Varför saknas snopparna?
Varför är det så många klassiska skulpturer vars snopp saknas? Inget jag har funderat över, men en intressant om än inte angelägen fråga.
Det sägs att det är svårt att lära gamla hundar sitta, och uppenbarligen har pensionerade professorer svårt att sluta forska. Sam Shuster, professor emeritus i Newcastle, skriver i Annals of Improbable Research Volume 17/1 att penisen är den kroppsdel som oftast försvunnit på statyer. Kan de ha avlägsnats eftersom könsdelar anses stötande på en offentlig plats? En teori som han testar i Vatikanen (han menar att vandaler utfört amputationerna, själv antar jag att där om någonstans borde den officiella inställningen vara pryd). Men även där har statyerna drabbats av sculptural penis loss, SPL. Av de 50 han räknar lider 80 procent av SPL. Han jämför med förlorade näsor, 20 procent. Sedan upptäcker han en missfärgad näsa och inser att 70 procent av näsorna trillat av – men ersatts. Den självklara slutsatsen: smala, utstickande saker skadas lättare på en staty. Verkligheten är mycket tråkigare än teorin, och Shuster tycker inte längre att det är lika kul att titta på skulpturer.
Den givna följdfrågan är förstås varför inte även penisarna lagats. Kanske ligger det något i professorns ursprungstanke ändå.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110423.
onsdag 27 april 2011
tisdag 26 april 2011
Southern Accents
Shelby har något att säga
Shelby Lynne
Sticky Fingers, 25 april 2011
Betyg: 3
Publik: 180.
Bäst: Killin’ kind.
Sämst: Hur publiken står tryckt längs väggarna är Christian Kjellvander spelar.
Den som känner till Shelby Lynnes historia – när hon var sjutton såg hon sin far skjuta sin mor och sedan ta sitt eget liv – vet att hon har levt. Överlevt. Det hörs. Så helt logiskt är första låten I’m alive.
Shelby Lynne är en artist som har försökt gå sin egen väg men samtidigt haft svårt att hitta den. Hon har bytt skivbolag som andra byter strumpor och ger sedan förra årets platta Tears, lies and alibis ut sig själv. Under de 22 år hon gett ut skivor har hon också hamnat mellan genrer, både inom och utom countryfacket. Även kvalitetsmässigt har det svajat.
Det gör det inte ikväll. Framträdandet är sparsmakat, Shelby Lynne med en akustisk gitarr och John Jackson på diverse olika gitarrer och munspel. Hon får publiken att lyssna uppmärksamt i nästan två timmar. Applåderna är varma, sångerskan verkar trivas. Hennes sånger är egentligen inga klassiska berättelser, men hon har något att säga. Emellanåt försöker hon sig på ett skämt på sin släpiga Alabamadialekt, som att Loser dreamer handlar om henne själv – och att hon ser ett par andra förlorardrömmare, alltså musiker, i publiken.
Annars är stämningen så blå att den ofta blir svart. Jacksons gitarr gråter sig genom flera låtar och Shelby Lynne tröstar sig textmässigt med spriten i Old #7, tydligt inspirerad av hennes gamla countryhjältar, men oftast handlar det mer om enkel blues än country.
På ett sätt gör instrumenteringen att konserten i längden blir aningen enformig. Småseg. Ett band hade inte skadat vid valda tillfällen (särskilt som även uppvärmaren, Christian Kjellvander, är ensam med en gitarr och sin ack så sorgsna röst). Men samtidigt blir stycken som Killin’ kind, Life is bad, Old dog och flera andra till och med bättre så här. Själen i musiken blir tydlig. Livets skavanker går inte att dölja, och det är något vackert.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110426.
Shelby Lynne
Sticky Fingers, 25 april 2011
Betyg: 3
Publik: 180.
Bäst: Killin’ kind.
Sämst: Hur publiken står tryckt längs väggarna är Christian Kjellvander spelar.
Den som känner till Shelby Lynnes historia – när hon var sjutton såg hon sin far skjuta sin mor och sedan ta sitt eget liv – vet att hon har levt. Överlevt. Det hörs. Så helt logiskt är första låten I’m alive.
Shelby Lynne är en artist som har försökt gå sin egen väg men samtidigt haft svårt att hitta den. Hon har bytt skivbolag som andra byter strumpor och ger sedan förra årets platta Tears, lies and alibis ut sig själv. Under de 22 år hon gett ut skivor har hon också hamnat mellan genrer, både inom och utom countryfacket. Även kvalitetsmässigt har det svajat.
