastodon: The Hunter
5. Arkan: Salam
6. Djerv: Djerv
7. In Flames: Sounds of a Playground Fading
8. KPYCK: Nizhe
9. Hank III: Attention Deficit Domination
10. Within Temptation: The Unforgiving
Publicerad i Sweden Rock Magazine nummer 88 december 2011.
torsdag 29 december 2011
lördag 24 december 2011
Santa Claws
En titt på youtube visar att detta är inte based on a true story - utan att det finns otaliga exempel.
God jul!
fredag 23 december 2011
Survivor
Animerade ekorrar på katastrofresa
Sex sjungande och dansande ekorrar på kryssning i Karibien. Den familjesemestern kan bara sluta på ett sätt: i katastrof. Ekorrarna med Alvin i spetsen retar upp kapten Correlli (filmen har ett par referenser för vuxna också) genom att smita in på kasinot, dansa salsa och ställa till allmän oreda. Men innan han hinner slänga av dem lyckas de göra sig själva till skeppsbrutna.
Den hårt prövade ”pappan” Dave (Jason Lee) hamnar även han i havet, i osannolikt sällskap med den onde skivbolagsdirektören Ian från de första två filmerna. Och den öde ö de flyter i land på är förstås varken öde eller ett paradis.
Filmen försöker inte vara originell och har inte mycket till handling eller logik – den tilltänkta publiken är så pass ung att staplade scener kanske räcker. De animerade ekorrarna är skojiga, söta, till och med roliga emellanåt, trots att de inte har mycket till manus att jobba med. Eller personligheter att utveckla – filmens största brist är den begränsning i roller och identiteter för barn den erbjuder. Man kan vara den rolige, den söta, den smarte med glasögon eller den knubbige som ingen riktig tar på allvar – det saknas utrymme för att ha flera sidor i personligheten. Och killarna är tuffare än tjejerna.
I det sammanhanget blir det på många sätt extra bisarrt att se och höra ekorrar med pipiga röster sjunga Lady Gagas hit Born this way.
Alvin och gänget 3
Barnfilm
Betyg: 1
Regi: Mike Mitchell
Med: Jason Lee, David Cross, Jenny Slate
Svenskt tal
USA, 2011 (87 min)
Publicerad i Göteborgs-Posten 111223.
onsdag 21 december 2011
Dragon Age
Årets bok
BT:s kritiker väljer
A Dance with Dragons
George R.R. Martin
Den långa väntan, fem år, gör A dance with dragons till årets mest efterlängtade roman. Det är något särskilt med välskriven episk fantasy när det gäller att locka till fortsatt läsning. George R.R. Martin är skicklig på intrig, realism och flerbottnade personer. Och även på överraskningar.
De sju kungadömena är sönderslitna av krig och hämnd, och samtidigt hotade av en evig vinter och övernaturliga fiender. Det myllrar av platser och personer, men alla har sin funktion. Bytena av berättarperspektiv ger hisnande insikter och visar på moralens stora gråzoner och människans maktlängtan. Boken är den femte i Sagan om is och eld, där första delen Kampen om järntronen i år blev lyckad tv-serie under titeln A game of thrones.
Enda problemet: nu vidtar en ny väntan, på de två sista böckerna…
Publicerad i Borås Tidning 111219.
tisdag 22 november 2011
Girls Will Be Boys
Tre flickor förvandlas tillfälligt till pojkar och mycket blir annorlunda. Men blir det bättre? Bella Stenberg har läst en bok som kräver eftertanke.
I Jessica Schiefauers andra roman – som precis som debuten ligger på gränsen mellan ungdoms- och vuxenklassifikationerna – är inte tanken om du var jag, utan om jag var någon annan.
Kim, Momo och Bella ska fylla fjorton, befinner sig i brytpunkterna mellan barn, tonåring och vuxen, men de vill inte växa upp och begränsas. Vill inte fångas in i, tvingas in i, de mallade könsrollerna. Vill inte växa upp till just kvinnor. Varje dag i skolan är en plåga under pojkarnas alltför seende och värderande blickar, kommentarer och värre än så. Men det är så det är. Så det ska vara?
Bellas välskötta växthus är flickornas frizon, den konstnärliga Momo syr underbara, frihetsskapande maskeradkläder, men det är Kim, hon som inte har något annat än en stor tomhet inom sig, som upptäcker vad nektarn från den okända, mystiska blomman kan göra. Flickorna förvandlas till pojkar, nätterna blir magiska.
Tankeleken är spännande. Vad skulle hända om man tillfälligt kunde byta kön? Hur skulle man se på sig själv, hur skulle andra göra det? Vad förändras och vad förblir? Bokens flickor hanterar det helt olika. Berättaren Kim, som hatar sin flickkropp, är den som drabbas hårdast.
Perspektivet växlar mellan nu och dåtid, och Schiefauers språk är genomarbetat, med tydliga och ibland annorlunda bilder. Det här är en berättelse för den som vill se, skriver författaren genom Kim, och ”om dina ögon är öppna ska du lyssna noga”.
Samtidigt som boken tar ställning i genusdebatten får jag som läsare uppleva att det är annorlunda att vara pojke än flicka. Enklare, ja, utifrån Kims, Momos och Bellas situation, i alla fall på högstadiet. Friare, ja, utifrån rådande normer. Fysiskt starkare, ja, åtminstone ofta. Problemet infinner sig när känslan också vrids åt att det är bättre att vara pojke. Man behöver läsa långsamt och eftertänksamt för att komma runt det. Kanske gör det Pojkarna till en bok som behöver diskuteras lika mycket som läsas.
Jessica Schiefauer
Pojkarna
Bonnier Carlsen
Publicerad i Göteborgs-Posten 111109.
Igår belönades författaren med Augustpriset i ungdomsklassen. Det är tredje året i rad jag recenserat den vinnaren.
måndag 21 november 2011
Love Is In The Air
Stolta. Glada. Peppade. Så kan jag tänka mig att de fem killarna i In Flames kände sig på Scandinaviums scen i lördags. Och förhoppningsvis lite ödmjuka. För så kände jag när jag såg dem.
Det är inte ofta man möter sådan kärlek.
Skynket faller till tonerna av Sounds Of A Playground Fading. Här behövs ingen startsträcka. Publiken är med på noterna direkt, genom likaledes nya Deliver Us och All For Me.
Med enkla medel skapas en snygg inramning – ljusriggen hänger så lågt att det nästan ser ut som om musikerna ska slå huvudet i den. Som en klubbscen i en arenalokal. Så småningom lyfts ljusriggen upp, arrangeras om, lyser i olika färger för olika låtar.
Nuförtiden behöver man inte oroa sig för om In Flames ska leverera. Det blir bra låtar, en snygg och genomtänkt show. Så ska det vara för ett band med en mer än tjugoårig karriär, men för den som följt dem från de små scenerna i Göteborg uppför framgångsstegen – och sett både fantastiska spelningar och tja, ofokuserade – blir det extra speciellt. Göteborgarna är flitig turnerande och har byggt sin karriär med hårt arbete, och vinner– näthat och tjat om att de ”sålt sig” till trots – fortfarande ny publik. Det märks på responsen på nya plattans låtar, som är många. Kvällen tycks speciell för alla. In Flames har besegrat allt motstånd.
Till och med den typiskt så kallat väloljade turnémaskinen som kvintetten blivit lättar på masken och blir tydligt tagna av publikens hängivenhet. Anders Fridén, som tar stor plats som frontman och levererar en hel del oneliners, skämtar i början om att gruppen bara skrivit hits, och särskilt mot slutet av konserten är det svårt att säga emot honom.
Efter The Quiet Place – responsen är raka motsatsen till titeln – sätter sig sångaren med benen i kors längst fram på scenen för att insupa atmosfären, får sällskap av de andra, men lyckas inte få åskådarna att vara lika tysta och vördnadsfulla. Den stora vändningen sker i Come Clarity, där publikens mobiltelefoner lyser upp Scandinavium som små stjärnor, där de tar över sista refrängen helt och får Fridén att tacka och applådera fansen flera gånger. ”Hade jag inte varit så tuff hade jag börjat gråta”, säger han. När hjärtat är med på ett annat sätt lyfter konserten ännu mer.
Till och med klichéerna fungerar: Fridéns marknadsundersökning av var den bästa metalpubliken finns gör alla som galna, och att Only For The Weak filmas för Youtube får i stort sett hela Scandinavium att hoppa. Det är en mäktig vy – och känslosam. Avslutningen med Delight And Angers, Cloud Connected, The Mirror’s Truth och den hårda, ilskna Take This Life där det bjuds både eld, gnistsprutor och fyrverkerier tar bort all tvekan. In Flames är inte landets största metalband – plocka bort epitetet och de klår alla andra band ändå.
Det är ingen tvekan om att det är In Flames som lockat publiken, trots hela fyra uppvärmare. Sveriges hemligaste band Ghost (det ihärdigaste ryktet säger Repugnant) uppträder i munkkåpor, sångaren i rödfodrad biskopsdräkt, men det är svårt att ta dem på allvar som ondskans utsända. Det blir för mycket varietésatanism, och även om de fångar uppmärksamheten med medryckande Elizabeth och Ritual hinner jag också tänka på hur varmt det måste bli under kåporna och hur trist det måste vara att turnera och vara så hemliga att de aldrig kan gå ut efteråt. Amerikanska Trivium – som toppar paketet i Storbritannien – har vuxit ifrån både valpighet och arrogans och tar sin roll att få publiken ”nice and warm” för huvudakten på allvar. De skapar bra drag, får till och med igång en moshpit i Throes Of Perdition, men det märks också tydligt vilka band som är deras influenser. Mest jubel får de när Matt Heafy säger att Trivium inte ens skulle ha funnits utan In Flames.
Så mycket har In Flames och Göteborgssoundet faktiskt gjort för hårdrocken.
Band: In Flames
Plats: Scandinavium lördag 19 november
Publik: 8380.
Bäst: Come Clarity och känslorna den släpper loss framför och på scenen.
Sämst: Melodifestivalsaktiga Liberation funkar inte riktigt.
Publicerad i Borås Tidning 111121.
onsdag 16 november 2011
Dawn Of Love
Samtidigt gäller det att tänka på publiken, och vad de ser. Vad som är viktigt. Hittills verkar de flesta fansen älska även den här filmen (de jag pratat med idag förstår dock mina invändningar, inte minst mot Edwards beteende).
Det handlar om kärlek. Inte om abortfrågan och feminism. Det handlar om en tjej som är stark och får sin vilja igenom. Inte om att ifrågasätta att det hon vill egentligen är rätt konservativt och trist. Det handlar om att kanske faktiskt bli styrkt och att ta till sig de rätta sakerna.
Därför är det viktigt att vi recensenter och tyckare inte "kidnappar" Twilightfilmerna och talar om för fansen vad de ska tycka och hur det är. Däremot kan det vara nyttigt att visa hur man som tittare också kan tolka vissa saker. Och att tala om att det finns fantastiska och feministiska vampyr- och kärleksberättelser, som Buffy The Vampire Slayer. Men ibland, och för många, är en kärlekshistoria inte mer än just det.
Jag ser Twilight mer som en kärlekshistoria än en vampyrberättelse. Utifrån det kan jag inte låta bli en favorit i repris:
The Twilight Saga: Breaking Dawn – del 1
Vampyrfilm, USA, 2011
Regi: Bill Condon
Manus: Melissa Rosenberg (romanförlaga Stephenie Meyer)
Medverkande: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner, Billy Burke, Nikki Reed, Michael Sheen m fl
Distributör: Nordisk film
Längd: 117 minuter
Svensk biopremiär 2011-11-16
Det är svårt att förhålla sig till Breaking Dawn del 1 som bara en film, utan att blanda in allt runtomkring. Framför allt tänker jag på debatten kring åldersgränsen – som vettigt nog sänktes av Kammarrätten till elva år dagen före premiären – och vikten av att hålla på någon av ”drömkillarna”: Team Jacob eller Team Edward.
”Varför är det ingen som håller på Team Bella?” tänker jag när jag ser den fjärde men inte sista Twilight-filmen. Den sista boken, Så länge vi båda andas, har delats upp i två filmer. Det är onödigt på många sätt.
Det börjar med bröllop. Ett riktigt drömbröllop, men inte för just den här bruden. Bella Swan (Kristen Stewart) tvekar inte om att hon vill gifta sig med sin drömkille, själsfrände, love of her life, vampyren Edward Cullen (Robert Pattinson), men hon är inte lika förtjust i skyhöga klackar, påkostad klänning, gigantisk tårta och massor av romantiska dekorationer. Å andra sidan kan man tycka att hon får skylla sig själv när hon överlåtit planeringen åt sin blivande svägerska Alice.
Trots att det är ett romantiskt, vackert bröllop försöker regissören inte ens skapa en odelad känsla av lycka. Något lurar i bakgrunden. Och det är inte enbart vampyrernas arvfiender, indianstammens unga män som kan förvandla sig till jättevargar. Redan här blir det också tydligt att för att förstå filmen bör man antingen ha sett de tidigare tre eller läst romanförlagorna. Och helst bådadera.
Efter bröllop följer sig som bör smekmånad. Bella och Edward ensamma på en paradisö utanför Brasiliens kust. Och de gör det där som par gör på smekmånaden, trots att han är vampyr och hon är människa. Allt går bra. Och allt borde vara fantastiskt. Men Edward bestämmer sig som vanligt för att han vet bäst och att Bella måste beskyddas.
Och så går allt i kras. Trots att det borde vara omöjligt blir Bella gravid. Fostret växer oroväckande snabbt, äter på henne inifrån. Återigen bestämmer Edward, den här gången flankerad av sin familj, att den där ”saken” måste bort ur henne. Men fostret har en egen vilja och det går inte. Som vanligt är det ingen som lyssnar på Bella, som trots allt framhärdar i sitt beslut att behålla barnet. Envishet är en av hennes bästa grenar. Trots allt och trots att det är enkelt att ifrågasätta så många av hennes beslut är hon en stark och modig person.
