Förra veckan och helgen fick mig att funderade en del på identitet och ytlighet och fördomar och alla ovidkommande saker folk gnäller om, som att en tiondel av Slottsskogen är avstängd för en musikfestival, eller att metal får utrymme på SVT, eller för den delen att hårdrocken är diskriminerad.
Ett resultat blev krönikan Gnäll styr mer än moralism i GP 110707.
lördag 9 juli 2011
måndag 4 juli 2011
Fantastic Four
En trea till Anthrax, som var riktigt uppiggande, tyvärr bara en etta till Megadeth som var oengagerade och en trea till Slayer som var... Slayer.
Om bara ljudet varit bättre skulle alla banden förmodligen fått ett snäpp högre betyg...
Och så en självklar femma till Metallica (fast den texten finns på GP+, så man kan inte läsa hela recensionen), som var avslappnade, peppade och hade en riktigt fin och inte det minsta Ullevipublikfriande låtlista:
Hit The Lights
Master Of Puppets
The Shortest Straw
Seek & Destroy
Welcome Home (Sanitarium)
Ride The Lightning
The Memory Remains
All Nightmare Long
Sad But True
The Call Of Ktulu
One
For Whom The Bell Tolls
Blackened
Fade To Black
Enter Sandman
Extranummer
Am I Evil? (med Megadeth och Anthrax)
Damage Inc
Creeping Death
Om bara ljudet varit bättre skulle alla banden förmodligen fått ett snäpp högre betyg...
Och så en självklar femma till Metallica (fast den texten finns på GP+, så man kan inte läsa hela recensionen), som var avslappnade, peppade och hade en riktigt fin och inte det minsta Ullevipublikfriande låtlista:
Hit The Lights
Master Of Puppets
The Shortest Straw
Seek & Destroy
Welcome Home (Sanitarium)
Ride The Lightning
The Memory Remains
All Nightmare Long
Sad But True
The Call Of Ktulu
One
For Whom The Bell Tolls
Blackened
Fade To Black
Enter Sandman
Extranummer
Am I Evil? (med Megadeth och Anthrax)
Damage Inc
Creeping Death
söndag 3 juli 2011
The Wait
Tidigare i veckan har jag mest lyssnat på Metallica, igår blev det lite uppiggande Anthrax och just nu är det fullt ös med Slayer.
Ska verkligen bli kul att se The Big 4 på Ullevi ikväll. Vad jag tycker om banden kommer att stå i Göteborgs-Posten.
Inför konserten har GP ställt tre frågor till mig, "hårdrocksexperten Bella Stenberg har sett Metallica fler än 20 gånger..."
Idag är jag också en av dem som DN pratat med i artikeln Hårdrocken tar plats i finrummet. Där jag även fått tipsa om tre hårdrockslåtar som jag gillar just nu.
Ska verkligen bli kul att se The Big 4 på Ullevi ikväll. Vad jag tycker om banden kommer att stå i Göteborgs-Posten.
Inför konserten har GP ställt tre frågor till mig, "hårdrocksexperten Bella Stenberg har sett Metallica fler än 20 gånger..."
Idag är jag också en av dem som DN pratat med i artikeln Hårdrocken tar plats i finrummet. Där jag även fått tipsa om tre hårdrockslåtar som jag gillar just nu.
Hero Of The Day
Omvälvande år för Metallica
Det har varit en lång resa för Metallica på väg till kvällens konsert på Ullevi.
Bella Stenberg berättar om åren som satt svarta och ljusa avtryck i bandets kropp och själ.
1963
I augusti 1963 höll Martin Luther King sitt berömda I have a dream-tal. På var sin sida världen föddes samma år två killar som skulle få helt annan dröm: James Hetfield i Downey, Kalifornien och Lars Ulrich i Gentofte, Danmark.
James Hetfields föräldrar var strikt troende Christian Scientists, något som präglat honom som människa och textförfattare. Bland annat ansåg de att bara gud kan bota och att människor inte ska använda mediciner och sjukvård. James mamma Cynthia avled i cancer 1979.
Lars Ulrichs pappa Torben var jazzmusiker och en framgångsrik tennisspelare, vilket påverkade sonens karriär. När Lars som sextonåring flyttade till USA var det för att bli tennisspelare.
1983
Det var maj 1981 som Lars fick tag på James genom att annonsera i en lokaltidning i Los Angeles. I oktober samma år bildades Metallica. De andra medlemmarna, undantaget gitarristen Dave Mustaine, är det ingen som längre bryr sig om.
