Välkommen ut på andra sidan

Baksidestexten avslöjar egentligen allt. Tre tjejer (borde det inte heta kvinnor?) på väg mot det läskiga trettiostrecket. Krogjobbande Malin blir utsatt för ett övergrepp av någon hon tror att hon känner. Lovisa har den perfekta pojkvännen – tills allt går sönder. Och sura Sandras förhållande är så trist att hon inte vet vart hon ska ta vägen.

AnnaMaria Jansson är journalist, främst inom sport, och hennes dugliga debut är en vardagsroman med feministiska förtecken, enligt förlaget. Chick lit skulle nog de flesta säga. Men att kvinnor är huvudpersoner gör det givetvis inte till kvinnolitteratur. Jag skulle hellre kalla det modern urban litteratur eller relationsroman. Borde inte den marknaden bli mättad snart? Tydligen inte. Och problemen och kriserna är samma för den som är på väg mot nästa jämna födelsedag, och hotande för den som är yngre.
Uppfriskande nog väljer Jansson att varken krångla till, förenkla, överromantisera eller skämta bort på ett sätt som är vanligt i typisk chick lit. Vilket delvis gör en jämförelse med genrebästsäljarna Denise Rudberg eller Martina Haag missvisande – men också visar att Jansson har större substans och stilistisk känsla.

Inte för att hon för den skull är särskilt originell eller gräver djupt. Vardagen och det som någon gång drabbat de flesta kan räcka. Och då kan en radda svordomar eller en fylla tjäna sin plats. Det är skönt att slippa glamour, fast även här blir det ibland väl tjockt med klädesplagg, inredningar och hippa arbetsplatser. Jansson är bättre på att beskriva känslor och de ofta fysiska reaktionerna de vållar.
Utifrån tre högst rimliga personer och händelser skildras också hur vänner kan vara familj, och att en kris eller förändring – även om det känns som slutet – kan leda till något gott. De tre tjejerna står till sist starka på egna ben, men jag börjar ändå fundera över samhällets förväntningar och fixeringen vid parförhållanden och kärlek. Hur mycket är egentligen konventioner och skapade reaktioner?

Roman
AnnaMaria Jansson
Välkommen ut på andra sidan
Norstedts

Bokrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130227.

Grammis 2013

Stiftelsen vann årets låt. De var förvånade.
Teddybears har björnhuvuden och delar ut pris för årets album: First Aid Kit. Varma och stora applåder. De tackar Robyn för att hon inte släppte någon skiva förra året.
Årets producent går till Vittorio Grasso, Lorentz Alexander och Martin Sakarias. Vito tackar gud.
Årets hiphop/soul är Timbuktu. Han säger att alla de andra nominerade vore värdigare vinnare, och att hiphop kan bli vad som helst.
Årets hårdrock delas ut av Allram Eest. Han gitarrduellerar med Yngwie. Vinnare är Graveyard.
Tommy Körberg delar ut årets nykomling till Icona Pop.
Han delar också ur årets dansband och dansar pardans med Kalle Moraeus. Vinnare är Lasse Stefanz.
Tackar Benny Andersson för att han inte släppte någon skiva.
Årets musikvideo vanns av Christian Larson (Sigur Rós). Han avslutar ned ett tio.
Årets rock går till The Soundtrack Of Our Lives. De tackar varandra och massa andra.
Årets elektro/dans går till Swedish House Mafia. De verkar vara i samma arenakorridor som när de skickade sitt tack för P3 Guld.
Timbuktu delar ut pris till årets folkmusik/visa: Mando Diao. Trist att ett rockband får det här priset.
Populäraste prisutdelaren är Lasse Åberg. Han delar ut pris för årets barnalbum till bröderna Lindgren. Men vad gör Ebbot på scen?
Årets innovatör är Sebastian Ingrosso och Alesso. Vem prisutdelaren är och varför han är känd förblir ett mysterium.
Årets kompositör är Klara och Johanna Söderberg. Tillägnas alla unga tjejer som inte låter sig köras över av idéer om hur tjejer ska vara.
Årets klassiska är Anne Sofie von Otter.
Årets jazz är Neneh Cherry.
Prisutdelaren Cecilia Frode tar upp sexism inom jazz och teater men alla skrattar. Kanske bättre att ta upp det som humor än inte alls.
Årets textförfattare är Peter Lemarc. Oväntat, säger han. Ja, det var det.
Hederspriset går till Nils Landgren. Han har med sig trombonen. Spelar bland annat Smoke on the water och Ack Wärmeland du sköna. 
Årets internationella framgång är Swedish House Mafia. 
Hederspriset Studioräven delas ut för första gången, till Kjell Öhman.
Årets pop är gjord av kvinnor. Vinnare First Aid Kit.
Programledarna Timo och Kalle har bytt kläder och pratar personal branding.
Mando Diao spelar och nu är det slut.

Fotnot: Ett försök till direktrapportering från läktarplats på galan.

Sister, Sister

"Melodi nummer tre, text och musik Klara och Johanna Söderberg: Hard believer". Det senaste året har First Aid Kit varit allas älsklingar, från kritiker till skivköpare, från Svensktoppslyssnare till hipsters. Den här kvällen är det Klara som skämtar om att Göteborgspubliken missar Melodifestivalen, och med helt rätt tonfall presenterar låten. Det skulle vara intressant att se hur det hade gått.

Systrarna spelade i stan två gånger förra året (och värmer upp för Patti Smith i sommar), ändå är det fullsatt. De har nu förstärkning av en smålänning på trummor och en engelsman på mandolin och pedal steel. Alldeles lagom, även om det särskilt i inledande In the morning och Blue känns som om musiken inkräktar på sången. Ghost town, som spelas helt o-elektriskt, är riktigt fin och bitterljuv.

Bland det bästa med First Aid Kit är de får allt att verka så enkelt. Humorn och ödmjukheten. Låtarna är vackra, men aldrig väna. Man kan tycka att de kanske inte är så unika, rent musikaliskt och melodiskt. Men när allt stämmer, från röster till utstrålning, spelar just det liten roll. Vad gäller stämsången konkurrerar systrarna med det amerikanska toppskiktet.

Det årsgamla albumet The lion’s roar är nästan sönderspelat och sönderälskat så det är uppfriskande med stadigt countrylunkande Marianne's son och de två helt nya, Heaven knows och en odöpt. Däremot hade jag hellre hört andra covers än på Simon & Garfunkel och Bob Dylan. Som tajta syskon och med litet band borde det finnas utrymme för spontanitet (att de tappar bort sig och börjar om med Wolf räknas inte).

De är så unga och redan så mytomspunna. Det har har nästan blivit ett mantra hur duon fått Patti Smith att fälla tårar och så vidare. Nu senast var det Kim Gordon – från Sonic Youth – som twittrade om systrarnas mamma när de vann Nordic music prize och låten Emmylou som spelades hippa tv-serien Nashville.

Det finns liksom ingen ände på lovorden. Det känns helt rättvist. Och självklart att det blir slutsålt igen.

Konsert

Countryfolkpop

First Aid Kit

Konserthuset, Stora salen,130216

Publik: Utsålt.

Bäst: The lion's roar där Johannas rörelser och vilda headbangande dessutom förkroppsligar låtens mörker och intensitet.

Sämst: Det blir stelt med sittande publik.

Betyg:****

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 130217.