Med graviditeten byter filmen skepnad. Äntligen förs det in lite spänning. Men framför allt ångest. Bella ser ut att lida av grav anorexi, bitvis blir det ren skräckfilm stämningsmässigt och förlossningsscenen är blodig och obehaglig. Mer obehagligt tycker jag ändå att det är hur liten hänsyn alla tar till Bellas egen vilja. Alla vill bestämma och tror sig veta bättre. Undantaget är möjligtvis vännen Jacob (Taylor Lautner), som insett att han aldrig kunnat påverka Bellas val tidigare och därför knappast kan det nu heller.
Barnet, som utgör ett hot på många sätt (ingen vet ju heller vad det egentligen är som växer i Bellas mage), ger också upphov till öppna fientligheter mellan vampyrerna och hamnbytarna, och även inom vargflocken. Där finns några av filmens mer känslomässigt berörande scener. Det blir tydligt hur mycket Stephenie Meyer använder sig av traditioner, hierarkier och mönster som sällan ifrågasätts och inte får brytas, och som ofta framställs som något gott. Möjligtvis kan jag se den starka lojaliteten mot familj och vänner som positivt.
Låter jag negativ? Breaking Dawn del 1 är den tristaste Twilight-filmen hittills. Den hade behövt ett rappare tempo, bättre balans, mer action, mer humor, (bröllopstalen samt ett par repliker och sneda leenden från Jake räcker inte) och framför allt mer förståelse från regissörens sida. Var finns magin?
Som filmen ser ut nu borde inte ens de mest inbitna Team Edward-fans kunna undgå att se hur jobbig han är, och hur det får Bella att må.
Som vanligt är det också Kristen Stewarts Bella som är behållningen i filmen. Hon tar i alla fall Bella på allvar, och det ska bli intressant att se hur hon spelar sitt nya jag i Breaking Dawn del 2. Som den här filmen framför allt känns som en enda lång transportsträcka fram till. Den cliffhanger som del ett slutar med känns mest som att bli snuvad på konfekten. För det är ju då det äntligen ska börja hända saker.
Publicerad i Kulturdelen 111116.
Publicerad i Kulturdelen 111116.
Gryningstid
Alldeles strax ska jag vara med i Brunchrapporten i P3 och diskutera Twilight: Breaking Dawn och feminism.
Min recension kommer senare idag att finnas på Kulturdelen, men låt mig redan nu säga att det är den tristaste av filmerna.
Min recension kommer senare idag att finnas på Kulturdelen, men låt mig redan nu säga att det är den tristaste av filmerna.
tisdag 15 november 2011
The Last Dance
Upptäckte en otippad länk mellan de två senaste konserterna jag sett: syntbandet VNV Nation har gjort en remix på en låt av hårdrocksbandet Within Temptation.
Discodansant blir ännu mer discodansant. Men frågan är hur fria händer VNV Nation egentligen fick?
Discodansant blir ännu mer discodansant. Men frågan är hur fria händer VNV Nation egentligen fick?
måndag 14 november 2011
Beloved
Fullt ös hela vägen
Applåderna efter första låten, Chrome, vill aldrig ta slut. Inte bara för att syntpubliken älskar VNV Nation lite mer än andra band, utan för att Göteborgs syntare – för kvällen förstärkt med fans från grannländerna – verkar svältfödda. Det är inte enda gången åskådarna håller på att älska ihjäl bandet. Drygt två timmar senare, efter att Perpetual som alltid avslutat spelningen, fortsätter alla att sjunga. Och sjunga. Och sjunga.
Med tjurnacke och rakad skalle liknar Ronan Harris en engelsk – ja, ja, irländsk – fotbollshuligan. Men när han öppnar munnen är rösten förvånansvärt mild, som en vuxnare Vince Clarke. Sångarens glädje över responsen är genuin och smittsam. Förutom det positiva och självupplyftande budskapet är det till stor del Harris som gör VNV Nation speciella. Inte bara de mjuka och hittiga sångmelodierna, utan hur han springer i sidled framför instrumentalisterna, skämtar, berättar historier. Kommer till och med av sig i några av de mest spelade låtarna, vilket ger en överraskande organisk känsla. Livemusikerna på keyboard, välklippta och välkammade, rör genretypiskt knappt en min, men Mark Jackson showar loss bakom sina digitala trummor.
Med drygt 20 år bakom sig har bandet inga som helst problem att fylla tiden med favoriter. Inte heller med att sy ihop hårdare och plattare äldre låtar med det nya, mer melodiösa och poppiga. I botten finns hela tiden en taktfasthet och ebm-rotad danskänsla, och de blinkande ljusskärmarna är effektfulla, inte minst när ljuset släcks och de stiliga balkongerna från Storan plötsligt syns. Control växer till ett dansmonster av mörker och blinkande ljus, och det är tydligt att publiken inte diskriminerar låtarna från nya Automatic (som faktiskt tog sig in på svenska albumlistan!). Det är fullt ös helt igenom, men Illusion och Beloved sticker kanske ut mest. Och Små grodorna, förstås.
Synt
VNV Nation
Storans klubbscen fredag 111111
Publik: Utsålt.
Bäst: Glädjen och publikkontakten.
Sämst: Harris använder sin raspiga rösten för ofta.
Betyg: 4
Publicerad i Göteborgs-Posten 111113.
Applåderna efter första låten, Chrome, vill aldrig ta slut. Inte bara för att syntpubliken älskar VNV Nation lite mer än andra band, utan för att Göteborgs syntare – för kvällen förstärkt med fans från grannländerna – verkar svältfödda. Det är inte enda gången åskådarna håller på att älska ihjäl bandet. Drygt två timmar senare, efter att Perpetual som alltid avslutat spelningen, fortsätter alla att sjunga. Och sjunga. Och sjunga.
Med tjurnacke och rakad skalle liknar Ronan Harris en engelsk – ja, ja, irländsk – fotbollshuligan. Men när han öppnar munnen är rösten förvånansvärt mild, som en vuxnare Vince Clarke. Sångarens glädje över responsen är genuin och smittsam. Förutom det positiva och självupplyftande budskapet är det till stor del Harris som gör VNV Nation speciella. Inte bara de mjuka och hittiga sångmelodierna, utan hur han springer i sidled framför instrumentalisterna, skämtar, berättar historier. Kommer till och med av sig i några av de mest spelade låtarna, vilket ger en överraskande organisk känsla. Livemusikerna på keyboard, välklippta och välkammade, rör genretypiskt knappt en min, men Mark Jackson showar loss bakom sina digitala trummor.
Med drygt 20 år bakom sig har bandet inga som helst problem att fylla tiden med favoriter. Inte heller med att sy ihop hårdare och plattare äldre låtar med det nya, mer melodiösa och poppiga. I botten finns hela tiden en taktfasthet och ebm-rotad danskänsla, och de blinkande ljusskärmarna är effektfulla, inte minst när ljuset släcks och de stiliga balkongerna från Storan plötsligt syns. Control växer till ett dansmonster av mörker och blinkande ljus, och det är tydligt att publiken inte diskriminerar låtarna från nya Automatic (som faktiskt tog sig in på svenska albumlistan!). Det är fullt ös helt igenom, men Illusion och Beloved sticker kanske ut mest. Och Små grodorna, förstås.
Synt
VNV Nation
Storans klubbscen fredag 111111
Publik: Utsålt.
Bäst: Glädjen och publikkontakten.
Sämst: Harris använder sin raspiga rösten för ofta.
Betyg: 4
Publicerad i Göteborgs-Posten 111113.
lördag 12 november 2011
Revolution Begins
Arch Enemy får ovanligt sällskap
Svenska hårdrockarna Arch Enemy har ett ovanligt sällskap med på konserten i Göteborg ikväll: människorättsorganisationen Amnesty.
-Folk inser inte hur lite de behöver göra. Många tror att de inte kan göra någon skillnad, men om alla gör lite får det en omfattande inverkan, säger vokalisten Angela Gossow.
Varför tar ni med Amnesty international på turné?
-Vi jobbade med dem första gången i USA förra hösten. Vi var oroliga för några av våra fans i Kina, och bestämde oss för att göra något förebyggande. Amnesty kan nå andra människor via oss, och det är jättebra att de är så öppna att de kan samarbeta med ett extremt metal-band.
Du kallar Arch Enemy ett politiskt band?
- Ja, och det är vi! Jag tror att många är rädda för att välja sida, för att någon ska hata dem. Det är det som får världen att dö. Alla går mitt i gatan, är varken fågel eller fisk. Som världen ser ut nu är det tydligt att vi måste ha åsikter, välja sida, slåss för något. Vi dör av kompromisser. Det är så långtråkigt – särskilt inom metal! Metal ska gå emot mainstream, vara provokativt, slåss för revolution. Nu är det underhållning, barnfamiljer går på Iron Maiden…
Ni stöder också djurrättsorganisationer, och du är vegan. Men allt läder då?
-Haha, allt läder är fejk! Det är bara bomull på scen. Alla i bandet är vegetarianer. I vissa länder förstår arrangörerna det inte alls, det serveras mycket potatis. Jag äter så mycket potatis och morötter att jag tror att jag blir orange snart!
Varför tror du att så många artister inte tar tillvara på möjligheten att ta ställning?
-Jag tror att de är rädda att förlora fans. Alla slåss om kakan, om att tjäna pengar. Yngre band är mer försiktiga, men vi är anarkister.
Hur kommer det sig att just du gör det?
-Min familj åt naturlig mat redan på sjuttiotalet, min mamma var med i De gröna och aktiv i Greenpeace. Många människor kan inte tänka längre än sin egen tröskel, men genom min uppväxt har jag alltid vetat att det finns svält och diskriminering. Nu har jag en möjlighet att slåss, och en publik. Det är ett ansvar som jag anammar och omfamnar.
Arch Enemy har spelat i Dubai och Kina. Är det något land ni inte kan tänka er att åka till?
-Just nu blir vi kritiserade för att vi ska spela i Israel för första gången, och vi håller förstås inte med om politiken. Men vi ska inte spela för regeringen, vi ska spela för fansen. De unga som förstår, som vill förändra världen. Vi vill visa vårt stöd, hjälpa dem att slåss för sina rättigheter. I Kina var vi tvungna att skicka in en lista på låtar – och sedan spelade vi något helt annat! Vi spelade Revolution begins… Musik är ett bra sätt att kommunicera.
Publicerad i Göteborgs-Posten 111111.
Arch Enemy spelar på Trädgår'n lördag 111112.
Svenska hårdrockarna Arch Enemy har ett ovanligt sällskap med på konserten i Göteborg ikväll: människorättsorganisationen Amnesty.
-Folk inser inte hur lite de behöver göra. Många tror att de inte kan göra någon skillnad, men om alla gör lite får det en omfattande inverkan, säger vokalisten Angela Gossow.
Varför tar ni med Amnesty international på turné?
-Vi jobbade med dem första gången i USA förra hösten. Vi var oroliga för några av våra fans i Kina, och bestämde oss för att göra något förebyggande. Amnesty kan nå andra människor via oss, och det är jättebra att de är så öppna att de kan samarbeta med ett extremt metal-band.
Du kallar Arch Enemy ett politiskt band?
- Ja, och det är vi! Jag tror att många är rädda för att välja sida, för att någon ska hata dem. Det är det som får världen att dö. Alla går mitt i gatan, är varken fågel eller fisk. Som världen ser ut nu är det tydligt att vi måste ha åsikter, välja sida, slåss för något. Vi dör av kompromisser. Det är så långtråkigt – särskilt inom metal! Metal ska gå emot mainstream, vara provokativt, slåss för revolution. Nu är det underhållning, barnfamiljer går på Iron Maiden…
Ni stöder också djurrättsorganisationer, och du är vegan. Men allt läder då?
-Haha, allt läder är fejk! Det är bara bomull på scen. Alla i bandet är vegetarianer. I vissa länder förstår arrangörerna det inte alls, det serveras mycket potatis. Jag äter så mycket potatis och morötter att jag tror att jag blir orange snart!
Varför tror du att så många artister inte tar tillvara på möjligheten att ta ställning?
-Jag tror att de är rädda att förlora fans. Alla slåss om kakan, om att tjäna pengar. Yngre band är mer försiktiga, men vi är anarkister.
Hur kommer det sig att just du gör det?
-Min familj åt naturlig mat redan på sjuttiotalet, min mamma var med i De gröna och aktiv i Greenpeace. Många människor kan inte tänka längre än sin egen tröskel, men genom min uppväxt har jag alltid vetat att det finns svält och diskriminering. Nu har jag en möjlighet att slåss, och en publik. Det är ett ansvar som jag anammar och omfamnar.
Arch Enemy har spelat i Dubai och Kina. Är det något land ni inte kan tänka er att åka till?
-Just nu blir vi kritiserade för att vi ska spela i Israel för första gången, och vi håller förstås inte med om politiken. Men vi ska inte spela för regeringen, vi ska spela för fansen. De unga som förstår, som vill förändra världen. Vi vill visa vårt stöd, hjälpa dem att slåss för sina rättigheter. I Kina var vi tvungna att skicka in en lista på låtar – och sedan spelade vi något helt annat! Vi spelade Revolution begins… Musik är ett bra sätt att kommunicera.
Publicerad i Göteborgs-Posten 111111.
Arch Enemy spelar på Trädgår'n lördag 111112.
fredag 28 oktober 2011
Little 15
Förmodligen kommer Breaking Dawn att behålla femtonårsgränsen på bio i Sverige. Det är trist för de unga fans som blir snuvade på en storslagen upplevelse de sett fram emot i flera år.
Det är också ett bevis på att lagstiftningen om åldersgränser på film, även om den uppdaterats, fortfarande är föråldrad och inte har hängt med i samhällsutvecklingen. De fans som inte får se Breaking Dawn på bio kommer istället att ladda ner den (olagligt) och dessutom se den under mindre kontrollerade former än vad ett biobesök skulle innebära. Om innehållet nu kan "vara till skada för välbefinnandet för barn i den aktuella åldersgruppen" missar lagstiftningen målet i en tid där allting finns på internet, det är gott om våldsamheter på tv och filmer som fått femtonårsgräns kan hyras eller visas på svenskt tv. Det är något vi borde samtala mer om.
