Back To December

Gamla vänner som inte ses så ofta längre. Vars liv har utvecklat sig helt olika. Frida har vunnit Grammis som årets nykomling och tjuvläser Harlequinromaner dolda under respektabla bokomslag i turnébussen. Måns är bartender eftersom han inte orkar fullfölja något svårare och har ofrivilligt blivit pappa efter ett av många engångsligg. Teddy är ny bajskung efter att ha tagit över sin strokedrabbade pappas hyrtoalettfirma. Carl deppar över en frånvarande pojkvän. Tove har problem med läkarstudierna och sin nya (och första) flickvän. Milla misslyckas i karriären men ska gifta sig. Sista dagen i december kommer de att samlas igen.

Många namn är det att hålla ordning på. Många oförverkligade drömmar och längtan till något annat eller annan. Den ende som verkar nöjd är den frånvarande helyllekilen Jens, som på annan ort spelar in sin första långfilm. På gott och ont är Mariette Glodecks persongalleri vanliga stockholmska trettio-nånting-människor. Folk som går att känna igen - om än alltid inte förstå.
Å andra sidan är det svårt att känna för dem. De är självupptagna, några av dem rentav själviska och elaka, insnärjda med varandra (vem i gänget har Måns inte legat med?) och fast i gamla spår. Frågan infinner sig varför de fortfarande bryr sig om varandra och vad de har gemensamt mer än det där förflutna.

 Glodeck är copywriter som gillar musik- och samtidsreferenser, och är snabb med ord och ytliga beskrivningar. Hon sätter fingret på känslan av att leka vuxen, att vara det men inte vilja acceptera det, men hamnar trots ambitionen att gå djupare ändå i underhållningslitteraturen.

Det märkliga är att det ingenstans på Glodecks tredje bok framgår att den är en uppföljare till debuten Röda Vita Rosen. Också den skildrade kompisgänget på ett slags återträff. Men faktiskt fungerar Den sista dagen i december bättre på egen hand - som uppföljare blir det upprepning snarare än fördjupning.

Roman
Mariette Glodeck
Sista dagen i december
Norstedts

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121031.

Dead Man's Party

Joss Whedon om Mitt Romney och hur hans framtida USA kommer att se ut. Dags att börja lagra konserver och lära sig parkour!

Red

Redan 2008 när 18-åriga Taylor Swift framförde sin Love story på Country Music Awards var det uppenbart att något stort var på gång. Hon är en begåvad låtskrivare och – om än ibland väldigt amerikanskt helylle – textförfattare. Här särskilt med färganvändningen i Red och den lågmälda nystarten i Begin again.
Swifts fjärde album handlar om den drabbande unga kärleken, den som inte slutade lyckligt. Hon är en ung kvinna som upptäcker och utforskar. Och säger nej, som i attitydstinna We are never ever getting back together (som hon skrivit med Max Martin). Musikaliskt är det gediget men lättsmält. Pop med tydliga countryrötter. Men tyvärr aldrig lika mycket country som på de bitterljuva låtarna hon gjorde till Hungerspelen-soundtracket.

Taylor Swift
Red
Universal
Genre: Country/pop
Betyg: ****

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121024.

Lights out

Med sin andra skiva Hisingen blues blev Graveyard plötsligt namnet på allas läppar – från hårdrockares till hipsters. Men de låter sig inte  bekomma utan lunkar på i sin takt – en utvecklingskurva med inspiration som gått från Black Sabbath mot Led Zeppelin och nu också The Doors och mer tillbakalutat sjuttiotal är på något sätt logisk. Och utmynnar i en blandning som gör det relevant att i samband med uppföljaren nämna en nutida dåtidsuttolkare som The Soundtrack Of Our Lives.

Här handlar det mer om lågmäld dramatik än någon energisk urladdning eller boogiesväng. Något som passar bandet och inte minst sångaren Joakim Nilsson väl. Den sköna retrokänslan är intakt – Graveyard tycks sanna mot sig själva. Och det är ju ett framgångsrecept.

Graveyard

Lights out

Universal

Genre: Retrohårdrock

Betyg: ****

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121024.