1982 släppte Metallica sin första låt Hit The Lights på en samling och scendebuterade. Det var det året som radarparet såg basisten Cliff Burton och värvade honom – och flyttade till San Francisco för hans skull.
Men det var 1983 som de fick skivkontrakt och spelade in sin debutplatta, med arbetsnamnet Metal Up Your Ass. De åkte till New York för att spela in, men väl där bestämde de sig för att sparka den aggressive och missbrukande Mustaine. Kirk Hammett, gitarrist i Exodus, flögs dit som ersättare.
Det var helt enkelt 1983 som Metallica blev det klassiska Metallica samt släppte den genredefinierande debuten Kill ’Em All, en av de allra första thrash metal-skivorna.
1986
Med Ride The Lightning 1984 förfinade och breddade Metallica sin stil och med Master Of Puppets, släppt i mars 1986, uppnådde de perfektionism. Skivan nådde så högt som plats 29 på Billboardlistan trots sitt extrema innehåll. Metallica var redo att erövra världen och på god väg att göra det.
Så enkelt skulle det inte bli. Den 27 september, tidigt på morgonen, när gruppen var på väg från Stockholm till Köpenhamn, fick turnébussen sladd och körde av vägen i Dörarp, norr om Ljungby. Cliff Burton, då 24 år, avled efter att ha kastats ut genom ett fönster och klämts fast under bussen.
Olyckan kunde ha varit slutet, men gruppen bestämde sig för att Burton skulle ha velat att de fortsatte. Av de 40 som provspelade som ny basist en månad senare valdes Jason Newsted från Flotsam and Jetsam, och turnerandet upptogs.
1991
Med …And Justice For All 1988 tog sig Metallica för första gången in på Billboards topp tio, gjorde sin första video för One och blev Grammynominerade.
Från att stadigt ha varit på väg uppåt tog de 1991 ett jättekliv, med plattan som kallas Metallica eller The Black Album. Den gick in som Billboardetta – vilket även de fyra följande studioskivorna gjort – och blev oväntat en angelägenhet för mainstreampubliken. Där fanns fem hitsinglar, bland annat Enter Sandman och Nothing Else Matters – bandets första kärleksballad, och en innerlig sådan – men samtidigt fick kvartetten höra en hel del hårda ord för att lämnat för mycket av thrashen bakom sig. Skivan blev en brytpunkt, såväl för dem som fansen.
Metallica turnerade på plattan i nästan tre år, och det svarta albumet har sålt i över 22 miljoner exemplar världen över.
1996
Om Metallica trodde att de fått känna på publikens dubbelsidighet tidigare fick de nu känna på något mycket värre. Fem år hade gått sedan hitskivan och ett helt år hade använts till inspelning. Förväntningarna var stora, Metallica sades ha återuppfunnit sig själva. Load var en mer bluesig, långsam skiva, vars låtar sällan spelas live numera. Mer kontroversiellt än stilbytet, ansåg vissa, var att medlemmarna hade klippt sig och poserade i gangsterinspirerade kostymer på omslaget.
2000
2000 bevisade Metallica att det gick att göra en stadiumturné utan en aktuell skiva i ryggen – något de fortsatt med – men det var ändå inget bra år: demon till I Disappear läckte och spelades på radion. Läckan spårades till fildelningssajten Napster, där även bandets gamla plattor fanns gratis och olagligt. Metallica stämde Napster och hundratusentals användare blockerades.
Att flera andra artister var inblandade verkar de flesta ha glömt, liksom Metallicas generositet mot fans som tidigare fått spela in konserter – och att bandet sedan 2004själva gör alla sina konserter tillgängliga på nätet.
2001
2001 skulle bli ännu värre. Den 17 januari slutade basisten Jason Newsted, framför allt eftersom han inte fick lov att syssla med andra musikaliska projekt.
Som om inte det var nog blev James Hetfield i juli inlagd på avvänjningsklinik samtidigt som bandet skulle gå in i studion. Plötsligt var både inspelningsplanerna och bandets framtid osäkra. Det gick så långt att de anlitade en psykolog för att komma framåt. Inspelningen och den processen skildras i dokumentären Some Kind Of Monster 2004.
2011
30 år in i karriären ska Metallica göra något de aldrig gjort förut: spela i Indien. Ännu mer oväntat är att de för första gången spelat in musik tillsammans med någon annan (Marianne Faithfulls vokalinsats på The Memory Remains räknas inte) och att denna någon är Lou Reed. De träffades på 25-årsjubileet för Rock and Roll Hall of Fame i 2009 (samma år som Metallica blev invalda). När de tio låtarna blir offentliga, och i vilken form, är ännu inte bestämt.