Och, för att raljera lite, om något skadar välbefinnandet och skapar ångest hos Twilight-fansen just nu, så är det ju att de inte får se filmen på bio.
Vad jag tycker är viktigare i Twilight-debatten är att Statens Medieråd eventuellt bedömer filmer olika beroende på deras målgrupp. Efter att ha tittat på vad olika filmer får för åldersgräns och läst flera av de, visserligen korta, förklaringar som finns på internet är jag inte helt säker på att det inte är så. Kanske är det så att rådet i något slags missriktat försök att skydda dem bedömer filmer som de tror riktar sig till unga tjejer hårdare. Kanske är det inte så - men att det ens finns en misstanke om det är ett problem.
Om Harry Potter och dödsrelikerna, som fått elvaårsgräns, står det till exempel "Framställningen präglas av en mörk och ofta dramatisk stämning, men har samtidigt en utpräglad sagokaraktär med begränsade identifikationsmöjligheter."´
X-Men: First Class har också elvaårsgräns: "Framställningen innehåller ett flertal våldsamma slagsmål och strider mellan personer med övernaturliga förmågor, ett antal nedskjutningar och nedslagningar, samt en scen där en kvinna skjuts ihjäl inför sin son. Dessa inslag förmildras dock av filmens övernaturliga inslag och dess orealistiska handling, vilket bedöms minska möjligheterna till identifikation med det som skildras."
Breaking Dawn - jag har ju bara läst boken ännu - är full av orealistiska och övernaturliga inslag som borde minska möjligheterna till identifikation. Något som de tolvåriga fansen som medverkade i Debatt igår också påpekade flera gånger. De tycker inte heller att boken är värre eller blodigare än de andra i serien. En av tjejerna sa till och med att hon inte ens tänkt på att hon skulle kunna få ångest av filmerna förrän alla vuxna började tjata om det.
Alla tre Sagan om ringen-filmerna har elvaårsgräns. Detta trots alla ångesfyllda inslag i Sagan om de två tornen. Ett helt folk utplånas i princip. Det är väl ångestskapande om något?
Att Peter Jacksons tidiga splatterfilmer har femtonårsgräns är både bra och självklart, men hur kommer det sig att Flickan från ovan och Svarta änglar, som båda handlar om tonårsflickor i svåra situationer, fått femtonårsgräns?
Visst kan det vara jobbigt att se ångest på tv - den ångestfyllda tematiken i Breaking Dawn är en av anledningarna till femtonårsgränsen - men å andra sidan bör inte vuxenvärlden dölja allt för sina ungdomar. Den som själv har ångest kan må bättre av att se att andra också har det, särskilt någon de ser upp till. En svår graviditet är också värt att ta upp, särskilt som problemet är så tydligt övernaturligt.
Skildringar i fiktionen är ett sätt att nå fram till stora känslor, och ta upp dem i samtal.
Tomorrow When The War Began, baserad på John Marsdens fina ungdomsromaner, fick femtonårsgräns i Sverige. Trots att det borde vara en ungdomsfilm. En av anledningarna var en scen "där en tonårsflicka mejar ned soldater med automatvapen." Och då undrar jag varför det är viktigt och relevant att det är en tonårsflicka och inte en tonåring. Det är inte bara bedömningarna utan även sådana ordval som ökar misstanken om att filmgranskarna faktiskt ser så kallade killfilmer och tjejfilmer på olika sätt. Faktum är att språket både befäster och för vidare våra åsikter, och det här är ett exempel på att någon tagit fasta på - åtminstone omedvetet - att det är värre att en tonårsflicka tar till vapen än att en tonåring gör det.
Efter direktsändningen av Debatt igår sa i alla fall Anki Dahlin, direktör på Statens Medieråd, att just den formuleringen ska ses över. Det är ett litet steg framåt.
Idag bedömer Statens Medieråd på en mer färdig version av Breaking Dawn. Förmodligen kommer det inte att ändra beslutet. Filmen har premiär 16 november.
Debatt och Eftersnack finns att titta på här.
torsdag 27 oktober 2011
Breaking Dawn
Breaking Dawn Part 1, den fjärde Twilight-filmen, har fått femtonårsgräns. Det krossar förstås hjärtat på massvis av unga tjejer. Men är det rimligt?
Förra filmen Eclipse fick femtonårsgräns, men efter ett överklagande till Kammarrätten sänktes gränsen till elva år. Helt rätt.
I Debatt på SVT ikväll diskuteras åldersgränsen på Breaking Dawn. Jag är en av gästerna.
Förra filmen Eclipse fick femtonårsgräns, men efter ett överklagande till Kammarrätten sänktes gränsen till elva år. Helt rätt.
I Debatt på SVT ikväll diskuteras åldersgränsen på Breaking Dawn. Jag är en av gästerna.
Fire And Ice
Bredd, kompetens och kraft
Egentligen skulle Within Temptation ha spelat här i våras – men bara ett par dagar efter att de släppte sin femte platta i mars födde sångerskan Sharon den Adel sitt tredje barn. Fadern är gitarristen Robert Westerholt. Inte konstigt att turnén blev flyttad. Och den som väntar på något gott har i det här fallet inte väntat förgäves.
Holländarna har alltid levererat ett genomtänkt överdåd på scenen. Med The unforgivning som är en ambitiös konceptskiva, ackompanjerad av seriealbum och kortfilmer, är det förvånande att de inte tagit tillfället i akt att utöka det visuella ännu mer. Storbildsskärmen är visserligen flitigt använd, men den enda som numera bär ens i närheten av genomtänkta scenkläder är Sharon den Adel.
Också det rakare och poppigare soundet från The unforgiving får ta stor plats, med nästan hälften av kvällens låtar. Även om Within Temptation ibland haft svårt att hitta balansen mellan det svulstiga och det skira är de starkare när de tar ut svängarna. I jämförelse blir det tydligt att alla nya låtar, på samma sätt som Iron, skulle mått väl av en hårdare och tuffare livebehandling. Inledningen med albumets fyra första sånger blir mjäkig, till och med svajig, vilket säkert också beror på inskolningen av två färska medlemmar. En är svenske gitarristen Stefan Helleblad (som ersätter Westerholt på scen).
Men sedan, när gruppen går tillbaka drygt tio år till Ice queen med sina ljusa, kvittrande sång och befriande hårda The howling lyfter det. Och då lyfter det ordentligt. Uppenbarligen är det inte bara jag som föredrar det storvulna, symfoniska och gotiska metalanslaget. Även om bandet verkar ha valt en ny och på vissare sätt enklare inriktning visar de under resten av konserten upp sin bredd, kompetens, kraft och melodiförmåga. Och en sak är sig lik: det är Sharon den Adel som är stjärnan.
Symfonisk metal
Within Temptation
Trädgår’n
Publik: Utsålt, cirka 1100.
Bäst: The howling.
Sämst: Att inte alla nya låtar fått hårdare skrud live.
Betyg 4
Publicerad i Göteborgs-Posten 111027.
onsdag 26 oktober 2011
Sad But True
Vi har fått svar på frågorna vem, när och hur. Men vad och varför återstår, även efter ett antal lyssningar på Metallicas och Lou Reeds märkliga Lulu-samarbete. Egentligen skulle jag kunnat skriva en hel essä.
Metallica & Lou Reed
Lulu
Universal
Betyg 1
Visst är det kul att Metallica vidgar sina perspektiv. Framför allt att de vågar släppa perfektionismen. Konstnärligt är det skönt med artister som inte bryr sig om andras åsikter. Men det är en klen tröst när resultatet knappt är lyssningsbart – även för den som lyckas se Lulu som avantgarde och inte som en Metallica- eller Lou Reed-platta.
Det största problemet är inte det repetitiva, avsaknaden av struktur eller Reeds eländiga pratsång utan att Lulu faktiskt inte låter som ett samarbete utan som två separata inlägg. Reeds tajming och inlevelse är kass, musiken låter emellanåt som demoinspelningar. Inte ens när Metallica släpper loss – Lou Reed, rockpionjär med Velvet Underground, har fastnat i den halvdöda pratsången – nås en förlösning eller befriande krock, och texten om en tysk prostituerad stjälper mer än hjälper. Det blir segt och tråkigt, inte kontroversiellt.
Till sist försöker jag lyssna bakom sången. Finns det en instrumentalversion? För det finns korn av spänning, framför allt i några av riffen, i stämningar och i teknik och elektronik Metallica använder för första gången. Och här och där finner jag hopp om att James Hetfield ska spela in den där countryskivan jag drömmer om. Men det mest positiva med Lulu är nog att artisterna delat med sig av albumet på internet långt innan släppdatum.
Publicerad i Borås Tidning 111026.
Lulu finns för lyssning på www.loureedmetallica.com.
Metallica & Lou Reed
Lulu
Universal
Betyg 1
Visst är det kul att Metallica vidgar sina perspektiv. Framför allt att de vågar släppa perfektionismen. Konstnärligt är det skönt med artister som inte bryr sig om andras åsikter. Men det är en klen tröst när resultatet knappt är lyssningsbart – även för den som lyckas se Lulu som avantgarde och inte som en Metallica- eller Lou Reed-platta.
Det största problemet är inte det repetitiva, avsaknaden av struktur eller Reeds eländiga pratsång utan att Lulu faktiskt inte låter som ett samarbete utan som två separata inlägg. Reeds tajming och inlevelse är kass, musiken låter emellanåt som demoinspelningar. Inte ens när Metallica släpper loss – Lou Reed, rockpionjär med Velvet Underground, har fastnat i den halvdöda pratsången – nås en förlösning eller befriande krock, och texten om en tysk prostituerad stjälper mer än hjälper. Det blir segt och tråkigt, inte kontroversiellt.
Till sist försöker jag lyssna bakom sången. Finns det en instrumentalversion? För det finns korn av spänning, framför allt i några av riffen, i stämningar och i teknik och elektronik Metallica använder för första gången. Och här och där finner jag hopp om att James Hetfield ska spela in den där countryskivan jag drömmer om. Men det mest positiva med Lulu är nog att artisterna delat med sig av albumet på internet långt innan släppdatum.
Publicerad i Borås Tidning 111026.
Lulu finns för lyssning på www.loureedmetallica.com.
måndag 19 september 2011
The View
Metallica och Lou Reed. Första smakprovet The View finns ute nu.
"It's definitely not a Metallica album, or a Lou Reed album" säger Kirk Hammmett. "It's something else. It's a new animal, a hybrid."
Det kanske stämmer, men 30 sekunder räcker inte riktigt för att få någon känsla för vad det handlar om.
The View släpps som digital singel 27 september, albumet Lulu 31 oktober.
"It's definitely not a Metallica album, or a Lou Reed album" säger Kirk Hammmett. "It's something else. It's a new animal, a hybrid."
Det kanske stämmer, men 30 sekunder räcker inte riktigt för att få någon känsla för vad det handlar om.
The View släpps som digital singel 27 september, albumet Lulu 31 oktober.
tisdag 30 augusti 2011
Peace And Noise
Idag är Patti Smith i Stockholm för att ta emot Polarpriset.
Motiveringen: "Polar Music Prize 2011 tilldelas den amerikanska poeten och musikern Patti Smith. Genom att viga sitt liv åt konst i alla dess former har Patti Smith visat hur mycket rock’n’roll det finns i poesi och hur mycket poesi det finns i rock’n’roll. Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare. Hon har förändrat hur en generation ser ut, tänker och drömmer. Den unika konstnärssjälen Patti Smith visar att people have the power."
Patti Smith är stencool och en mycket värdig vinnare.
I P2 sänds en nyinspelad intervju med Patti Smith klockan tolv idag.
Det finns också en intervju från 1976 att lyssna på.
I TV4 Nyhetsmorgon sjunger hon Helpless och blir intervjuad.
Klockan 17 sänds själva prisutdelningen, där även Kronos Quartet får sitt pris.
Snart kommer en ny samling med Patti Smith, Outside Society, men hon har hänger med i det nya också, och har till exempel spelat Adeles hit Rolling In The Deep live.
Motiveringen: "Polar Music Prize 2011 tilldelas den amerikanska poeten och musikern Patti Smith. Genom att viga sitt liv åt konst i alla dess former har Patti Smith visat hur mycket rock’n’roll det finns i poesi och hur mycket poesi det finns i rock’n’roll. Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare. Hon har förändrat hur en generation ser ut, tänker och drömmer. Den unika konstnärssjälen Patti Smith visar att people have the power."
Patti Smith är stencool och en mycket värdig vinnare.
I P2 sänds en nyinspelad intervju med Patti Smith klockan tolv idag.
Det finns också en intervju från 1976 att lyssna på.
I TV4 Nyhetsmorgon sjunger hon Helpless och blir intervjuad.
Klockan 17 sänds själva prisutdelningen, där även Kronos Quartet får sitt pris.
Snart kommer en ny samling med Patti Smith, Outside Society, men hon har hänger med i det nya också, och har till exempel spelat Adeles hit Rolling In The Deep live.
måndag 29 augusti 2011
Country Is As Country Does
Att se Dolly Parton är alltid fantastiskt roligt. Hon imponerar med sin humor och självironi, sin instrumentskicklighet och röst, och har alltid ett mycket duktigt band med sig. Den musikaliska kvaliten är hög. Så även i Göteborg igår.
Däremot har hon inte alltid den bästa smaken vad gäller att välja låtar, särskilt covers... eller kläder - men det sista är väl en del av grejen.
Att se försäljningen av rosa cowboyhattar med blinkande lampor och en affisch där Dolly mjölkar en ko är också underhållning.
Nedan är i alla fall min recension.
Underhållande men ojämnt
Dolly Parton är full av motsägelser, yttre och inre, och hon vet om det själv. Och använder sig hela tiden av det.