Det gör det inte ikväll. Framträdandet är sparsmakat, Shelby Lynne med en akustisk gitarr och John Jackson på diverse olika gitarrer och munspel. Hon får publiken att lyssna uppmärksamt i nästan två timmar. Applåderna är varma, sångerskan verkar trivas. Hennes sånger är egentligen inga klassiska berättelser, men hon har något att säga. Emellanåt försöker hon sig på ett skämt på sin släpiga Alabamadialekt, som att Loser dreamer handlar om henne själv – och att hon ser ett par andra förlorardrömmare, alltså musiker, i publiken.
Annars är stämningen så blå att den ofta blir svart. Jacksons gitarr gråter sig genom flera låtar och Shelby Lynne tröstar sig textmässigt med spriten i Old #7, tydligt inspirerad av hennes gamla countryhjältar, men oftast handlar det mer om enkel blues än country.
På ett sätt gör instrumenteringen att konserten i längden blir aningen enformig. Småseg. Ett band hade inte skadat vid valda tillfällen (särskilt som även uppvärmaren, Christian Kjellvander, är ensam med en gitarr och sin ack så sorgsna röst). Men samtidigt blir stycken som Killin’ kind, Life is bad, Old dog och flera andra till och med bättre så här. Själen i musiken blir tydlig. Livets skavanker går inte att dölja, och det är något vackert.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110426.
söndag 17 april 2011
Tomorrow, When The War Began
Tänkvärt om krig
Vad skulle du göra om kriget kom? Funderingarna fick John Marsden att skriva Imorgon när kriget kom, Australiens mest älskade ungdomsbok någonsin. I Sverige delades den ut av Läsrörelsen för tio år sedan, eftersom den ansågs inspirera även icke-läsare till läsning.
Filmatiseringen Tomorrow when the war began fanns länge med bland kommande filmer på SF:s sida, men strax innan premiärdags förra helgen försvann den plötsligt. Så plötsligt att flera Stockholmstidningar hann recensera (vilket i de flesta fall innebar att såga) den. Istället gick filmen bara upp på ett fåtal landsortsbiografer.
Serien på sju böcker inleds med att en ganska omaka grupp ungdomar ger sig ut och campar i vildmarken. När de kommer tillbaka har Australien invaderats. De tar upp kampen. Långsökt? Kanske, men i bokform ändå trovärdigt och tänkvärt, med många svåra beslut att fatta. Smart nog beskrivs varken utseendet på gruppens ledare, Ellie, eller fienden. I filmtrailern ser jag att Ellie är Hollywoodsnygg och invasionsstyrkan asiatisk. Och att alla i gänget är lite för snygga och klichétyper, fienden för korkad och actionscenerna för flashiga.
Med det sagt hade jag ändå gärna velat se hela filmen. Och det finns ju så mycket annat dumt som visas på bio.
Publicerad i GP 110417.
Vad skulle du göra om kriget kom? Funderingarna fick John Marsden att skriva Imorgon när kriget kom, Australiens mest älskade ungdomsbok någonsin. I Sverige delades den ut av Läsrörelsen för tio år sedan, eftersom den ansågs inspirera även icke-läsare till läsning.
Filmatiseringen Tomorrow when the war began fanns länge med bland kommande filmer på SF:s sida, men strax innan premiärdags förra helgen försvann den plötsligt. Så plötsligt att flera Stockholmstidningar hann recensera (vilket i de flesta fall innebar att såga) den. Istället gick filmen bara upp på ett fåtal landsortsbiografer.
Serien på sju böcker inleds med att en ganska omaka grupp ungdomar ger sig ut och campar i vildmarken. När de kommer tillbaka har Australien invaderats. De tar upp kampen. Långsökt? Kanske, men i bokform ändå trovärdigt och tänkvärt, med många svåra beslut att fatta. Smart nog beskrivs varken utseendet på gruppens ledare, Ellie, eller fienden. I filmtrailern ser jag att Ellie är Hollywoodsnygg och invasionsstyrkan asiatisk. Och att alla i gänget är lite för snygga och klichétyper, fienden för korkad och actionscenerna för flashiga.
Med det sagt hade jag ändå gärna velat se hela filmen. Och det finns ju så mycket annat dumt som visas på bio.
Publicerad i GP 110417.
lördag 9 april 2011
Graceling
Katsa - en ny hjältinna med makt att döda
Alla särlingar har en speciell gåva, och olikfärgade ögon som avslöjar att de är utvalda. Det innebär att de varken kan gömma sig eller låtsas vara vanliga. Och alla särlingar tillhör kungen, att nyttja och utnyttja efter sitt bevåg.
Katsas gåva är att döda; när hon är åtta dödar hon av misstag en kusin med suspekta sexuella preferenser. Tio år senare är hon kungens mördare. Trots sin kraft vågar hon inte stå emot honom - tills en annan särling, prins Po med ögon som lyser av silver och guld, dyker upp vid hovet och förändrar hennes liv.