Samtidigt som kvartetten tittar framåt ärar de sitt förflutna, med de så kallade The Big 4-konserterna tillsammans med de tre andra band som också ansågs vara thrashens stora på åttiotalet: Slayer, Megadeth och Anthrax.
Metallica
Bildades: 1981 i Los Angeles.
Medlemmar: James Hetfield, sång och gitarr, Kirk Hammett, gitarr, Lars Ulrich, trummor, Robert Trujillo, bas.
Album: Kill ’Em All 1983, Ride the Lightning 1984, Master of Puppets 1986, ...And Justice for All 1988, Metallica 1991, Load 1996, ReLoad 1997, Garage Inc. (covers) 1998, S&M (live med symfoniorkester) 1999, St. Anger 2003, Death Magnetic 2008.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110703.
Det har varit en lång resa för Metallica på väg till kvällens konsert på Ullevi.
Bella Stenberg berättar om åren som satt svarta och ljusa avtryck i bandets kropp och själ.
1963
I augusti 1963 höll Martin Luther King sitt berömda I have a dream-tal. På var sin sida världen föddes samma år två killar som skulle få helt annan dröm: James Hetfield i Downey, Kalifornien och Lars Ulrich i Gentofte, Danmark.
James Hetfields föräldrar var strikt troende Christian Scientists, något som präglat honom som människa och textförfattare. Bland annat ansåg de att bara gud kan bota och att människor inte ska använda mediciner och sjukvård. James mamma Cynthia avled i cancer 1979.
Lars Ulrichs pappa Torben var jazzmusiker och en framgångsrik tennisspelare, vilket påverkade sonens karriär. När Lars som sextonåring flyttade till USA var det för att bli tennisspelare.
1983
Det var maj 1981 som Lars fick tag på James genom att annonsera i en lokaltidning i Los Angeles. I oktober samma år bildades Metallica. De andra medlemmarna, undantaget gitarristen Dave Mustaine, är det ingen som längre bryr sig om.
1982 släppte Metallica sin första låt Hit The Lights på en samling och scendebuterade. Det var det året som radarparet såg basisten Cliff Burton och värvade honom – och flyttade till San Francisco för hans skull.
Men det var 1983 som de fick skivkontrakt och spelade in sin debutplatta, med arbetsnamnet Metal Up Your Ass. De åkte till New York för att spela in, men väl där bestämde de sig för att sparka den aggressive och missbrukande Mustaine. Kirk Hammett, gitarrist i Exodus, flögs dit som ersättare.
Det var helt enkelt 1983 som Metallica blev det klassiska Metallica samt släppte den genredefinierande debuten Kill ’Em All, en av de allra första thrash metal-skivorna.
1986
Med Ride The Lightning 1984 förfinade och breddade Metallica sin stil och med Master Of Puppets, släppt i mars 1986, uppnådde de perfektionism. Skivan nådde så högt som plats 29 på Billboardlistan trots sitt extrema innehåll. Metallica var redo att erövra världen och på god väg att göra det.
Så enkelt skulle det inte bli. Den 27 september, tidigt på morgonen, när gruppen var på väg från Stockholm till Köpenhamn, fick turnébussen sladd och körde av vägen i Dörarp, norr om Ljungby. Cliff Burton, då 24 år, avled efter att ha kastats ut genom ett fönster och klämts fast under bussen.
Olyckan kunde ha varit slutet, men gruppen bestämde sig för att Burton skulle ha velat att de fortsatte. Av de 40 som provspelade som ny basist en månad senare valdes Jason Newsted från Flotsam and Jetsam, och turnerandet upptogs.
1991
Med …And Justice For All 1988 tog sig Metallica för första gången in på Billboards topp tio, gjorde sin första video för One och blev Grammynominerade.
Från att stadigt ha varit på väg uppåt tog de 1991 ett jättekliv, med plattan som kallas Metallica eller The Black Album. Den gick in som Billboardetta – vilket även de fyra följande studioskivorna gjort – och blev oväntat en angelägenhet för mainstreampubliken. Där fanns fem hitsinglar, bland annat Enter Sandman och Nothing Else Matters – bandets första kärleksballad, och en innerlig sådan – men samtidigt fick kvartetten höra en hel del hårda ord för att lämnat för mycket av thrashen bakom sig. Skivan blev en brytpunkt, såväl för dem som fansen.