Motsägelserna finns även i musiken (man kan också kalla det bredd). Följaktligen bjuder Dolly på en typisk Dollykonsert, med stunder av perfektion - avslutande I will always love you är magisk - och en del som gränsar till pinsamt. River deep mountain high där hon dansar runt i vit dräkt med pärlhäng är smått bisarr.Det blir country, bluegrass, pop, modern gospel, blandningar därav och till och med rap, och jag tappar räkningen på hur många instrument hon spelar. Ingen annan skulle kunna ta ett så snabbt steg mellan att finstämd dulcimer och autoharpa i My Tennessee mountain home och Coat of many colors till att grabba en saxofon och köra Son of a preacher man.
Som tur är får de fina stunderna snabbt de andra att blekna. Och Dolly själv är så rolig - oftast på sin egen bekostnad - att man bara smälter. Hon kommer undan med så mycket som ingen annan skulle lyckas med. Att många av skämten är återanvända gör inget - det är lika roligt tredje gången man hör dem. Och så har hon ju sin enastående röst.
Med nya plattan Better day vill Dolly skänka alla lite glädje och hopp, och bjuder in i sin rosaglittrande värld av regnbågar och fjärilar. Det är för poppolerat - särskilt nyinspelningen av Together you and I - men tanken är god och och självrannsakande The sacrifice är bra. Dolly får oss i alla fall att tro att vi kommer henne nära. Gospeln från hennes kommande film Joyful noise är svårare att ta till sig. Men hon kommer undan med den självironiska rappen.
Dolly Parton är 65 år och en glittrande superstjärna, men det är ändå i avskalad form, med ett enkelt bluegrassband i första setet som hon gör sig allra bäst. Och i Little sparrow som bärs helt av hennes röst.
Som musikalisk upplevelse är de två timmarna ojämna, men som underhållning är det svårslaget. Och Dolly bevisar än en gång att hon är unik.
Country
Dolly Parton
Scandinavium, söndag 28 augusti
Publik: 7350.
Bäst: Rösten är fantastisk, kanske allra mest i à capellaversionen av Little sparrow.
Sämst: För många covers.
Betyg: 4
Publicerad i Göteborgs-Posten 110829.
söndag 28 augusti 2011
American Saturday Night
En helt äkta stjärna
Sex av hans åtta album har legat etta på countrylistan (och högt på vanliga Billboard), förra året vann han Entertainer of the year på Country Music Awards (som han också varit värd för i fyra år). Kort sagt: Brad Paisley är en av de största inom modern country i USA – men i Europa, där den sortens country inte är kreddig, är han nästan okänd. I alla fall utanför den blandade och entusiastiska skara som släpper loss när han för första gången spelar här.
Det visar sig snabbt att Brad Paisley är en stjärna. En äkta amerikansk sådan. Med stor bildskärm, ramp ut i publiken och fyra mikrofoner att röra sig mellan. Säker i sin roll som underhållare, laddad men avslappnad, skämtsam och ödmjuk.
Dessutom är han en stilsäker och känslig gitarrist, som använder instrumentet väl både i solon och som förstärkare av mellansnacket.
Paisley hamnar nära vanlig rock ibland men korsar aldrig gränsen, med god hjälp av bandet The Drama Kings. Men allra närmast når han ensam med akustisk gitarr.
Det amerikanska blir mastigt att sätta i sig ibland, men Paisley navigerar trovärdigt mellan ämnen som att vilja plocka fästingar från sin käresta, leriga däck, dagens kändiskultur och fejkade internetidentiteter, utan att något av det känns fel. I This is country music lägger han sig på metanivå och hyllar genren samtidigt som han kärleksfullt kommenterar allt som gör den fel och ohipp.
Sammantaget blir det samtidscountry förankrad i traditionen, kommersiell men äkta, sentimental och humoristisk. Och en lyckad och väldigt amerikansk lördagskväll.
Country
Brad PaisleyLisbergshallen, lördag 27 augusti
Publik: Inte slutsålt, men nästan fullt.
Bäst: Paisley ensam med gitarr i Whiskey lullaby; ännu vackrare med publikens hjälp.
Sämst: I’m still a guy är rätt fånig.
Betyg: 4
Publicerad i Göteborgs-Posten 110828.
fredag 26 augusti 2011
Origin Of Symmetry
Det verkar inte bättre än att jag inte får se Muse live en enda gång i år. Ikväll headlinar de Leedsfestivalen, och på söndag Reading. Jag kan inte åka dit (just nu känns det som fel val), och sedan har de inget mer bokat i år.
BBC ska tydligen sända en live från Reading, fast det hjälper ju inte om man bor i Sverige. Men bandet firar tioårsjubileum för Origin Of Symmetry, och ska spela hela plattan och bygga en speciell scen, så jag misstänker att det säkert kan dyka upp något officiellt ändå, framöver.
Jag får trösta mig med att det faktiskt inte är deras bästa skiva (fast den är fantastisk ändå - Muse spelar ju i en egen liga), och lyssna på Dom och Chris hos Steve Lamacq. Inte för att det räcker...
Och det är klart, att få se (och recensera) Brad Paisley imorgon och Dolly Parton på söndag är ju inte fel det heller.
onsdag 24 augusti 2011
Something Special
Skriver förhandsartikel (nej, tyvärr ingen intervju) och blir ruskigt peppad inför söndagens konsert på Scandinavium.
Oj, vad många bra låtar hon har.
Oj, vad många bra låtar hon har.
Death Destruction
Death Destruction
Death Destruction
Sony
***
Kalla det en supergrupp eller ett sidoprojekt som tog över. Gitarristen Henrik Danhage och trummisen Jonas Ekdahl lämnade Evergrey, Jimmie Strimell passar bättre som brutal sångare här än som flickfavorit i Dead By April. Och så Hammerfalls basist Fredrik Larsson.
De göteborgska metalveteranerna som blir debutanter är allt annat än summan av sina delar. Musiken är tekniskt välgjord, rakt på sak och hård metal, utan sockersöt sång, progressiva tendenser och arenarefränger. Framför allt får de brutaliteten att svänga; death metal möter amerikanskt groove. Bäst är Fuck Yeah, enkel och rättfram – en typisk låt att kalla för käftsmäll. Plattan börjar starkt men sackar mot slutet, men det viktigaste är nog att det märks att musikerna har kul.
Publicerad i Borås Tidning 110824.
tisdag 23 augusti 2011
Sånt jag berättar för Allah
Få bestämma över sig själv
Jbara är sexton år, en fattig herdeflicka i en eländig nordafrikansk bergshåla, ”världens rövhål”. Det enda hon har är sitt utseende – men hon vet inte ens om att hon är vacker. Sånt säger man inte där hon kommer från. Hon avskyr sin idiotiske och despotiske pappa, ömkar sin mamma och har genomskådat byns stupide fkih (en slags fuskimam). I utbyte mot en underbar, rosa granatäppelyoghurt har hon sex med en herde från grannbyn. Den ende hon har att tala med – förutom fåren, de är snälla – är Allah. Men i monologen riktad till Allah resonerar hon lika mycket med sig själv.
Saphia Azzeddine är född i Marocko, uppväxt och utbildad i Frankrike. Det fantastiska är inte att hon får mig att tro på Jbara som person (hur många liknande utsatta flickor måste det inte finnas?) utan på hur Jbara tänker. Det blir på något sätt rimligt hur hon säljer sin kropp för en yoghurtdricka, hur hon kan tro på en gud som inte gett henne något, hur hon som obildad herde kan skaffa sig någon som helst kritisk livssyn och ha synpunkter om klass-, genus- och samhällsfrågor samt genomskåda religionsutövare. Ilskan däremot, den är så självklar. Det är framför allt den som bär monologen. Och trots allt är den rolig. Med humor och självhumor riktar Jbara sin skarpa blick inåt, utåt – och uppåt.
När hon ber Allah om att något ska hända i hennes liv blir svaret på bönen inte det hon räknat med – fastän hon vet att han arbetar på ett raffinerat sätt. Först trillar en fullpackad rosa resväska ur en av bussarna som passerar byn. Vilken lycka! Sedan inser hon att hon är gravid. Självklart blir hon förskjuten. I staden fortsätter hon att försörja sig på det enda sätt hon kan; med hjälp av sin skönhet och sin kropp. Det är medlen som ska ge henne ett eget liv, målet är att kunna bestämma över sig själv.
En bok som skildrar kvinnoförtryck så ogenerat som denna skulle kunna lämna läsaren sorgsen och uppgiven. Men Jbaras styrka stärker även mig.
Saphia Azzeddine
Sånt jag berättar för Allah
Översättning: Gabriella Theiler
Ordfront
Publicerad i Göteborgs-Posten 110823.
måndag 22 augusti 2011
Mu isamaa, mu õnn ja rõõm
I Tallinn tittar man framåt
Ikväll fylls Lauluväljak, Sångarfältet, av människor igen. Då är det 20 år sedan den vackra sjungande revolutionen, sedan Estland förklarade sig fria från Sovjetunionen.
Mycket har hänt på de åren. Och på andra ställen ingenting. På hotell Virus 23:e våning har tiden stått still. På KGB-museet visas rummen som lämnades i all hast, över en natt. Somligt togs med, annat slogs sönder, något lämnades som det var. Nerdragna persienner framför utsikten. Paranoian pyr i hörnen.
Guiden berättar dråpliga historier om avlyssning och propaganda och ekonomisk brist och besökarna skrattar. Mina släktingar som besökte Tallinn 1980 fick sina filmer förstörda av ”röntgenstrålarna” i tullen på väg hem till Sverige. Ett misstag, påstods det. Även som vuxen fortsatte jag vara orolig för att transportera fotorullar på resa, utan att inse att det inte alls handlade om farlig teknik. Somligt sitter i.
Hur man dödar minnet är undertiteln på novellsamlingen Estland berättar (från Tranans fina serie) och ibland måste man manipulera sin verklighet för att klara av den. Går inte det får man förvränga minnena, som i Sofi Oksanens Stalins kossor. Skratt är en annan strategi för överlevnad.
Hotell Viru, färdigbyggt 1972, är Tallinns första skyskrapa. Den vita byggnaden står som ett monument över något de flesta inte vill minnas. I närheten höjer sig två svarta skyskrapor, skrytbyggen tillhörande Swedbank och SEB, som påminner om ett annat misslyckande som också fortfarande ger eko.
Som Europas kulturhuvudstad har Tallinn haft målet att öppna staden mot havet igen, mot strandområdet som var avspärrat under rysstiden. Kulturkilometern, mellan trästadsdelen Kalamaja och havet, börjar vid fiskmarknaden och slutar vid en … bensinstation. Promenaden är inte färdig, marinmuseet har inte öppnat, kulturcentret Kultuurikatel är inte klart – den ekonomiska krisen har satt sina spår.
Vi viker av till tsar Nikolaj I:s fort Patarei, svidande nära stranden. Man ser havet, det stora blå. Men det är galler framför fönstren, taggtråd och krossat glas på gården. Det luktar mögel, fukt, sorg och elände. Det stora fängelset Patarei känns som en relik från en svunnen men ändå alltför närliggande tid. Det användes ända till 2002 för fångar, till 2005 som fängelsesjukhus – utrustningen ser åtminstone ett halvsekel äldre ut. I rummet där hängningarna genomfördes är det mörkt. På muren utanför finns humoristisk graffiti och på baksidan en liten bar. Internetsidan förkunnar ”Beer only 2 euro! Other stuff also nice.” Kan man inte glömma får man titta framåt och förändra det som går.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110820.
Ikväll fylls Lauluväljak, Sångarfältet, av människor igen. Då är det 20 år sedan den vackra sjungande revolutionen, sedan Estland förklarade sig fria från Sovjetunionen.
Mycket har hänt på de åren. Och på andra ställen ingenting. På hotell Virus 23:e våning har tiden stått still. På KGB-museet visas rummen som lämnades i all hast, över en natt. Somligt togs med, annat slogs sönder, något lämnades som det var. Nerdragna persienner framför utsikten. Paranoian pyr i hörnen.
Guiden berättar dråpliga historier om avlyssning och propaganda och ekonomisk brist och besökarna skrattar. Mina släktingar som besökte Tallinn 1980 fick sina filmer förstörda av ”röntgenstrålarna” i tullen på väg hem till Sverige. Ett misstag, påstods det. Även som vuxen fortsatte jag vara orolig för att transportera fotorullar på resa, utan att inse att det inte alls handlade om farlig teknik. Somligt sitter i.
Hur man dödar minnet är undertiteln på novellsamlingen Estland berättar (från Tranans fina serie) och ibland måste man manipulera sin verklighet för att klara av den. Går inte det får man förvränga minnena, som i Sofi Oksanens Stalins kossor. Skratt är en annan strategi för överlevnad.
Hotell Viru, färdigbyggt 1972, är Tallinns första skyskrapa. Den vita byggnaden står som ett monument över något de flesta inte vill minnas. I närheten höjer sig två svarta skyskrapor, skrytbyggen tillhörande Swedbank och SEB, som påminner om ett annat misslyckande som också fortfarande ger eko.
Som Europas kulturhuvudstad har Tallinn haft målet att öppna staden mot havet igen, mot strandområdet som var avspärrat under rysstiden. Kulturkilometern, mellan trästadsdelen Kalamaja och havet, börjar vid fiskmarknaden och slutar vid en … bensinstation. Promenaden är inte färdig, marinmuseet har inte öppnat, kulturcentret Kultuurikatel är inte klart – den ekonomiska krisen har satt sina spår.