De utvalda - Tankeläsaren utspelar sig i en medeltidsliknande värld, men samtidigt som huvudpersonerna ger sig ut på ett traditionellt fantasyuppdrag (att rädda prinsessan) handlar den också om tonårsårens alla frustrationer och livsval, om att växa upp och finna sig själv. Universella frågor ställs om makt och ondska, hur man står emot och om en människa kan förändras och sona sitt förflutna. Samtidigt bjuds det på strider och kärlek.
Katsa är en märklig men mänsklig huvudperson. En ung kvinna som blir trovärdig i sin kamp med sitt eget samvete och omvärldens förväntningar och fördomar (Cashore kunde dock ha utforskat hennes inre konflikter djupare). Hon vägrar gifta sig och är i princip oslagbar, vilket är sympatiskt.
Originalets titel är Graceling, och engelskans "grace" är ett mångtydigt men positivt ord. På svenska kallas de utvalda i de sju kungadömena för särlingar, ett ord med annan, mer negativ klang. I övrigt är Tankeläsaren flyhänt skriven och upplyftande läsning, trots tunga ämnen. Det är en blandning av traditionell och innovativ fantasy som borde locka såväl tonåringar som vuxna (fast två omslag är onödigt), och till skillnad från i många andra fantasyserier knyts de flesta trådar, utan att det blir något "så levde de lyckliga i alla sina dar", ihop i slutet. Läsaren lämnas inte i frustrerad väntan på del två i trilogin utan kan istället se fram emot den.
BOK
De utvalda - Tankeläsaren
Kristin Cashore
Semic
Översättning: Carina Jansson
Publicerad i Borås Tidning 110405.
fredag 8 april 2011
Nude
Nakenreklam igen och igen
Vi har sett det förut. Alldeles för många gånger. Och vi kommer att se det igen. En kvinna i en utmanande position och alldeles för lite kläder uppkletad på en stor affisch för att göra reklam för en vara som inte alls har något med henne att göra.
Det senaste exemplet kommer från klädkedjan Jack & Jones, som enbart säljer herrplagg. Problemet är förstås inte, som det i vissa medier och diskussioner vinklats, att filmen Fitness club (som finns i ”explicit version”) visar för mycket hud. Det är inget fel på hud, i rätt sammanhang.
Problemet är inte ens, i första hand, objektifiering och sexism.
Problemet är att just den här kampanjen är iögonfallande korkad. Som om männen som är kunder verkligen tror att de ”får” fler tjejer för att de handlar i just den butiken – en vidhängande slogan är ”Get in shape for all the action you’re gonna get”, vilket även är budskapet i reklamfilmen. Killar som tuppat av och får första hjälpen (eller är det en avsugning?) av lättklädda tjejer, och som sedan ska tränas av en kvinnlig instruktör.
Filmerna är som lättporr för dem som inte vågar titta på porr? (För dem kan jag också tipsa om att gå djupare in på hemsidan, där kan man välja sin klädstil och se ett så kallat träningspass. I min favorit står instruktören i högklackat, strumpbyxor, tajt kjol och behå. Framför en bardisk.)
Filmen har fått över 60 anmälningar till reklamombudsmannen. Det förvånar mig inte om företaget är så cyniska att de räknat med just det – all reklam är bra reklam. Förmodligen vet de vad de gör, eftersom de fällts för liknande saker tidigare. Fast vilken bild har de egentligen av sina kunder?
Det tragiska blir istället smått humoristiskt när någon försöker ställa de ansvariga till svars. Kasper Cort Pedersen, marknadsansvarig, leker med orden och säger att ”vi ber om ursäkt om vår reklamkampanj haft en chockeffekt på individer i Sverige”. Men chocker och individnivå är ju inte vad debatten handlar om.
Han menar också att de inte ”har för avsikt att diskriminera kvinnor eller porträttera dem negativt”. Nej, självklart inte – företagets avsikt är väl att oavsett priset tjäna pengar. Och om kvinnor råkar bli förnedrade på vägen, spelar det någon roll? Kampanjen innehåller ju ”humor och överdrifter” (Resumé 110329). Då så, då är det ju ingen fara!
Samma argument använder Sigurd Granmark, Norgechef för Reebok, om deras gigantiska vepa, uppsatt i Oslo, med en naken kvinna endast iklädd skor: märket ”handlar om att ha kul och våga det lilla extra” (Resumé 110324).
Naket och sex i reklam är inte att våga. Det är att upprepa.
Kulturkrönika publicerad i Göteborgs-Posten 110408.
Vi har sett det förut. Alldeles för många gånger. Och vi kommer att se det igen. En kvinna i en utmanande position och alldeles för lite kläder uppkletad på en stor affisch för att göra reklam för en vara som inte alls har något med henne att göra.