Metallica turnerade på plattan i nästan tre år, och det svarta albumet har sålt i över 22 miljoner exemplar världen över.
1996
Om Metallica trodde att de fått känna på publikens dubbelsidighet tidigare fick de nu känna på något mycket värre. Fem år hade gått sedan hitskivan och ett helt år hade använts till inspelning. Förväntningarna var stora, Metallica sades ha återuppfunnit sig själva. Load var en mer bluesig, långsam skiva, vars låtar sällan spelas live numera. Mer kontroversiellt än stilbytet, ansåg vissa, var att medlemmarna hade klippt sig och poserade i gangsterinspirerade kostymer på omslaget.
2000
2000 bevisade Metallica att det gick att göra en stadiumturné utan en aktuell skiva i ryggen – något de fortsatt med – men det var ändå inget bra år: demon till I Disappear läckte och spelades på radion. Läckan spårades till fildelningssajten Napster, där även bandets gamla plattor fanns gratis och olagligt. Metallica stämde Napster och hundratusentals användare blockerades.
Att flera andra artister var inblandade verkar de flesta ha glömt, liksom Metallicas generositet mot fans som tidigare fått spela in konserter – och att bandet sedan 2004själva gör alla sina konserter tillgängliga på nätet.
2001
2001 skulle bli ännu värre. Den 17 januari slutade basisten Jason Newsted, framför allt eftersom han inte fick lov att syssla med andra musikaliska projekt.
Som om inte det var nog blev James Hetfield i juli inlagd på avvänjningsklinik samtidigt som bandet skulle gå in i studion. Plötsligt var både inspelningsplanerna och bandets framtid osäkra. Det gick så långt att de anlitade en psykolog för att komma framåt. Inspelningen och den processen skildras i dokumentären Some Kind Of Monster 2004.
2011
30 år in i karriären ska Metallica göra något de aldrig gjort förut: spela i Indien. Ännu mer oväntat är att de för första gången spelat in musik tillsammans med någon annan (Marianne Faithfulls vokalinsats på The Memory Remains räknas inte) och att denna någon är Lou Reed. De träffades på 25-årsjubileet för Rock and Roll Hall of Fame i 2009 (samma år som Metallica blev invalda). När de tio låtarna blir offentliga, och i vilken form, är ännu inte bestämt.
Samtidigt som kvartetten tittar framåt ärar de sitt förflutna, med de så kallade The Big 4-konserterna tillsammans med de tre andra band som också ansågs vara thrashens stora på åttiotalet: Slayer, Megadeth och Anthrax.
Metallica
Bildades: 1981 i Los Angeles.
Medlemmar: James Hetfield, sång och gitarr, Kirk Hammett, gitarr, Lars Ulrich, trummor, Robert Trujillo, bas.
Album: Kill ’Em All 1983, Ride the Lightning 1984, Master of Puppets 1986, ...And Justice for All 1988, Metallica 1991, Load 1996, ReLoad 1997, Garage Inc. (covers) 1998, S&M (live med symfoniorkester) 1999, St. Anger 2003, Death Magnetic 2008.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110703.
lördag 2 juli 2011
Blood Brothers
Som vanligt, men ändå inte
På ett sätt är allt som vanligt, men ändå inte. Iron Maiden har triumfatoriskt sålt ut Ullevi på ett kick – sångaren Bruce Dickinson förkunnar att de nu spelat inför 165 000 personer på den här arenan – men själva konserten är inte den vanliga orgien i hits och publikglädje.
Medan de andra bandmedlemmarna gör vad de brukar får Dickinson jobba hårt för att få igång åskådarmassan, men ändå går det inte. Eller tar i alla fall väldigt lång tid. Till stor del beror det på låtvalet.
Det snart 36 år gamla engelska bandet har nämligen bestämt sig för att göra som vanliga band; turnera på sin nya platta istället för, som de gjort på senare år, med sin hårdrockshitkavalkad. Satellite 15... The Final Frontier är till exempel ingen särskilt bra inledning och en stor andel av låtarna är långsamma, halvstorslagna utan att vara episka, som Coming Home och Dance Of Death (med en Janick Gers som skuttar så vilt att tankarna går till Riverdance). Det funkar, det skapas en skön stämning, men det tänder inte publiken ordentligt. Till det krävs en 2 Minutes to Midnight eller en The Trooper. Nostalgi, helt enkelt. Och tempo. Det är när Dickinson i den sjunde låten tar på sig den röda soldatjackan och vevar med den brittiska flaggan som konserten vänder och växer.