Vi viker av till tsar Nikolaj I:s fort Patarei, svidande nära stranden. Man ser havet, det stora blå. Men det är galler framför fönstren, taggtråd och krossat glas på gården. Det luktar mögel, fukt, sorg och elände. Det stora fängelset Patarei känns som en relik från en svunnen men ändå alltför närliggande tid. Det användes ända till 2002 för fångar, till 2005 som fängelsesjukhus – utrustningen ser åtminstone ett halvsekel äldre ut. I rummet där hängningarna genomfördes är det mörkt. På muren utanför finns humoristisk graffiti och på baksidan en liten bar. Internetsidan förkunnar ”Beer only 2 euro! Other stuff also nice.” Kan man inte glömma får man titta framåt och förändra det som går.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110820.
onsdag 17 augusti 2011
Atma
Yob är inget för den vekhjärtade
Yob
Atma
Profound Lore/Sound Pollution
* * * *
Är Neurosis för fluffigt? Mastodon för välpolerat? Alltid längtat efter HP Lovecrafts skräckstämning i musikform? Prova Yob, trion från Oregon som maler sig igenom fem låtar på 55 minuter. Atma – titeln är en hinduistisk term för själen – är deras sjätte platta totalt, den andra efter återförenandet, och mer fokuserad än den förra.
Den här sortens doom metal, med inslag av sludge, stoner och psykedelia, tung, släpig, skitig och framför allt rå, är inget för den vekhjärtade, inte ens för vilken dag som helst. Det är musik man måste ta sig in i. Som man kan lyssna koncentrerat på – eller nästan meditera till. Upprepningarna har en liten men viktig variation, och Atma lyckas vara klaustrofobisk och utvidgande på en och samma gång.
Publicerad i Borås Tidning 110817.
På trevliga NRP kan man lyssna på albumet.
Long Hot Summer
Summer Glau. I videon till Long Hot Summer. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är skojigt på flera plan.
I övrigt är Keith Urbans nya låt högst ordinär och lättsmält popcountry med inslag av solsken.
I övrigt är Keith Urbans nya låt högst ordinär och lättsmält popcountry med inslag av solsken.
tisdag 16 augusti 2011
Regn Hos Mig
I dag på morgonnyheterna handlade det om Somalia. Hjälpen når inte fram. Lite bakgrund i en annan nyhet, något om att Västvärlden har medverkat till att förstöra och suga ut Afrikas horn. Och så vidare.
Just därför är det viktigt att höra en historia som Ubah Musses. En enskild person som kan ge ansikte och röst åt sådant som annars är alldeles för stort för att ta till sig.
Viktig berättelse om lång resa
I tio år trodde mamman att dottern blivit såld eller dödad. Ubah Musse skildes från familjen och kom hit som ensamt flyktingbarn. Nu är hon skådespelare, student, spärrvakt, undersköterska. I Sommar pratar dottern till mamman, som sist de talades vid befann sig i något läger: ”Mamma, var är du?” ”Har du mat och vatten?”
Ubah Musse presenterar en annan svensk verklighet, och ett delvis annat Somalia; ett helt och vackert land. Nu skäms hon när hon ser bilderna därifrån.
Det blir en lång livsresa, från samlingen runt elden i barndomen med hela familjen, med hyenor, schakaler och stjärnor som lyste, till att bli sin egen familj i ett segregerat Stockholm. Via flyktingförläggning, en släkting som misshandlade henne, grupphem för ungdomar… och ett uppslitande återbesök i krigets Somalia för nio år sedan.
Ubah Musse lockar till ett par skratt, men mest är det allvar. Hon är trött på att höra om invandrare hit och dit, invandrarkvinnor hit och dit. Somalier hit och dit och svenskar hit och dit. Och inte minst haram hit och dit. Hon ifrågasätter även exporten av klansystemet, av hatspridandet.
Programmet bjuder förmodligen inte mycket nytt för den som sett hennes monologföreställning Vem sover i natt?, men det är en viktig berättelse.
Musiken: En del hiphop, som Nas, Bahamadia och Notorius B.I.G. Dessutom Michael Jackson, Nina Simone, Bob Marley, Metallica, Orup samt somaliska K’naan och Gulled Ahmed.
Sista meningen: Jag ber till gud att regnet ska falla över Somalias röda jord och hungern upphör – en dag blir vi ett igen.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110816.
Just därför är det viktigt att höra en historia som Ubah Musses. En enskild person som kan ge ansikte och röst åt sådant som annars är alldeles för stort för att ta till sig.
Viktig berättelse om lång resa
I tio år trodde mamman att dottern blivit såld eller dödad. Ubah Musse skildes från familjen och kom hit som ensamt flyktingbarn. Nu är hon skådespelare, student, spärrvakt, undersköterska. I Sommar pratar dottern till mamman, som sist de talades vid befann sig i något läger: ”Mamma, var är du?” ”Har du mat och vatten?”
Ubah Musse presenterar en annan svensk verklighet, och ett delvis annat Somalia; ett helt och vackert land. Nu skäms hon när hon ser bilderna därifrån.
Det blir en lång livsresa, från samlingen runt elden i barndomen med hela familjen, med hyenor, schakaler och stjärnor som lyste, till att bli sin egen familj i ett segregerat Stockholm. Via flyktingförläggning, en släkting som misshandlade henne, grupphem för ungdomar… och ett uppslitande återbesök i krigets Somalia för nio år sedan.
Ubah Musse lockar till ett par skratt, men mest är det allvar. Hon är trött på att höra om invandrare hit och dit, invandrarkvinnor hit och dit. Somalier hit och dit och svenskar hit och dit. Och inte minst haram hit och dit. Hon ifrågasätter även exporten av klansystemet, av hatspridandet.
Programmet bjuder förmodligen inte mycket nytt för den som sett hennes monologföreställning Vem sover i natt?, men det är en viktig berättelse.
Musiken: En del hiphop, som Nas, Bahamadia och Notorius B.I.G. Dessutom Michael Jackson, Nina Simone, Bob Marley, Metallica, Orup samt somaliska K’naan och Gulled Ahmed.
Sista meningen: Jag ber till gud att regnet ska falla över Somalias röda jord och hungern upphör – en dag blir vi ett igen.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110816.
måndag 15 augusti 2011
Loud As Hope
Igår lyssnade jag på Karl Ove Knausgård när han sommarpratade. Känslosamt, men aldrig sentimentalt och - till skillnad från många andra som talat om samma ämnen - befriande floskelfritt.
Livet efter terrordåden
Egentligen skulle han pratat om något helt annat. Men författaren Karl Ove Knausgård måste tala om detta. Om Oslo, Utöya, vad som hände, hemma, hos oss. Om vad som är hemma, vi och dom, nationalism. Han är ju norrman, om än bosatt i Skåne.
Knausgård hamnar ungefär så långt från lättsam underhållning som man kan komma. Han berättar om hur han fick höra om dåden, hur han nyhetssurfade, tänkte al Qaida när det främmande överskuggade det bekanta på nyhetsbilderna, hur han ringde till mamma, slentrianmässigt sa att det norska samhället kommer att förändras… Men han har inte bara reagerat och spekulerat, han har tänkt och begrundat och läst vidare – internetdebatter, Hitlers Min kamp, Behring Breiviks manifest – och formulerar sig så att alla ord fylls med mening. Hans berättelse blir inte ännu en upprepning (även om allt inte är unikt), utan intressant, fångande och tänkvärd. Han pratar om barndomens nationaldagsfirande, gapet mellan verkligheten och beskrivningen av den, att vi kan namnen på historiens mördare men inte på dem som blivit dräpta, och vad det innebär.
Så blir hans väl förvaltade stund i radion, i långsamt tempo, också något att begrunda, att lyssna koncentrerat på. Som tur är slutar han i mer hoppfull ton.
Musiken: Mollstämd och vemodig, en mörk ton som passar väl. En del instrumentalt. Wilco, Anders Widmark, Radiohead, Nils Petter Molvaer, Midlake, Fever Ray, Sissel Endresen & Bugge Wesseltoft.
Sista meningen: Jag heter Karl Ove Knausgård, takk för att du hørte på.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110815.
Livet efter terrordåden
Egentligen skulle han pratat om något helt annat. Men författaren Karl Ove Knausgård måste tala om detta. Om Oslo, Utöya, vad som hände, hemma, hos oss. Om vad som är hemma, vi och dom, nationalism. Han är ju norrman, om än bosatt i Skåne.
Knausgård hamnar ungefär så långt från lättsam underhållning som man kan komma. Han berättar om hur han fick höra om dåden, hur han nyhetssurfade, tänkte al Qaida när det främmande överskuggade det bekanta på nyhetsbilderna, hur han ringde till mamma, slentrianmässigt sa att det norska samhället kommer att förändras… Men han har inte bara reagerat och spekulerat, han har tänkt och begrundat och läst vidare – internetdebatter, Hitlers Min kamp, Behring Breiviks manifest – och formulerar sig så att alla ord fylls med mening. Hans berättelse blir inte ännu en upprepning (även om allt inte är unikt), utan intressant, fångande och tänkvärd. Han pratar om barndomens nationaldagsfirande, gapet mellan verkligheten och beskrivningen av den, att vi kan namnen på historiens mördare men inte på dem som blivit dräpta, och vad det innebär.
Så blir hans väl förvaltade stund i radion, i långsamt tempo, också något att begrunda, att lyssna koncentrerat på. Som tur är slutar han i mer hoppfull ton.
Musiken: Mollstämd och vemodig, en mörk ton som passar väl. En del instrumentalt. Wilco, Anders Widmark, Radiohead, Nils Petter Molvaer, Midlake, Fever Ray, Sissel Endresen & Bugge Wesseltoft.
Sista meningen: Jag heter Karl Ove Knausgård, takk för att du hørte på.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110815.
fredag 12 augusti 2011
Äntligen på väg
Drömmarna är uppfyllda
Foto: Bella Stenberg
Han läser recensioner, men bara om de är bra. Om han vore enbart hatad skulle han förmodligen sluta göra musik.
– Jag har aldrig sett musiken som något jag ska åldras med, men det verkar som om jag kommer att göra det, säger Håkan Hellström.
Han må vara Håkan med nästan hela svenska folket, men när han ringer upp för att bestämma träff presenterar han sig som Håkan Hellström. Och när det är dags för fotografering vill han, trots att vi är vid turistattraktionen Feskekôrka, gärna gå lite åt sidan så att folk inte ska titta.
– Jag gillar enkel mat, säger han när vi studerar Belugakaviaren i disken där han precis beställt en räksallad i plastlåda.
Hans sommar är en blandning av ledighet med familjen och en rejäl turné, och han erkänner snabbt att han inte har koll på vilket datum han ska spela i Uppsala. Däremot har han gott om minnen från stan.
– Min första referens är att min första tjej flyttade dit, till ett kollektiv. Det var början på slutet… Det finns alltid någon kille med gitarr.
Som det ser ut nu innehåller 2011 hela 51 spelningar.
– Det är nog lite mer än vad det brukar vara… Det är också ett tecken på att skivan tagits emot bättre, att den har sålt bättre. Men jämför med ett dansband – de gör 200 gig på ett år… Jag försöker motsvara sommarens efterfrågan så gott jag kan, sedan ska jag ta det lugnt, inte tjata ut mig själv.
Han fortsätter:– Det vore förmätet att säga att turnélivet är slitsamt, jag vill kalla det lustfullt. Det är klart att jag är rätt trött när jag kommer hem – men det är ju alla människor… Man blir trött av livet!
Sommaren har också innehållit Håkan Hellströms största konsert i eget namn: nästan 20 000 personer på Slottsskogsvallen i Göteborg.
– Jag var lite kallsvettig innan, jag har alltid motsatt mig uppgraderingar… Folk pratar om Ullevi, men jag vill tillbaka till Jazzhuset. Jag är inte den som ska avgöra sådant, men jag har ingen dröm att spela på stora ställen. Det är bara en praktisk sak.
Med så stora framgångar som Håkan Hellströms är det svårt att låta bli att fråga vad han har för framtida drömmar.
– Nä, ingenting. Jag har redan uppfyllt alla drömmar för min del. Nu handlar det om att det ska gå så bra för mina barn som möjligt.
Det låter nästan sorgligt, men han förklarar:
– Mina drömmar är avbockade och passerade med råge. Jag har fått göra det som drömt om sedan jag var tonåring och jag gör det fortfarande. Jag har inga personliga mål kvar. Jag ville resa till New York, det bockade jag av 2009. Och nu har jag köpt en sommarstuga.
Stugan har en av kvällstidningarna samma dag kallat ”miljonhus i skärgården”. Håkan Hellström suckar när han får veta det.
– Det är sådant som följer med när det går bra för en. Det är en Raskensstuga! Så litet och puttinuttigt. Många skulle säkert kalla den rivningsfärdig men för mig är det paradiset.
En annan konsekvens av framgången är att äldsta sonen istället för pappa kallar honom ”Håkan Hellström”.
– Det är lite obehagligt. ”Jag är pappa”, säger jag då.
Dagens sommarväder är Göteborgstypiskt; så ojämnt att Håkan Hellström hinner sätta på en ny Tigerjacka ovanför den blå kavajen – och ta av båda jackorna och sitta i enbart det gröna linnet.
När jag frågar om han är en Göteborgsskildrare nekar han först, men ändrar sig snabbt.
– Varför inte? Det låter väldigt storslaget. Jag tycker ofta illa om folk som ger sig själva sådana epitet. Men alla historier utspelar sig här. Det är platserna som gör det. Det är så jag gör låtar, så jag alltid gjort. Jag är inte säker på vad de handlar om, det är mest kärlek egentligen. Göteborg är scenen för alla historier och verser
En stund innan vi träffas har han bläddrat i en dagbok som han hittat i förrådet, från när han var 17-18 år.
– Jag tänkte att man brann så jävla mycket, en sån eld. Har man kvar det? På ett sätt inte... men på ett annat sätt ja. Nej, jag är inte den orolige som blir kär i folk i korridorer, okontrollerbar. Nu handlar det mer om omsorg, man bryr sig om andra mer än sig själv. I dagboken är det bara jag själv. Jag tror inte att jag skulle skriva kunna en hel sida om mig nu… Nu handlar det om barnen och musiken, och givetvis min älskade. Man skiter i sig själv – det har gått så bra.
Så du är ekonomiskt bortskämd men inte filosofiskt missnöjd?
– Jag har inte fått några svar, men ekonomiskt…
Håkan glider in på att textraden från Dom där jag kommer från anspelar på Union Carbide Productions andra platta Financially dissatisfied philosophically trying (som i sin tur kommer från ett Mick Jagger-citat).