Det senaste exemplet kommer från klädkedjan Jack & Jones, som enbart säljer herrplagg. Problemet är förstås inte, som det i vissa medier och diskussioner vinklats, att filmen Fitness club (som finns i ”explicit version”) visar för mycket hud. Det är inget fel på hud, i rätt sammanhang.
Problemet är inte ens, i första hand, objektifiering och sexism.
Problemet är att just den här kampanjen är iögonfallande korkad. Som om männen som är kunder verkligen tror att de ”får” fler tjejer för att de handlar i just den butiken – en vidhängande slogan är ”Get in shape for all the action you’re gonna get”, vilket även är budskapet i reklamfilmen. Killar som tuppat av och får första hjälpen (eller är det en avsugning?) av lättklädda tjejer, och som sedan ska tränas av en kvinnlig instruktör.
Filmerna är som lättporr för dem som inte vågar titta på porr? (För dem kan jag också tipsa om att gå djupare in på hemsidan, där kan man välja sin klädstil och se ett så kallat träningspass. I min favorit står instruktören i högklackat, strumpbyxor, tajt kjol och behå. Framför en bardisk.)
Filmen har fått över 60 anmälningar till reklamombudsmannen. Det förvånar mig inte om företaget är så cyniska att de räknat med just det – all reklam är bra reklam. Förmodligen vet de vad de gör, eftersom de fällts för liknande saker tidigare. Fast vilken bild har de egentligen av sina kunder?
Det tragiska blir istället smått humoristiskt när någon försöker ställa de ansvariga till svars. Kasper Cort Pedersen, marknadsansvarig, leker med orden och säger att ”vi ber om ursäkt om vår reklamkampanj haft en chockeffekt på individer i Sverige”. Men chocker och individnivå är ju inte vad debatten handlar om.
Han menar också att de inte ”har för avsikt att diskriminera kvinnor eller porträttera dem negativt”. Nej, självklart inte – företagets avsikt är väl att oavsett priset tjäna pengar. Och om kvinnor råkar bli förnedrade på vägen, spelar det någon roll? Kampanjen innehåller ju ”humor och överdrifter” (Resumé 110329). Då så, då är det ju ingen fara!
Samma argument använder Sigurd Granmark, Norgechef för Reebok, om deras gigantiska vepa, uppsatt i Oslo, med en naken kvinna endast iklädd skor: märket ”handlar om att ha kul och våga det lilla extra” (Resumé 110324).
Naket och sex i reklam är inte att våga. Det är att upprepa.
Kulturkrönika publicerad i Göteborgs-Posten 110408.
måndag 4 april 2011
Creatures Of The Night
Klichéfylld vampyrserie
"Det var på sommarlovets första dag som Poppy fick veta att hon skulle dö", lyder första meningen i Night world - att lura döden (Bonnier Carlsen). Det som skulle kunnat bli en intressant historia om hur en tonåring hanterar en sådan vetskap blir istället en ytlig och klichéfylld berättelse om kärlek, själsfränder och övernaturliga varelser. Poppys bästa vän och hemliga kärlek visar sig nämligen vara vampyr och den som kan rädda henne. Fast det är förstås förbjudet för en nattens varelse att beblanda sig med människor.
"Av författaren till Vampire Diaries" står det på omslaget, men första boken ger inte någon anledning att läsa L J Smiths nyare serie.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110404.
"Det var på sommarlovets första dag som Poppy fick veta att hon skulle dö", lyder första meningen i Night world - att lura döden (Bonnier Carlsen). Det som skulle kunnat bli en intressant historia om hur en tonåring hanterar en sådan vetskap blir istället en ytlig och klichéfylld berättelse om kärlek, själsfränder och övernaturliga varelser. Poppys bästa vän och hemliga kärlek visar sig nämligen vara vampyr och den som kan rädda henne. Fast det är förstås förbjudet för en nattens varelse att beblanda sig med människor.
"Av författaren till Vampire Diaries" står det på omslaget, men första boken ger inte någon anledning att läsa L J Smiths nyare serie.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110404.
fredag 1 april 2011
The Long Goodbye
Jag har fått en ny favoritlåt. En sådan där som jag kommer att spela om och om igen i ett par dagar. Och det tack vare så kallad ny teknik, eftersom den av någon obegriplig anledning inte blev utgiven. Michelle Branch sprang på en av sina - och mina - favoritartister Dwight Yoakam i Nashville, och befann sig plötsligt i studion med honom. Resultatet blev The Long Goodbye som hon nu låter alla ladda ner gratis.
Michelle Branch excellerar tydligen i låtar på temat "goodbye" - hennes Goodbye To You är med i ett av de både roligaste och sorgligaste Buffy-avsnitten, Tabula Rasa.
Michelle Branch excellerar tydligen i låtar på temat "goodbye" - hennes Goodbye To You är med i ett av de både roligaste och sorgligaste Buffy-avsnitten, Tabula Rasa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)