I The Evil That Men Do överraskar en gående Eddie med Eddievision - en kamera som gör att vi får se hur små musikerna är från hans synvinkel. Fast det är inte förrän i Fear Of The Dark, kvällens mäktigaste stund, givetvis med publiksångens hjälp, som det blir riktigt, riktigt gåshudsbra. Med sådant stöd finns ingen anledning att vara mörkrädd.
I sista ordinarie låten Iron Maiden sticker en stor, elak Eddie upp sina mansstora fingar och jättehuvud och med extranumren kommer de andra höjdpunkterna; alltid hörvärda The Number Of The Beast och den mäktiga Hallowed Be Thy Name.
Till sist allt visar Iron Maiden att de fixar en helt "vanlig" konsert med äran i behåll. Och Dickinson lovar att turnén, trots namnet The Final Frontier Tour, inte bandets sista runda. De kommer garanterat att vara sevärda även nästa gång.
Konsert
Iron Maiden
Ullevi, Göteborg, 1 juli
Publik: 56 245
Betyg: 3
Låtlista
Satellite 15... The Final Frontier
El Dorado
2 Minutes to Midnight
The Talisman
Coming Home
Dance of Death
The Trooper
The Wicker Man
Blood Brothers
When the Wild Wind Blows
The Evil That Men Do
Fear of the Dark
Iron Maiden
Extranummer
The Number of the Beast
Hallowed Be Thy Name
Running Free
Publicerad i Norrköpings Tidningar, www.nt.se 110702.
På ett sätt är allt som vanligt, men ändå inte. Iron Maiden har triumfatoriskt sålt ut Ullevi på ett kick – sångaren Bruce Dickinson förkunnar att de nu spelat inför 165 000 personer på den här arenan – men själva konserten är inte den vanliga orgien i hits och publikglädje.
Medan de andra bandmedlemmarna gör vad de brukar får Dickinson jobba hårt för att få igång åskådarmassan, men ändå går det inte. Eller tar i alla fall väldigt lång tid. Till stor del beror det på låtvalet.
Det snart 36 år gamla engelska bandet har nämligen bestämt sig för att göra som vanliga band; turnera på sin nya platta istället för, som de gjort på senare år, med sin hårdrockshitkavalkad. Satellite 15... The Final Frontier är till exempel ingen särskilt bra inledning och en stor andel av låtarna är långsamma, halvstorslagna utan att vara episka, som Coming Home och Dance Of Death (med en Janick Gers som skuttar så vilt att tankarna går till Riverdance). Det funkar, det skapas en skön stämning, men det tänder inte publiken ordentligt. Till det krävs en 2 Minutes to Midnight eller en The Trooper. Nostalgi, helt enkelt. Och tempo. Det är när Dickinson i den sjunde låten tar på sig den röda soldatjackan och vevar med den brittiska flaggan som konserten vänder och växer.
I The Evil That Men Do överraskar en gående Eddie med Eddievision - en kamera som gör att vi får se hur små musikerna är från hans synvinkel. Fast det är inte förrän i Fear Of The Dark, kvällens mäktigaste stund, givetvis med publiksångens hjälp, som det blir riktigt, riktigt gåshudsbra. Med sådant stöd finns ingen anledning att vara mörkrädd.
I sista ordinarie låten Iron Maiden sticker en stor, elak Eddie upp sina mansstora fingar och jättehuvud och med extranumren kommer de andra höjdpunkterna; alltid hörvärda The Number Of The Beast och den mäktiga Hallowed Be Thy Name.
Till sist allt visar Iron Maiden att de fixar en helt "vanlig" konsert med äran i behåll. Och Dickinson lovar att turnén, trots namnet The Final Frontier Tour, inte bandets sista runda. De kommer garanterat att vara sevärda även nästa gång.
Konsert
Iron Maiden
Ullevi, Göteborg, 1 juli
Publik: 56 245
Betyg: 3
Låtlista
Satellite 15... The Final Frontier
El Dorado
2 Minutes to Midnight
The Talisman
Coming Home
Dance of Death
The Trooper
The Wicker Man
Blood Brothers
When the Wild Wind Blows
The Evil That Men Do
Fear of the Dark
Iron Maiden
Extranummer
The Number of the Beast
Hallowed Be Thy Name
Running Free
Publicerad i Norrköpings Tidningar, www.nt.se 110702.