– Jag har vänt på titeln. Det är många passningar i den låten, om ens föregångare i stan. Freddie Wadling, Totta Näslund. Sådant som tar ner en på jorden.
Han läser konsertrecensioner – men bara om de är bra. Han skrattar lite.
– En bra recension alstrar bra energi, ökar självförtroende till nästa kväll. Jag tror på det där om att uppmuntran får folk att göra saker bättre. Så gör jag när vi repar.
Allt beröm har fått honom att förstå att hans musik nått ut, används och lyssnas på, men i nästa andetag erkänner han att han också glömmer beröm oerhört fort.
– På scenen, då är det jag och musiken. Där är det svårt att komma emellan som recensent. Men innan, när beatet börjar, när det är wow, så mycket folk, man vill att det ska bli bra, och man vet att folk letar efter misstag. Jag är noga när vi repar, slumpar inte bort något, slarvar inte med bandet.
Som övervägande hyllad artist håller han inte med dem som säger sig hellre bli sågade än får ljumma omdömen.
– Jag föredrar att bli älskad eller mellanläget. Jag förstår inte de där med att bli hatad, det finns inget positivt med det. Det är nog en försvarsmekanism. Om jag bara var hatad skulle jag inte släppa skivor. Man gör det för någon.
Just nu väntar många på nyheter om nästa platta. Men det finns inga.
– Att skriva musik är en ständig process, men jag är inte så aktiv nu. Jag har ingen stress, ingen tidsplan, ingen idé om hur det ska låta. Jag har inga låtar, bara några melodier.
Håkan Hellström beger sig mot hemmet i Haga, ett par stenkast bort. Fem minuter senare ösregnar det.
Håkan Hellström
Född: 2 april 1974.
Familj: flickvännen Natalie, sönerna Sigge och Julius.
Bor: i Haga, Göteborg.
Lyssnar på: ”Det finns ingen linje… det är Evert Taube, brasilianska grejor – min tjej är halvbrasse.”
Tittar på: Lost, sista säsongen.
Läser: John Ajvide Lindqvists senaste novellsamling.
Diskografi: Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000), Det är så jag säger det (2002), Ett kolikbarns bekännelser (2005), Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått (2005), För sent för Edelweiss (2008), 2 steg från paradise (2010).
Aktuell: spelar på Fyrishov i Uppsala 12 augusti.
Publicerad i UNT 110812.
Foto: Bella Stenberg
Han läser recensioner, men bara om de är bra. Om han vore enbart hatad skulle han förmodligen sluta göra musik.
– Jag har aldrig sett musiken som något jag ska åldras med, men det verkar som om jag kommer att göra det, säger Håkan Hellström.
Han må vara Håkan med nästan hela svenska folket, men när han ringer upp för att bestämma träff presenterar han sig som Håkan Hellström. Och när det är dags för fotografering vill han, trots att vi är vid turistattraktionen Feskekôrka, gärna gå lite åt sidan så att folk inte ska titta.
– Jag gillar enkel mat, säger han när vi studerar Belugakaviaren i disken där han precis beställt en räksallad i plastlåda.
Hans sommar är en blandning av ledighet med familjen och en rejäl turné, och han erkänner snabbt att han inte har koll på vilket datum han ska spela i Uppsala. Däremot har han gott om minnen från stan.
– Min första referens är att min första tjej flyttade dit, till ett kollektiv. Det var början på slutet… Det finns alltid någon kille med gitarr.
Som det ser ut nu innehåller 2011 hela 51 spelningar.
– Det är nog lite mer än vad det brukar vara… Det är också ett tecken på att skivan tagits emot bättre, att den har sålt bättre. Men jämför med ett dansband – de gör 200 gig på ett år… Jag försöker motsvara sommarens efterfrågan så gott jag kan, sedan ska jag ta det lugnt, inte tjata ut mig själv.
Han fortsätter:– Det vore förmätet att säga att turnélivet är slitsamt, jag vill kalla det lustfullt. Det är klart att jag är rätt trött när jag kommer hem – men det är ju alla människor… Man blir trött av livet!
Sommaren har också innehållit Håkan Hellströms största konsert i eget namn: nästan 20 000 personer på Slottsskogsvallen i Göteborg.
– Jag var lite kallsvettig innan, jag har alltid motsatt mig uppgraderingar… Folk pratar om Ullevi, men jag vill tillbaka till Jazzhuset. Jag är inte den som ska avgöra sådant, men jag har ingen dröm att spela på stora ställen. Det är bara en praktisk sak.
Med så stora framgångar som Håkan Hellströms är det svårt att låta bli att fråga vad han har för framtida drömmar.
– Nä, ingenting. Jag har redan uppfyllt alla drömmar för min del. Nu handlar det om att det ska gå så bra för mina barn som möjligt.
Det låter nästan sorgligt, men han förklarar:
– Mina drömmar är avbockade och passerade med råge. Jag har fått göra det som drömt om sedan jag var tonåring och jag gör det fortfarande. Jag har inga personliga mål kvar. Jag ville resa till New York, det bockade jag av 2009. Och nu har jag köpt en sommarstuga.
Stugan har en av kvällstidningarna samma dag kallat ”miljonhus i skärgården”. Håkan Hellström suckar när han får veta det.
– Det är sådant som följer med när det går bra för en. Det är en Raskensstuga! Så litet och puttinuttigt. Många skulle säkert kalla den rivningsfärdig men för mig är det paradiset.
En annan konsekvens av framgången är att äldsta sonen istället för pappa kallar honom ”Håkan Hellström”.
– Det är lite obehagligt. ”Jag är pappa”, säger jag då.
Dagens sommarväder är Göteborgstypiskt; så ojämnt att Håkan Hellström hinner sätta på en ny Tigerjacka ovanför den blå kavajen – och ta av båda jackorna och sitta i enbart det gröna linnet.
När jag frågar om han är en Göteborgsskildrare nekar han först, men ändrar sig snabbt.
– Varför inte? Det låter väldigt storslaget. Jag tycker ofta illa om folk som ger sig själva sådana epitet. Men alla historier utspelar sig här. Det är platserna som gör det. Det är så jag gör låtar, så jag alltid gjort. Jag är inte säker på vad de handlar om, det är mest kärlek egentligen. Göteborg är scenen för alla historier och verser
En stund innan vi träffas har han bläddrat i en dagbok som han hittat i förrådet, från när han var 17-18 år.
– Jag tänkte att man brann så jävla mycket, en sån eld. Har man kvar det? På ett sätt inte... men på ett annat sätt ja. Nej, jag är inte den orolige som blir kär i folk i korridorer, okontrollerbar. Nu handlar det mer om omsorg, man bryr sig om andra mer än sig själv. I dagboken är det bara jag själv. Jag tror inte att jag skulle skriva kunna en hel sida om mig nu… Nu handlar det om barnen och musiken, och givetvis min älskade. Man skiter i sig själv – det har gått så bra.
Så du är ekonomiskt bortskämd men inte filosofiskt missnöjd?
– Jag har inte fått några svar, men ekonomiskt…
Håkan glider in på att textraden från Dom där jag kommer från anspelar på Union Carbide Productions andra platta Financially dissatisfied philosophically trying (som i sin tur kommer från ett Mick Jagger-citat).
– Jag har vänt på titeln. Det är många passningar i den låten, om ens föregångare i stan. Freddie Wadling, Totta Näslund. Sådant som tar ner en på jorden.
Han läser konsertrecensioner – men bara om de är bra. Han skrattar lite.
– En bra recension alstrar bra energi, ökar självförtroende till nästa kväll. Jag tror på det där om att uppmuntran får folk att göra saker bättre. Så gör jag när vi repar.
Allt beröm har fått honom att förstå att hans musik nått ut, används och lyssnas på, men i nästa andetag erkänner han att han också glömmer beröm oerhört fort.
– På scenen, då är det jag och musiken. Där är det svårt att komma emellan som recensent. Men innan, när beatet börjar, när det är wow, så mycket folk, man vill att det ska bli bra, och man vet att folk letar efter misstag. Jag är noga när vi repar, slumpar inte bort något, slarvar inte med bandet.
Som övervägande hyllad artist håller han inte med dem som säger sig hellre bli sågade än får ljumma omdömen.
– Jag föredrar att bli älskad eller mellanläget. Jag förstår inte de där med att bli hatad, det finns inget positivt med det. Det är nog en försvarsmekanism. Om jag bara var hatad skulle jag inte släppa skivor. Man gör det för någon.
Just nu väntar många på nyheter om nästa platta. Men det finns inga.
– Att skriva musik är en ständig process, men jag är inte så aktiv nu. Jag har ingen stress, ingen tidsplan, ingen idé om hur det ska låta. Jag har inga låtar, bara några melodier.
Håkan Hellström beger sig mot hemmet i Haga, ett par stenkast bort. Fem minuter senare ösregnar det.
Håkan Hellström
Född: 2 april 1974.
Familj: flickvännen Natalie, sönerna Sigge och Julius.
Bor: i Haga, Göteborg.
Lyssnar på: ”Det finns ingen linje… det är Evert Taube, brasilianska grejor – min tjej är halvbrasse.”
Tittar på: Lost, sista säsongen.
Läser: John Ajvide Lindqvists senaste novellsamling.
Diskografi: Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000), Det är så jag säger det (2002), Ett kolikbarns bekännelser (2005), Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått (2005), För sent för Edelweiss (2008), 2 steg från paradise (2010).
Aktuell: spelar på Fyrishov i Uppsala 12 augusti.
Publicerad i UNT 110812.
lördag 9 juli 2011
Not All Me
Förra veckan och helgen fick mig att funderade en del på identitet och ytlighet och fördomar och alla ovidkommande saker folk gnäller om, som att en tiondel av Slottsskogen är avstängd för en musikfestival, eller att metal får utrymme på SVT, eller för den delen att hårdrocken är diskriminerad.
Ett resultat blev krönikan Gnäll styr mer än moralism i GP 110707.
Ett resultat blev krönikan Gnäll styr mer än moralism i GP 110707.
måndag 4 juli 2011
Fantastic Four
En trea till Anthrax, som var riktigt uppiggande, tyvärr bara en etta till Megadeth som var oengagerade och en trea till Slayer som var... Slayer.
Om bara ljudet varit bättre skulle alla banden förmodligen fått ett snäpp högre betyg...
Och så en självklar femma till Metallica (fast den texten finns på GP+, så man kan inte läsa hela recensionen), som var avslappnade, peppade och hade en riktigt fin och inte det minsta Ullevipublikfriande låtlista:
Hit The Lights
Master Of Puppets
The Shortest Straw
Seek & Destroy
Welcome Home (Sanitarium)
Ride The Lightning
The Memory Remains
All Nightmare Long
Sad But True
The Call Of Ktulu
One
For Whom The Bell Tolls
Blackened
Fade To Black
Enter Sandman
Extranummer
Am I Evil? (med Megadeth och Anthrax)
Damage Inc
Creeping Death
Om bara ljudet varit bättre skulle alla banden förmodligen fått ett snäpp högre betyg...
Och så en självklar femma till Metallica (fast den texten finns på GP+, så man kan inte läsa hela recensionen), som var avslappnade, peppade och hade en riktigt fin och inte det minsta Ullevipublikfriande låtlista:
Hit The Lights
Master Of Puppets
The Shortest Straw
Seek & Destroy
Welcome Home (Sanitarium)
Ride The Lightning
The Memory Remains
All Nightmare Long
Sad But True
The Call Of Ktulu
One
For Whom The Bell Tolls
Blackened
Fade To Black
Enter Sandman
Extranummer
Am I Evil? (med Megadeth och Anthrax)
Damage Inc
Creeping Death
söndag 3 juli 2011
The Wait
Tidigare i veckan har jag mest lyssnat på Metallica, igår blev det lite uppiggande Anthrax och just nu är det fullt ös med Slayer.
Ska verkligen bli kul att se The Big 4 på Ullevi ikväll. Vad jag tycker om banden kommer att stå i Göteborgs-Posten.
Inför konserten har GP ställt tre frågor till mig, "hårdrocksexperten Bella Stenberg har sett Metallica fler än 20 gånger..."
Idag är jag också en av dem som DN pratat med i artikeln Hårdrocken tar plats i finrummet. Där jag även fått tipsa om tre hårdrockslåtar som jag gillar just nu.
Ska verkligen bli kul att se The Big 4 på Ullevi ikväll. Vad jag tycker om banden kommer att stå i Göteborgs-Posten.
Inför konserten har GP ställt tre frågor till mig, "hårdrocksexperten Bella Stenberg har sett Metallica fler än 20 gånger..."
Idag är jag också en av dem som DN pratat med i artikeln Hårdrocken tar plats i finrummet. Där jag även fått tipsa om tre hårdrockslåtar som jag gillar just nu.
Hero Of The Day
Omvälvande år för Metallica
Det har varit en lång resa för Metallica på väg till kvällens konsert på Ullevi.
Bella Stenberg berättar om åren som satt svarta och ljusa avtryck i bandets kropp och själ.
1963
I augusti 1963 höll Martin Luther King sitt berömda I have a dream-tal. På var sin sida världen föddes samma år två killar som skulle få helt annan dröm: James Hetfield i Downey, Kalifornien och Lars Ulrich i Gentofte, Danmark.
James Hetfields föräldrar var strikt troende Christian Scientists, något som präglat honom som människa och textförfattare. Bland annat ansåg de att bara gud kan bota och att människor inte ska använda mediciner och sjukvård. James mamma Cynthia avled i cancer 1979.
Lars Ulrichs pappa Torben var jazzmusiker och en framgångsrik tennisspelare, vilket påverkade sonens karriär. När Lars som sextonåring flyttade till USA var det för att bli tennisspelare.
1983
Det var maj 1981 som Lars fick tag på James genom att annonsera i en lokaltidning i Los Angeles. I oktober samma år bildades Metallica. De andra medlemmarna, undantaget gitarristen Dave Mustaine, är det ingen som längre bryr sig om.