All Stood Still

Någonstans i mitten av åttiotalet gjorde jag min första bekantskap med Ultravox, via videotopplisteprogrammet Bagen. Dancing with tears in my eyes – där världen de facto går under – är fortfarande en av mina starkaste musikvideoupplevelser. Om någon då sagt att bandet skulle vara i god form 2012 hade jag nog varit skeptisk.
l
Men på många sätt är det som om tiden stått still. Musikerna ser visserligen ut som om scenteknikerna blivit kvar vid instrumenten efter att de testat klart ljudet – Ultravox är inget visuellt slående band - men det låter bra. Framför allt Midge Ures röst, som så mycket hänger på. Spelglädjen finns där också, men i det lilla, som Billy Curries segergest efter Vienna, eller Ures leende efter allsången i Hymn.
Det är en rejäl konsert, 26 låtar, men också med en märklig paus mitt i. Ofta verkar det som om åskådarna har blytyngder på både fötter och händer – det här är ju ändå dansant musik.Det vi ser på scen är Ultravox så kallade klassiska sättning – den som hade ett antal hits mellan 1979 och 1986. Under nittiotalet existerade de i lite olika versioner, alla utan Midge Ure, och inte alls under tolv år. Men så, 2008, kom nyheten om en återförening och tidigare i år även en platta, Brilliant. Som om inget hänt sedan sist.
De gamla låtarna framförs ungefär som de lät, de nya – ett bra urval på sex – smälter in fint och undantaget mängden datorer på scen verkar bandet inte intresserade av förnyelse.
Trots det förvånar det att medelåldern på åskådarna är så hög. Gruppen har nog många klassiker för stt förtjäna att en yngre publik har koll på dem. Och, fastän det ibland känns som de är väl trygga i sitt format, en framsynthet i vissa låtar.
l
Men hur mycket jag än uppskattar utflykten till Kraftwerkland i Mr. X, nyromantiken i Reap the wild wind, hårdheten i The thin wall eller modet att inkludera den instrumentala Astradyne är det de melodiska hitsen jag gillar mest. Den långa färden mot slutet som börjar med dramatiska Vienna och fortsätter med Love’s great adventure, Hymn och The voice är lysande.
Det som skulle bli kvällens höjdpunkt blir dock en antiklimax – i just Dancing with tears in my eyes väljer Ure både att lägga rockrasp i rösten och presentera bandet.

Syntpop
Ultravox
Trädgår’n, tisdag
Bäst: Midge Ures varma röst
Sämst: Konstigt med en paus mitt i konserten.
Publik: 850

Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121024.

Grumpy Old Men

Lever på gamla meriter

Hur länge går det att leva på gamla meriter? Det varierar med genre men beror förstås på publiken, som ofta är tålmodigare än de borde vara. Och som håller fast vid saker mest av vanans kraft.

Radiomannen och den ilskne vänsterradikalen Frank Gunnarsson är populär i Göteborg. Han behöver inga vassa poänger för att locka fram stora skratt hos åskådarna. Ibland nästan inga poänger alls.

Föreställningen – den första av tre i Pusterviks matsal – heter En näradödenupplevelse. Rallymannen Stefan Livh är ledsagare på scen, spelar minidragspel, slår virvlar på en liten afrikansk trumma, flikar in korta allsånger och påminner Gunnarsson om att han måste använda mikrofonen.

Huvudpersonen själv har en tjock pärm med sig, men det är ändå svårt att avgöra hur mycket som är planerat. Han hoppar mellan ämnen, från barndom till ålderskrämpor – inklusive en kort, nästan förvirrad utvikning om rasism där han kallar Jimmie Åkesson för Kalle Jularbo-rasist – till Lysekil och jämförelser mellan Sverige och Frankrike och då och nu.

Gunnarson fyllde sjuttio i våras, slutade sin anställning på Sveriges Radio 2001 (men har hörts i etern ändå) och bor numera i Sydfrankrike. Det är en lång klassresa från den knapra uppväxten i Lysekil. Särskilt när han beskriver orten på samma vi hade det allra värst-sätt som i Monty Pythons sketch Four Yorkshiremen: vintern var så kall att stenhuggarna frös fast när de pissade – som i "en lesbisk medelklassinstallation" – och sommaren så het att makrillarna hoppade upp i stekpannan för att svalka sig. Grovhugget underhållande, men planlöst framfört.