Barneys många liv - en inte helt sann historia
Trovärdig slusk är inte tillräckligt
En cigarr och ett glas whisky. Det är vad såpoperaproducenten Barney Panofsky ständigt har i handen. Han är en självgod livsnjutare, egoistisk, hämndlysten och oborstad. Oförbätterlig, enligt hans tredje fru. Förmodligen ska man se honom som en charmig slarver med gott hjärta. För hur skulle en halvfet slusk som gillar att tycka synd om sig själv annars lyckas gifta sig med tre vackra, begåvade, unga kvinnor?
Filmen, baserad på boken Barney’s version av Mordecai Richler, vill få plats med alldeles för mycket: huvudpersonens bästa och sämsta ögonblick under 30 år (smink och tidsbilder imponerar), en gammal mordgåta, att åldras med demens. Ändå får man ingen bakgrund till varför Barney blivit som han är, eller varför han inte lär sig något.
Paul Giamatti gör onekligen sluskrollen väl, och har vunnit en Golden globe. Fruarna däremot, har papperstunna roller, från den första, slampan (”hon är ett samtalsämne, ingen fru”) via bitchen (”en rik mans gapiga dotter”) till drömkvinnan/madonnan med ett ständigt småleende. Sitt livs kärlek möter Barney på sitt eget bröllop nummer två, och börjar genast intensivt uppvakta/trakassera henne. Tunn är också Scott Speedmans rollfigur Boogie, den charmige och begåvade men misslyckade och till sist nersupne snyggingen, medan Dustin Hoffman som Barneys far fått lite mer att arbeta med.
Meningen är väl att tittaren ska sympatisera med huvudpersonens osäkerhet och bekräftelsebehov, men enda gången filmen bränner till är mot slutet, när den åldrade Barney drabbas av demens.
Relationsdrama
Barneys många liv – en inte helt sann historia
Regi: Richard J. Lewis
Med: Paul Giamatti, Dustin Hoffman, Rosamund Pike, Minnie Driver, Rachelle Lefevre, Scott Speedman
Kanada/Italien, 2010 (134 min)
Betyg: 2
Publicerad i Göteborgs-Posten 110701.
(Det här är dessutom hela texten, i papperstidningen hade någon klåpare tappat bort sista ett och ett halvt stycket.)
En cigarr och ett glas whisky. Det är vad såpoperaproducenten Barney Panofsky ständigt har i handen. Han är en självgod livsnjutare, egoistisk, hämndlysten och oborstad. Oförbätterlig, enligt hans tredje fru. Förmodligen ska man se honom som en charmig slarver med gott hjärta. För hur skulle en halvfet slusk som gillar att tycka synd om sig själv annars lyckas gifta sig med tre vackra, begåvade, unga kvinnor?
Filmen, baserad på boken Barney’s version av Mordecai Richler, vill få plats med alldeles för mycket: huvudpersonens bästa och sämsta ögonblick under 30 år (smink och tidsbilder imponerar), en gammal mordgåta, att åldras med demens. Ändå får man ingen bakgrund till varför Barney blivit som han är, eller varför han inte lär sig något.
Paul Giamatti gör onekligen sluskrollen väl, och har vunnit en Golden globe. Fruarna däremot, har papperstunna roller, från den första, slampan (”hon är ett samtalsämne, ingen fru”) via bitchen (”en rik mans gapiga dotter”) till drömkvinnan/madonnan med ett ständigt småleende. Sitt livs kärlek möter Barney på sitt eget bröllop nummer två, och börjar genast intensivt uppvakta/trakassera henne. Tunn är också Scott Speedmans rollfigur Boogie, den charmige och begåvade men misslyckade och till sist nersupne snyggingen, medan Dustin Hoffman som Barneys far fått lite mer att arbeta med.
Meningen är väl att tittaren ska sympatisera med huvudpersonens osäkerhet och bekräftelsebehov, men enda gången filmen bränner till är mot slutet, när den åldrade Barney drabbas av demens.
Relationsdrama
Barneys många liv – en inte helt sann historia
Regi: Richard J. Lewis
Med: Paul Giamatti, Dustin Hoffman, Rosamund Pike, Minnie Driver, Rachelle Lefevre, Scott Speedman
Kanada/Italien, 2010 (134 min)
Betyg: 2
Publicerad i Göteborgs-Posten 110701.
(Det här är dessutom hela texten, i papperstidningen hade någon klåpare tappat bort sista ett och ett halvt stycket.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)