1982 släppte Metallica sin första låt Hit The Lights på en samling och scendebuterade. Det var det året som radarparet såg basisten Cliff Burton och värvade honom – och flyttade till San Francisco för hans skull.
Men det var 1983 som de fick skivkontrakt och spelade in sin debutplatta, med arbetsnamnet Metal Up Your Ass. De åkte till New York för att spela in, men väl där bestämde de sig för att sparka den aggressive och missbrukande Mustaine. Kirk Hammett, gitarrist i Exodus, flögs dit som ersättare.
Det var helt enkelt 1983 som Metallica blev det klassiska Metallica samt släppte den genredefinierande debuten Kill ’Em All, en av de allra första thrash metal-skivorna.
1986
Med Ride The Lightning 1984 förfinade och breddade Metallica sin stil och med Master Of Puppets, släppt i mars 1986, uppnådde de perfektionism. Skivan nådde så högt som plats 29 på Billboardlistan trots sitt extrema innehåll. Metallica var redo att erövra världen och på god väg att göra det.
Så enkelt skulle det inte bli. Den 27 september, tidigt på morgonen, när gruppen var på väg från Stockholm till Köpenhamn, fick turnébussen sladd och körde av vägen i Dörarp, norr om Ljungby. Cliff Burton, då 24 år, avled efter att ha kastats ut genom ett fönster och klämts fast under bussen.
Olyckan kunde ha varit slutet, men gruppen bestämde sig för att Burton skulle ha velat att de fortsatte. Av de 40 som provspelade som ny basist en månad senare valdes Jason Newsted från Flotsam and Jetsam, och turnerandet upptogs.
1991
Med …And Justice For All 1988 tog sig Metallica för första gången in på Billboards topp tio, gjorde sin första video för One och blev Grammynominerade.
Från att stadigt ha varit på väg uppåt tog de 1991 ett jättekliv, med plattan som kallas Metallica eller The Black Album. Den gick in som Billboardetta – vilket även de fyra följande studioskivorna gjort – och blev oväntat en angelägenhet för mainstreampubliken. Där fanns fem hitsinglar, bland annat Enter Sandman och Nothing Else Matters – bandets första kärleksballad, och en innerlig sådan – men samtidigt fick kvartetten höra en hel del hårda ord för att lämnat för mycket av thrashen bakom sig. Skivan blev en brytpunkt, såväl för dem som fansen.
Metallica turnerade på plattan i nästan tre år, och det svarta albumet har sålt i över 22 miljoner exemplar världen över.
1996
Om Metallica trodde att de fått känna på publikens dubbelsidighet tidigare fick de nu känna på något mycket värre. Fem år hade gått sedan hitskivan och ett helt år hade använts till inspelning. Förväntningarna var stora, Metallica sades ha återuppfunnit sig själva. Load var en mer bluesig, långsam skiva, vars låtar sällan spelas live numera. Mer kontroversiellt än stilbytet, ansåg vissa, var att medlemmarna hade klippt sig och poserade i gangsterinspirerade kostymer på omslaget.
2000
2000 bevisade Metallica att det gick att göra en stadiumturné utan en aktuell skiva i ryggen – något de fortsatt med – men det var ändå inget bra år: demon till I Disappear läckte och spelades på radion. Läckan spårades till fildelningssajten Napster, där även bandets gamla plattor fanns gratis och olagligt. Metallica stämde Napster och hundratusentals användare blockerades.
Att flera andra artister var inblandade verkar de flesta ha glömt, liksom Metallicas generositet mot fans som tidigare fått spela in konserter – och att bandet sedan 2004själva gör alla sina konserter tillgängliga på nätet.
2001
2001 skulle bli ännu värre. Den 17 januari slutade basisten Jason Newsted, framför allt eftersom han inte fick lov att syssla med andra musikaliska projekt.
Som om inte det var nog blev James Hetfield i juli inlagd på avvänjningsklinik samtidigt som bandet skulle gå in i studion. Plötsligt var både inspelningsplanerna och bandets framtid osäkra. Det gick så långt att de anlitade en psykolog för att komma framåt. Inspelningen och den processen skildras i dokumentären Some Kind Of Monster 2004.
2011
30 år in i karriären ska Metallica göra något de aldrig gjort förut: spela i Indien. Ännu mer oväntat är att de för första gången spelat in musik tillsammans med någon annan (Marianne Faithfulls vokalinsats på The Memory Remains räknas inte) och att denna någon är Lou Reed. De träffades på 25-årsjubileet för Rock and Roll Hall of Fame i 2009 (samma år som Metallica blev invalda). När de tio låtarna blir offentliga, och i vilken form, är ännu inte bestämt.
Samtidigt som kvartetten tittar framåt ärar de sitt förflutna, med de så kallade The Big 4-konserterna tillsammans med de tre andra band som också ansågs vara thrashens stora på åttiotalet: Slayer, Megadeth och Anthrax.
Metallica
Bildades: 1981 i Los Angeles.
Medlemmar: James Hetfield, sång och gitarr, Kirk Hammett, gitarr, Lars Ulrich, trummor, Robert Trujillo, bas.
Album: Kill ’Em All 1983, Ride the Lightning 1984, Master of Puppets 1986, ...And Justice for All 1988, Metallica 1991, Load 1996, ReLoad 1997, Garage Inc. (covers) 1998, S&M (live med symfoniorkester) 1999, St. Anger 2003, Death Magnetic 2008.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110703.
Det har varit en lång resa för Metallica på väg till kvällens konsert på Ullevi.
Bella Stenberg berättar om åren som satt svarta och ljusa avtryck i bandets kropp och själ.
1963
I augusti 1963 höll Martin Luther King sitt berömda I have a dream-tal. På var sin sida världen föddes samma år två killar som skulle få helt annan dröm: James Hetfield i Downey, Kalifornien och Lars Ulrich i Gentofte, Danmark.
James Hetfields föräldrar var strikt troende Christian Scientists, något som präglat honom som människa och textförfattare. Bland annat ansåg de att bara gud kan bota och att människor inte ska använda mediciner och sjukvård. James mamma Cynthia avled i cancer 1979.
Lars Ulrichs pappa Torben var jazzmusiker och en framgångsrik tennisspelare, vilket påverkade sonens karriär. När Lars som sextonåring flyttade till USA var det för att bli tennisspelare.
1983
Det var maj 1981 som Lars fick tag på James genom att annonsera i en lokaltidning i Los Angeles. I oktober samma år bildades Metallica. De andra medlemmarna, undantaget gitarristen Dave Mustaine, är det ingen som längre bryr sig om.
1982 släppte Metallica sin första låt Hit The Lights på en samling och scendebuterade. Det var det året som radarparet såg basisten Cliff Burton och värvade honom – och flyttade till San Francisco för hans skull.
Men det var 1983 som de fick skivkontrakt och spelade in sin debutplatta, med arbetsnamnet Metal Up Your Ass. De åkte till New York för att spela in, men väl där bestämde de sig för att sparka den aggressive och missbrukande Mustaine. Kirk Hammett, gitarrist i Exodus, flögs dit som ersättare.
Det var helt enkelt 1983 som Metallica blev det klassiska Metallica samt släppte den genredefinierande debuten Kill ’Em All, en av de allra första thrash metal-skivorna.
1986
Med Ride The Lightning 1984 förfinade och breddade Metallica sin stil och med Master Of Puppets, släppt i mars 1986, uppnådde de perfektionism. Skivan nådde så högt som plats 29 på Billboardlistan trots sitt extrema innehåll. Metallica var redo att erövra världen och på god väg att göra det.
Så enkelt skulle det inte bli. Den 27 september, tidigt på morgonen, när gruppen var på väg från Stockholm till Köpenhamn, fick turnébussen sladd och körde av vägen i Dörarp, norr om Ljungby. Cliff Burton, då 24 år, avled efter att ha kastats ut genom ett fönster och klämts fast under bussen.
Olyckan kunde ha varit slutet, men gruppen bestämde sig för att Burton skulle ha velat att de fortsatte. Av de 40 som provspelade som ny basist en månad senare valdes Jason Newsted från Flotsam and Jetsam, och turnerandet upptogs.
1991
Med …And Justice For All 1988 tog sig Metallica för första gången in på Billboards topp tio, gjorde sin första video för One och blev Grammynominerade.
Från att stadigt ha varit på väg uppåt tog de 1991 ett jättekliv, med plattan som kallas Metallica eller The Black Album. Den gick in som Billboardetta – vilket även de fyra följande studioskivorna gjort – och blev oväntat en angelägenhet för mainstreampubliken. Där fanns fem hitsinglar, bland annat Enter Sandman och Nothing Else Matters – bandets första kärleksballad, och en innerlig sådan – men samtidigt fick kvartetten höra en hel del hårda ord för att lämnat för mycket av thrashen bakom sig. Skivan blev en brytpunkt, såväl för dem som fansen.
Metallica turnerade på plattan i nästan tre år, och det svarta albumet har sålt i över 22 miljoner exemplar världen över.
1996
Om Metallica trodde att de fått känna på publikens dubbelsidighet tidigare fick de nu känna på något mycket värre. Fem år hade gått sedan hitskivan och ett helt år hade använts till inspelning. Förväntningarna var stora, Metallica sades ha återuppfunnit sig själva. Load var en mer bluesig, långsam skiva, vars låtar sällan spelas live numera. Mer kontroversiellt än stilbytet, ansåg vissa, var att medlemmarna hade klippt sig och poserade i gangsterinspirerade kostymer på omslaget.
2000
2000 bevisade Metallica att det gick att göra en stadiumturné utan en aktuell skiva i ryggen – något de fortsatt med – men det var ändå inget bra år: demon till I Disappear läckte och spelades på radion. Läckan spårades till fildelningssajten Napster, där även bandets gamla plattor fanns gratis och olagligt. Metallica stämde Napster och hundratusentals användare blockerades.
Att flera andra artister var inblandade verkar de flesta ha glömt, liksom Metallicas generositet mot fans som tidigare fått spela in konserter – och att bandet sedan 2004själva gör alla sina konserter tillgängliga på nätet.
2001
2001 skulle bli ännu värre. Den 17 januari slutade basisten Jason Newsted, framför allt eftersom han inte fick lov att syssla med andra musikaliska projekt.
Som om inte det var nog blev James Hetfield i juli inlagd på avvänjningsklinik samtidigt som bandet skulle gå in i studion. Plötsligt var både inspelningsplanerna och bandets framtid osäkra. Det gick så långt att de anlitade en psykolog för att komma framåt. Inspelningen och den processen skildras i dokumentären Some Kind Of Monster 2004.
2011
30 år in i karriären ska Metallica göra något de aldrig gjort förut: spela i Indien. Ännu mer oväntat är att de för första gången spelat in musik tillsammans med någon annan (Marianne Faithfulls vokalinsats på The Memory Remains räknas inte) och att denna någon är Lou Reed. De träffades på 25-årsjubileet för Rock and Roll Hall of Fame i 2009 (samma år som Metallica blev invalda). När de tio låtarna blir offentliga, och i vilken form, är ännu inte bestämt.
Samtidigt som kvartetten tittar framåt ärar de sitt förflutna, med de så kallade The Big 4-konserterna tillsammans med de tre andra band som också ansågs vara thrashens stora på åttiotalet: Slayer, Megadeth och Anthrax.
Metallica
Bildades: 1981 i Los Angeles.
Medlemmar: James Hetfield, sång och gitarr, Kirk Hammett, gitarr, Lars Ulrich, trummor, Robert Trujillo, bas.
Album: Kill ’Em All 1983, Ride the Lightning 1984, Master of Puppets 1986, ...And Justice for All 1988, Metallica 1991, Load 1996, ReLoad 1997, Garage Inc. (covers) 1998, S&M (live med symfoniorkester) 1999, St. Anger 2003, Death Magnetic 2008.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110703.
lördag 2 juli 2011
Blood Brothers
Som vanligt, men ändå inte
På ett sätt är allt som vanligt, men ändå inte. Iron Maiden har triumfatoriskt sålt ut Ullevi på ett kick – sångaren Bruce Dickinson förkunnar att de nu spelat inför 165 000 personer på den här arenan – men själva konserten är inte den vanliga orgien i hits och publikglädje.
Medan de andra bandmedlemmarna gör vad de brukar får Dickinson jobba hårt för att få igång åskådarmassan, men ändå går det inte. Eller tar i alla fall väldigt lång tid. Till stor del beror det på låtvalet.
Det snart 36 år gamla engelska bandet har nämligen bestämt sig för att göra som vanliga band; turnera på sin nya platta istället för, som de gjort på senare år, med sin hårdrockshitkavalkad. Satellite 15... The Final Frontier är till exempel ingen särskilt bra inledning och en stor andel av låtarna är långsamma, halvstorslagna utan att vara episka, som Coming Home och Dance Of Death (med en Janick Gers som skuttar så vilt att tankarna går till Riverdance). Det funkar, det skapas en skön stämning, men det tänder inte publiken ordentligt. Till det krävs en 2 Minutes to Midnight eller en The Trooper. Nostalgi, helt enkelt. Och tempo. Det är när Dickinson i den sjunde låten tar på sig den röda soldatjackan och vevar med den brittiska flaggan som konserten vänder och växer.
I The Evil That Men Do överraskar en gående Eddie med Eddievision - en kamera som gör att vi får se hur små musikerna är från hans synvinkel. Fast det är inte förrän i Fear Of The Dark, kvällens mäktigaste stund, givetvis med publiksångens hjälp, som det blir riktigt, riktigt gåshudsbra. Med sådant stöd finns ingen anledning att vara mörkrädd.
I sista ordinarie låten Iron Maiden sticker en stor, elak Eddie upp sina mansstora fingar och jättehuvud och med extranumren kommer de andra höjdpunkterna; alltid hörvärda The Number Of The Beast och den mäktiga Hallowed Be Thy Name.