Den som förväntar sig livsvisdomar blir besviken. Det närmsta han kommer är att det är lika bra att inte gå till läkaren så länge man tycker att man är frisk. Politik blir det heller inte särskilt mycket – och ingen satir alls – men det skiner igenom att Gunnarsson är lika besviken på Stefan Löfven som på Fredrik Reinfeldt men att Annie Lööf är värst. Henne kallar han en snorunge som är helt väck. Ilskan finns kvar, men är lika ofokuserad som resten av snacket.

Gunnarsson är den han är och förvånar inte. Men med just bristen på fokus och sammanhang, tillsammans med att föreställningen bara är runt 45 minuter, visar inte den respekt som en trogen, tålmodig och trots allt uppskattande publik förtjänar. Det enda som är riktigt fångande är den avslutande dikten Berättelsen om de gamla kvinnorna, Tadeusz Rózewiczs betraktelse om slit och vardagsstyrka.
Då tar Gunnarsson såväl sig själv som texten och åhörarna på allvar.

Pratshow
Frank Gunnarsson
Pustervik, måndag
Publik: Cirka 70.
Bäst: Den avslutande dikten.
Sämst: Bristen på sammanhållning.
Betyg: *

Publicerad i Göteborgs-Posten 121022.

De Fördömdas Stad

 Ett verk för de redan invigda

De flesta städer har om inte en själ så åtminstone en personlighet. I händerna på noirförfattaren Carlos Ruiz Zafón blir Barcelona en gotisk varelse, en de fördömdas stad som mycket väl kan svälja folk levande.

Och om inte staden gör det lurar Francoregimen. Himlens fånge (Albert Bonniers, översättning Elisabeth Helms) är en tydlig uppföljare. Berättarjag i nuet, ett sent femtiotal, är Daniel Sempere. Återberättare av 40-talet är Fermín som suttit i Montjüic-fängelset samtidigt som David Martín. Så knyts Vindens skugga ihop med Ängelns lek och blir aningen politisk. För att vara Zafón är det enklare än brukligt, med bara två parallella berättelser och inte lika mycket folk - eller för den delen mord - att hålla ordning på. Det innebär inte att ond bråd död saknas, och det Daniel får veta om gamla hemligheter och ett alldeles särskilt mord påverkar hans framtid - och i mycket är boken en pratig transport­sträcka mot sista delen i serien om De bortglömda böckernas gravkammare. Och ett verk för redan frälsta och invigda. Själv finner jag Zafón mer intressant som skildrare av stad och miljö än av människor, och önskar återigen att mer tid hade tillbringats bland just de bortglömda böckerna. Som här är i stort sett bortglömda.

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121018.

As I Lay Dying

 

Evig natt och kyla i vinterland

Doom and gloom heter Rolling Stones färska singel, men de har uppenbarligen aldrig hört sina landsmän My Dying Bride.

Beträffande undergångsstämning och tungsinne är de svåröverträffade. Enligt gitarristen är bandets elfte album en platta som smular sönder allt hopp. Väl beskrivet. Det är som vanligt en långsam historia, stilfull, melankolisk och ack så mörk. Det genomtänkta och sparsmakade soundet är tryfferat med inslag av growl, tal och en genomgående sorgsen violin – de gånger farten och tyngden ökas blir det en tydlig effekt.

Någonstans i titelspåret sjunger Aaron Stainthorpe om vargar vilket leder mina tankar till fantasyserien Game of thrones och landet Westeros. Winter’s coming. Evig natt och kyla. Ungefär så låter det.

My Dying Bride
A map of all our failures 
Peaceville/Playground
* * * *

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121017.

Huge Hammers

Ikväll får Göteborg finbesök. The Safety Fire, Periphery och Between The Buried And Me spelar på Sticky Fingers.

Between The Buried And Me har precis gett ut sitt sjätte och hyllade album The Parallax II: Future Sequence. Omtalade Periphery släppte sin andra platta Periphery II: This Time It's Personal i juli och The Safety Fire fullängdsdebuterade med Grind The Ocean i april.

