Sad But True

Vi har fått svar på frågorna vem, när och hur. Men vad och varför återstår, även efter ett antal lyssningar på Metallicas och Lou Reeds märkliga Lulu-samarbete. Egentligen skulle jag kunnat skriva en hel essä.



Metallica & Lou Reed
Lulu
Universal
Betyg 1

Visst är det kul att Metallica vidgar sina perspektiv. Framför allt att de vågar släppa perfektionismen. Konstnärligt är det skönt med artister som inte bryr sig om andras åsikter. Men det är en klen tröst när resultatet knappt är lyssningsbart – även för den som lyckas se Lulu som avantgarde och inte som en Metallica- eller Lou Reed-platta.

Det största problemet är inte det repetitiva, avsaknaden av struktur eller Reeds eländiga pratsång utan att Lulu faktiskt inte låter som ett samarbete utan som två separata inlägg. Reeds tajming och inlevelse är kass, musiken låter emellanåt som demoinspelningar. Inte ens när Metallica släpper loss – Lou Reed, rockpionjär med Velvet Underground, har fastnat i den halvdöda pratsången – nås en förlösning eller befriande krock, och texten om en tysk prostituerad stjälper mer än hjälper. Det blir segt och tråkigt, inte kontroversiellt.

Till sist försöker jag lyssna bakom sången. Finns det en instrumentalversion? För det finns korn av spänning, framför allt i några av riffen, i stämningar och i teknik och elektronik Metallica använder för första gången. Och här och där finner jag hopp om att James Hetfield ska spela in den där countryskivan jag drömmer om. Men det mest positiva med Lulu är nog att artisterna delat med sig av albumet på internet långt innan släppdatum.

Publicerad i Borås Tidning 111026.
Lulu finns för lyssning på www.loureedmetallica.com.