Till sist allt visar Iron Maiden att de fixar en helt "vanlig" konsert med äran i behåll. Och Dickinson lovar att turnén, trots namnet The Final Frontier Tour, inte bandets sista runda. De kommer garanterat att vara sevärda även nästa gång.
Konsert
Iron Maiden
Ullevi, Göteborg, 1 juli
Publik: 56 245
Betyg: 3
Låtlista
Satellite 15... The Final Frontier
El Dorado
2 Minutes to Midnight
The Talisman
Coming Home
Dance of Death
The Trooper
The Wicker Man
Blood Brothers
When the Wild Wind Blows
The Evil That Men Do
Fear of the Dark
Iron Maiden
Extranummer
The Number of the Beast
Hallowed Be Thy Name
Running Free
Publicerad i Norrköpings Tidningar, www.nt.se 110702.
På ett sätt är allt som vanligt, men ändå inte. Iron Maiden har triumfatoriskt sålt ut Ullevi på ett kick – sångaren Bruce Dickinson förkunnar att de nu spelat inför 165 000 personer på den här arenan – men själva konserten är inte den vanliga orgien i hits och publikglädje.
Medan de andra bandmedlemmarna gör vad de brukar får Dickinson jobba hårt för att få igång åskådarmassan, men ändå går det inte. Eller tar i alla fall väldigt lång tid. Till stor del beror det på låtvalet.
Det snart 36 år gamla engelska bandet har nämligen bestämt sig för att göra som vanliga band; turnera på sin nya platta istället för, som de gjort på senare år, med sin hårdrockshitkavalkad. Satellite 15... The Final Frontier är till exempel ingen särskilt bra inledning och en stor andel av låtarna är långsamma, halvstorslagna utan att vara episka, som Coming Home och Dance Of Death (med en Janick Gers som skuttar så vilt att tankarna går till Riverdance). Det funkar, det skapas en skön stämning, men det tänder inte publiken ordentligt. Till det krävs en 2 Minutes to Midnight eller en The Trooper. Nostalgi, helt enkelt. Och tempo. Det är när Dickinson i den sjunde låten tar på sig den röda soldatjackan och vevar med den brittiska flaggan som konserten vänder och växer.
I The Evil That Men Do överraskar en gående Eddie med Eddievision - en kamera som gör att vi får se hur små musikerna är från hans synvinkel. Fast det är inte förrän i Fear Of The Dark, kvällens mäktigaste stund, givetvis med publiksångens hjälp, som det blir riktigt, riktigt gåshudsbra. Med sådant stöd finns ingen anledning att vara mörkrädd.
I sista ordinarie låten Iron Maiden sticker en stor, elak Eddie upp sina mansstora fingar och jättehuvud och med extranumren kommer de andra höjdpunkterna; alltid hörvärda The Number Of The Beast och den mäktiga Hallowed Be Thy Name.
Till sist allt visar Iron Maiden att de fixar en helt "vanlig" konsert med äran i behåll. Och Dickinson lovar att turnén, trots namnet The Final Frontier Tour, inte bandets sista runda. De kommer garanterat att vara sevärda även nästa gång.
Konsert
Iron Maiden
Ullevi, Göteborg, 1 juli
Publik: 56 245
Betyg: 3
Låtlista
Satellite 15... The Final Frontier
El Dorado
2 Minutes to Midnight
The Talisman
Coming Home
Dance of Death
The Trooper
The Wicker Man
Blood Brothers
When the Wild Wind Blows
The Evil That Men Do
Fear of the Dark
Iron Maiden
Extranummer
The Number of the Beast
Hallowed Be Thy Name
Running Free
Publicerad i Norrköpings Tidningar, www.nt.se 110702.
Barneys många liv - en inte helt sann historia
Trovärdig slusk är inte tillräckligt
En cigarr och ett glas whisky. Det är vad såpoperaproducenten Barney Panofsky ständigt har i handen. Han är en självgod livsnjutare, egoistisk, hämndlysten och oborstad. Oförbätterlig, enligt hans tredje fru. Förmodligen ska man se honom som en charmig slarver med gott hjärta. För hur skulle en halvfet slusk som gillar att tycka synd om sig själv annars lyckas gifta sig med tre vackra, begåvade, unga kvinnor?
Filmen, baserad på boken Barney’s version av Mordecai Richler, vill få plats med alldeles för mycket: huvudpersonens bästa och sämsta ögonblick under 30 år (smink och tidsbilder imponerar), en gammal mordgåta, att åldras med demens. Ändå får man ingen bakgrund till varför Barney blivit som han är, eller varför han inte lär sig något.
Paul Giamatti gör onekligen sluskrollen väl, och har vunnit en Golden globe. Fruarna däremot, har papperstunna roller, från den första, slampan (”hon är ett samtalsämne, ingen fru”) via bitchen (”en rik mans gapiga dotter”) till drömkvinnan/madonnan med ett ständigt småleende. Sitt livs kärlek möter Barney på sitt eget bröllop nummer två, och börjar genast intensivt uppvakta/trakassera henne. Tunn är också Scott Speedmans rollfigur Boogie, den charmige och begåvade men misslyckade och till sist nersupne snyggingen, medan Dustin Hoffman som Barneys far fått lite mer att arbeta med.
Meningen är väl att tittaren ska sympatisera med huvudpersonens osäkerhet och bekräftelsebehov, men enda gången filmen bränner till är mot slutet, när den åldrade Barney drabbas av demens.
Relationsdrama
Barneys många liv – en inte helt sann historia
Regi: Richard J. Lewis
Med: Paul Giamatti, Dustin Hoffman, Rosamund Pike, Minnie Driver, Rachelle Lefevre, Scott Speedman
Kanada/Italien, 2010 (134 min)
Betyg: 2
Publicerad i Göteborgs-Posten 110701.
(Det här är dessutom hela texten, i papperstidningen hade någon klåpare tappat bort sista ett och ett halvt stycket.)
En cigarr och ett glas whisky. Det är vad såpoperaproducenten Barney Panofsky ständigt har i handen. Han är en självgod livsnjutare, egoistisk, hämndlysten och oborstad. Oförbätterlig, enligt hans tredje fru. Förmodligen ska man se honom som en charmig slarver med gott hjärta. För hur skulle en halvfet slusk som gillar att tycka synd om sig själv annars lyckas gifta sig med tre vackra, begåvade, unga kvinnor?
Filmen, baserad på boken Barney’s version av Mordecai Richler, vill få plats med alldeles för mycket: huvudpersonens bästa och sämsta ögonblick under 30 år (smink och tidsbilder imponerar), en gammal mordgåta, att åldras med demens. Ändå får man ingen bakgrund till varför Barney blivit som han är, eller varför han inte lär sig något.
Paul Giamatti gör onekligen sluskrollen väl, och har vunnit en Golden globe. Fruarna däremot, har papperstunna roller, från den första, slampan (”hon är ett samtalsämne, ingen fru”) via bitchen (”en rik mans gapiga dotter”) till drömkvinnan/madonnan med ett ständigt småleende. Sitt livs kärlek möter Barney på sitt eget bröllop nummer två, och börjar genast intensivt uppvakta/trakassera henne. Tunn är också Scott Speedmans rollfigur Boogie, den charmige och begåvade men misslyckade och till sist nersupne snyggingen, medan Dustin Hoffman som Barneys far fått lite mer att arbeta med.
Meningen är väl att tittaren ska sympatisera med huvudpersonens osäkerhet och bekräftelsebehov, men enda gången filmen bränner till är mot slutet, när den åldrade Barney drabbas av demens.
Relationsdrama
Barneys många liv – en inte helt sann historia
Regi: Richard J. Lewis
Med: Paul Giamatti, Dustin Hoffman, Rosamund Pike, Minnie Driver, Rachelle Lefevre, Scott Speedman
Kanada/Italien, 2010 (134 min)
Betyg: 2
Publicerad i Göteborgs-Posten 110701.
(Det här är dessutom hela texten, i papperstidningen hade någon klåpare tappat bort sista ett och ett halvt stycket.)
måndag 27 juni 2011
Enjoy The Silence
Ännu en festival går i graven - Arvikafestivalen ställer in och ansöker om konkurs. Synd. Jag gillade inriktningen, specialseringen. Men de hann i alla fall boka sitt drömband: Depeche Mode.
Jag var bara där ett par gånger (och bodde som tur var aldrig på campingen). Bland mina starkaste minnen finns inte konserterna utan intervjun med världens vackraste människa, Melissa Auf Der Maur. Men det var ett ypperligt tillfälle att hänga med i vad som hände på syntscenen, och bland alla utländska storheter var det ändå ett svenskt band som mest personifierade festivalen.
Jag var bara där ett par gånger (och bodde som tur var aldrig på campingen). Bland mina starkaste minnen finns inte konserterna utan intervjun med världens vackraste människa, Melissa Auf Der Maur. Men det var ett ypperligt tillfälle att hänga med i vad som hände på syntscenen, och bland alla utländska storheter var det ändå ett svenskt band som mest personifierade festivalen.
onsdag 22 juni 2011
Riding The Dragon
Vem kan man lita på?
Genom hålet där garderoben nyss stod ser Arteil Krill ett öde gräslandskap och långt, långt bort, en drake i dimman. Peter Bergting har under många år gjort omslag till böcker och rollspel, han har illustrerat bland annat Jens Lapidus Gängkrig 145 och den egna serieromanen The portent, och det märks i hans romandebut att han varit en flitig fantasyläsare. Han kan genrereglerna, följer dem lagom mycket och men skruvar också en aning på beståndsdelarna. Både vad gäller magi och maktkamper, varulvar och annat oknytt, som familjens hund Briar som märker att han inte alls är någon hund.
Arteil har vuxit upp i lilla lugna Gopnyk med sin far. Men det finns ett hål i hans liv – när han var fem år försvann hans tvillingsyster Malda. Tror han. Och det är mycket som inte är som det verkar i världen Arzakkali. Tio år senare är det just Malda som dyker upp genom portalen bakom garderoben. Hon behöver broderns hjälp med något mystiskt, och drar honom med till staden Morwhayle, rikets maktcentrum.
I grunden handlar det om en kamp mellan ont och gott, men det är långtifrån självklart vem som tillhör vilken sida, eller vem som egentligen lurar och utnyttjar vem. Alla verkar ha dolda syften. Inte minst draken Gorgobestor (namnet låter som ett kasst hårdrocksband!), en typisk drake med både integritet och underhållningsvärde. Humor liksom Bergtings bildtänk livar upp berättelsen, men det förekommer klichéer och flera personskildringar saknar fördjupning.
Att Arteil inte är någon fullfjädrad hjälte är skönt, men emellanåt är han för snäll och godtrogen. Det får mig att sympatisera mer med Malda, som lämnades av fadern på ett sjukhus, adopterades av den onde Häxmästaren och växte upp i otäcka Murlegh, de dödas och odödas stad. Hon utmålas som både starkare och mer osäker, och att hon uppmärksammar och vill förändra sin världs kvinnofientlighet är uppfriskande. Så visst kommer jag att läsa även seriens nästa två delar.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110622.
I'm Not A Princess
Prinsessor och drakar utmanar könsrollerna
Trots många föräldrars motstånd kommer döttrarna hem från dagis och vill klä sig i rosa och glitter. Uppenbarligen är det svårt att komma undan vissa schabloner. Bättre då att bekämpa fenomenet inifrån.
I Prinsessor och drakar möter den moderna världens finesser sagans element, med ett frigörande resultat. I en modern saga för varje veckodag, med text av Christina Björk och fina illustrationer av Eva Eriksson, får såväl drakarna som prinsessorna utrymme att växa – här finns drakar som drömmer om att vara vackra flickor och vem som rövar bort vem är inte alltid självklart. I Prinsessan Månstråles måndag blir den bortskämda Månstråle bortrövad, tänkt som mat till fem hungriga drakbarn. Prinsessan skriker så högt att de inte vågar äta henne och tar i stället med drakbarnen hem till slottet för att de ska leka ihop. Och så får de varsin uppdragbar leksaksdrake – med tillhörande dammsugare.
Prinsessorna ser förvisso väldigt mycket ut som prinsessor och flickflickor i sina stela kläder och välkammade frisyrer, men de är ändå väldigt mycket individer. Bortskämda, smutsiga, sura, ensamma, uttråkade, sömniga, hungriga… Samma sak gäller för Per Gustavssons prinsessa, som funnits i bokform sedan 2003. Hon är definitivt så kallat tjejig, men inte bara – hon är en överskridare. Samtidigt är vissa saker som de ”alltid” har varit: den första boken om prinsessan var rosa, och den första om prinsen… blå. Och färger innebär fördomar.
Prinsessans rockband är också en rosa bok, men hon är inte mesigt rosa till sinnet. Och även prinsen klär sig faktiskt i rosa. Så visst försöker Gustavsson vända på steken. Det råder ingen tvekan om att det är prinsessan som är bandledare och problemlösare – för hur ska man kunna återförena ett band som splittrades på grund av att trummisen, draken, blev så exalterad att han nästan eldade upp allting? Prinsessan har både en plan och spelar gitarr.
Prinsar är precis som prinsessor starka, modiga och skickliga. Det är det första som står i När prinsar blir förtrollade. Men det finns ett stort problem: de kan bli förtrollade till grodor. Och även om de ängsliga prinsarna har en del bra idéer är den enda som verkligen kan rädda en förtrollad prins en prinsessa. Så hon får visa vad hon kan här också.
Det är både välgörande och underhållande att läsa flera av de nyare sagoböckerna. Utan att skriva någon på nästan är ett av de bästa sätten att utmana könsroller – för det behövs – genom humor och att visa på alla onödiga begräsningar som klistras på oss. En prinsessa likväl som en vanlig flicka eller pojke gillar rosa och blått, att baka, fäktas med svärd, spela rock och kamma sig– gärna allt på en gång.
Christina Björk och Eva Eriksson
Prinsessor och drakar
Rabén & Sjögren
Per Gustavsson
Prinsessans rockband
När prinsar blir förtrollade
Natur & Kultur
Publicerad i Göteborgs-Posten 110622.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)