Det är onekligen ett hett paket med progressiv och experimentell metal.
Själv ser jag mest fram emot kvällens öppnare, The Safety Fire.
Så här skrev jag om dem i Sweden Rock Magazine # 91 tidigare i år:

The Safety Fire
Grind the ocean
Inside Out
Betyg: 08
 En mänsklig sexåring kan vara både odräglig och ointressant – för ett band kan det däremot vara en av de bättre åldrarna: unga nog att vara hungriga, nyfikna och strunta i regler, gamla nog att ha ”hittat sig själva”. ”Grind the ocean” är Londongängets fullängdsdebut, efter en hyllad ep för tre år sedan, och de utgör definitivt en välbehövlig vitamininjektion på den brittiska metalscenen. Med en blandning av prog, death metal och post-hardcore är plattan fullpackad med allt från massiv Meshuggah-matematik till spröd Mars Volta-melodiskhet. Cynic tycks också vara en stor influens. Innehållsrikedomen är givande, samtidigt försöker kvintetten ibland peta in onödigt mycket på samma ställe. Styrkan finns inte framför allt i variationen och kontrasterna, i Sean McWeeneys breda röstregister eller i att musiken är välspelad och snygg (utan att det blir pretentiöst) utan i att kvintetten hela tiden lyckas hålla en hög energinivå. Det gör mig väldigt sugen på att se vad de kan åstadkomma live.

Green Green Grass Of Home

 

En smårolig rövarhistoria

Christer Lundbergs debutroman Gräspojken är en sympatisk rövarhistoria i behov av redigering, skriver Bella Stenberg.

Christer Lundberg, mer känd som Christer genom sitt eget P3-program, är en av radions mest sympatiska röster. Så det är inte konstigt att hans skönlitterära debut är sympatisk. Men det räcker inte.

Gräspojken är en skröna, full av dråpliga situationer och närapå karikerade personer. Lättläst underhållning utan budskap. Tolvårige Kalle upptäcker av en slump att man kan odla marijuana av fågelfrö, och när det sammanfaller med att mamman lämnar familjen för att finna sig själv i Indien och pappan tar sönerna (och nymf-parakiten) på en högst misslyckad semester i Amsterdam tar projektet ordentlig fart. I sjunde klass blir Kalle Göteborgs hemlige knarkkung. Och får en äldre flickvän – hon går i åttan. Allt är upplagt för att urarta.

Som åttiotalsskildring innehåller Gräspojken mycket att känna igen sig i (förmodligen ännu mer för en man) men i talspråket finns sådant som skaver. Det finns dessutom en hel del som kunde skurits bort helt eller kortats.

Christer Lundberg väljer att skildra situationerna och relationerna som fullt normala – han moraliserar inte om att pappan blir ”trädgårdsmästare” eller problematiserar familjesituationen – vilket ger den mustiga berättelsen en väl fungerande torrhet i tonen. Något knäppt eller ovanligt blir roligare när just det inte poängteras. En historia kan fungera utan att vara trovärdig, men även om Kalle inte är en vanlig tolvåring (brådmogen med regelbundet sexliv) är han inte övertygande som person. Det är svårt att avgöra om berättarrösten är barnets, en äldres tillbakablickar eller en otydlig blandning, och försöken att skapa spänning med enstaka framåttittande meningar blir mest billigt.

Ett ordentligt redaktörskap är något som verkar saknas allt oftare i nya romaner – eller så har kraven sjunkit. En trist utveckling både i stort och när det gäller en rövarhistoria med potential.

Roman
Christer Lundberg 
Gräspojken
Telegram

Publicerad i Göteborgs-Posten 121015.

Full Circle

Nästan bara yta

Skådespelare som Anthony Hopkins och Rachel Weisz i rollistan, att regissören Fernando Meirelles har Guds stad på sin meritlista och manusförfattaren Peter Morgan The Queen och Last king of Scotland på sin skapar förväntningar. Men 360 innehåller inte mycket mer än yta.

En slovakisk nybörjarprostituerad väntar i Wien på en engelsk affärsman vars fru har en affär med en brasiliansk fotograf vars flickvän tröttnar och sätter sig på ett plan hemåt. Och så vidare, inklusive ryska gangstrar och en frisläppt sexbrottsling. Genom korta inblickar och hopp mellan personernas liv blir idén övertydlig: valen vi gör (inte minst när det gäller sex) påverkar oss själva och andra på sätt som inte alltid går att förutse. Men människorna blir inte mer än platta klichéer. I konstnärlig gråtrista miljöer världen över, gärna betraktade via speglar, genom fönsterglas och galler, tycks det mer som om ödet – eller filmskaparna som vill knyta ihop sin cirkel – bestämmer än att individerna gjort rimliga val.

Så vad vill Morgan och Meirelles? Inte underhålla, i alla fall. Beröra lyckas de inte med. Att många är olyckliga, att pengar korrumperar och att saker hänger ihop är inget nytt. Och utifrån några av rollfigurernas insikt – ”Man lever bara en gång” – är det bättre att inte slösa tid på just 360.

Ensembledrama

360

Regi: Fernando Meirelles
Med: Anthony Hopkins, Rachel Weisz, Ben Foster och Jude Law
Storbritannien/Österrike/Brasilien, 2011 (110 min)
Betyg: 1

Publicerad i Göteborgs-Posten 121012.

Skitigt vackert mörker

Kandre förtjänar en större läsarskara

Djävulen och Gud försvann i flytten och gick inte att hitta i handeln. Nu stod Mare Kandres vuxensaga plötsligt i en av föräldrahemmets bokhyllor. Lika mystisk, lockande och rolig som jag mindes. Vackrare. Ett vackert mörker.

Skitigt vackert mörker (Ellerströms) är litteraturvetaren Mattias Fyhrs bok om den hyllade författaren som gick bort i förtid 2005. Där berättar han om Mare Kandre – eller snarare, återberättar oredigerat all sin konversation och kontakt med författaren: mail, telefonsamtal, fikaträffar, vykort, favoritfilmer. Anspråket är att ”ge läsaren en så sann bild som möjligt”. Utan att för den skull närma sig en traditionell biografi – hennes inspirationer lyfts däremot fram.
Fyhr lärde känna Kandre i samband med sin avhandling om gotik; hon var en av flera svenska författare som undersöktes och intervjuades. Han är forskare och fanboy – i ett fyllemail försöker han ta rollen som förföraren. Maktförhållandet blir avigt, på vissa sätt ser han sig som förmer än sitt studieobjekt och vän, medan han i andra sammanhang ser upp till henne.

Så hakar boken nätt i flera debatter. Vilken roll spelar författarens intentioner – i det här fallet Kandres, men ännu mer Fyhrs? Vad är sanning? Vems sanning? Vad kan och får man skriva om människor som inte kan föra sin egen talan?
Fyhr har sparat på allt, precis allt (men sörjer över enstaka saker som försvunnit eller foton han inte tagit) men vill inte servera det. Han vill inte ha de ”kursiva läsarna”, men blir inte det ännu ett sätt att nästan slösa bort Kandres begåvning?
Vänboken, sorgeboken, är som en gotisk labyrint. Svårgenomtränglig, gäckande, oavslutad, sorglig. Emellanåt nördigt lockande. Och problematisk, på så många nivåer. Ibland blir jag obehaglig till mods. Fyhr drar alla kritiker och deras kunskaper över en trubbig kam – och ger sedan själv Kandre lika svepande kritik: Bestiarium är 100 sidor för lång. Han rasar över hur hon kategoriserades och behandlades i media, framför allt över de feministiska tolkningarna, men vill också själv bestämt fösa in hennes litteratur i ett fack. Järnstaketet runt fållan är ornamenterat, högt och spetsigt: hon ska läsas gotiskt. Och han hävdar bestämt att Kandre skulle gillat hans bok – hon menade ju själv att litteraturen och livet var ett. Vill en författare med ett sådant originellt och poetiskt och drabbande språk för den skull offentliggöra sina mail, fyllda av slarvfel och särskrivningar? Geniet avdramatiseras till vem som helst av oss.

Tanken slår mig: det är jag som inte är tillräckligt smart. Att det finns en metanivå någonstans. Men nej. Skitigt vackert mörker säger faktiskt mer om honom än henne. Och det är hon som förtjänar fler läsare.

Bella Stenberg är kritiker och kulturskribent och läser gärna Mare Kandre – feministiskt, gotiskt och på flera andra sätt.

Krönika publicerad i Göteborgs-Posten 121009.

Bloggfotnot: Mare Kandres böcker finns numera lättåtkomliga i pocket, till exempel på Bokus. Rekommenderas starkt!

The 2nd Law

Muse

The 2nd Law

Warner

****

Den som ännu inte förstått att Muse inte är som alla andra får ännu ett bevis med sjätte skivan, ett variationsrikt alster som vid en första påsyn inte hänger ihop men ändå gör det. I alla nya inslag går det att spåra trådar från engelsmännens förflutna. Så blir det ologiska logiskt, från den i Museversion minimalistiska förstasingeln Madness till countrytwanget i Animals och basistens två, högst personliga låtar. Musikaliskt mest spännande är titeldiptyken Unsustainable och Isolated System, där trion omskapat hård dubstep med organiska instrument.

Att det inte är bandets bästa album blir smått ointressant i ett sammanhang där få lyckas kombinera kommersiell succé med sådan otvungen och obunden experimentlusta. Och storhetsvansinne.

Bella Stenberg

Skivrecension publicerad i Borås Tidning 121003.

Noll Tolerans

Toleransboken - ett gott initiativ

På internet cirkulerar ett fotomontage med kristna och muslimska fanatiker och terrorister – som Anders Behring Breivik och Usama bin Ladin – och texten ”Om du inte tror att de här människorna representerar alla kristna, varför tror du att de här representerar alla muslimer?”

Humor och självklarheter är ett fint sätt att sticka hål på fördomar. Därför är Vem är du? En bok om tolerans ett gott och lovvärt initiativ. Teskedsorden, som delar ut den till alla landets tredjeklassare, kallar den för ”årets viktigaste” och släpper siffror som visar att en stor andel lågstadielärare saknar användbara verktyg för att diskutera tolerans. Självklart måste skolan jobba mer – alltid och ännu mer – med tolerans och respekt. Inte minst i de lägre års­kurserna, för när tonåren och högstadiet kommer är det så mycket annat som händer i kropp och knopp.

Men vad är ett användbart verktyg? Mycket, faktiskt det mesta, är bra i Toleransboken (så kommer den ju att kallas, oavsett titeln). Favoriten är den enkla teckningen där en person snarkar i hängmattan – bekväm och avslappad i sina fördomar. Men många frågor ställs utan att svar erbjuds. Och raka svar behövs ibland, särskilt om man är nio år.
Problemen finns snarare i lärarhandledningen. Där finns heller inga svar, och ett förnumstigt påpekande som ”När du arbetar med lärarhandledningen är det viktigt att du som pedagog och lärare respekterar och lyssnar på alla barn som har något att säga” är en självklarhet som underkänner lärarens kompetens. Ett experiment som att låta alla, inklusive de vuxna, vara tysta en timme och enbart kommunicera med papper, penna, bilder och gester är intressant, men hur många tredjeklasser fixar det?

Nyligen besökte författaren Pernilla Stalfelt en klass på Östermalmsskolan (av alla ställen) och delade tillsammans med elever också ut boken till integrationsminister Erik Ullenhag. Det är ju där många av fördomarna finns – mellan något så ytligt som olika hudfärger. Bilderna visar barn och figurer av alla färger och skepnader, men det känns ändå som om boken och lärarhandledningen är riktade mot elever med svenskt ursprung. Eller i alla fall inte mot dem som kommit hit nyss, som själva är flyktingar eller vars föräldrar är det, barn med trauman och skräck i familjen. I avsnittet om olikheter och varför någon flyttat till Sverige eller just denna del av landet nämns inte ens ordet flykt. Där underskattas elevernas intelligens och empati.

Tanken är väl att fokusera på det positiva. Men så enkelt är det aldrig. Avslutningen ”Alla är lika olika och på det sättet är vi lika!” är fin men också en självklarhet. Fast alla självklarheter är ju inte självklara.

Bella Stenberg är kritiker, kulturskribent och behörig ämneslärare – och fick under tre terminer på lärarutbildningen blott en halvdagsutbildning i konflikthantering.

Krönika publicerad i Göteborgs-Posten 121001.