Idag är Patti Smith i Stockholm för att ta emot Polarpriset.
Motiveringen: "Polar Music Prize 2011 tilldelas den amerikanska poeten och musikern Patti Smith. Genom att viga sitt liv åt konst i alla dess former har Patti Smith visat hur mycket rock’n’roll det finns i poesi och hur mycket poesi det finns i rock’n’roll. Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare. Hon har förändrat hur en generation ser ut, tänker och drömmer. Den unika konstnärssjälen Patti Smith visar att people have the power."
Patti Smith är stencool och en mycket värdig vinnare.
I P2 sänds en nyinspelad intervju med Patti Smith klockan tolv idag.
Det finns också en intervju från 1976 att lyssna på.
I TV4 Nyhetsmorgon sjunger hon Helpless och blir intervjuad.
Klockan 17 sänds själva prisutdelningen, där även Kronos Quartet får sitt pris.
Snart kommer en ny samling med Patti Smith, Outside Society, men hon har hänger med i det nya också, och har till exempel spelat Adeles hit Rolling In The Deep live.
tisdag 30 augusti 2011
måndag 29 augusti 2011
Country Is As Country Does
Att se Dolly Parton är alltid fantastiskt roligt. Hon imponerar med sin humor och självironi, sin instrumentskicklighet och röst, och har alltid ett mycket duktigt band med sig. Den musikaliska kvaliten är hög. Så även i Göteborg igår.
Däremot har hon inte alltid den bästa smaken vad gäller att välja låtar, särskilt covers... eller kläder - men det sista är väl en del av grejen.
Att se försäljningen av rosa cowboyhattar med blinkande lampor och en affisch där Dolly mjölkar en ko är också underhållning.
Nedan är i alla fall min recension.
Underhållande men ojämnt
Dolly Parton är full av motsägelser, yttre och inre, och hon vet om det själv. Och använder sig hela tiden av det.
Motsägelserna finns även i musiken (man kan också kalla det bredd). Följaktligen bjuder Dolly på en typisk Dollykonsert, med stunder av perfektion - avslutande I will always love you är magisk - och en del som gränsar till pinsamt. River deep mountain high där hon dansar runt i vit dräkt med pärlhäng är smått bisarr.Det blir country, bluegrass, pop, modern gospel, blandningar därav och till och med rap, och jag tappar räkningen på hur många instrument hon spelar. Ingen annan skulle kunna ta ett så snabbt steg mellan att finstämd dulcimer och autoharpa i My Tennessee mountain home och Coat of many colors till att grabba en saxofon och köra Son of a preacher man.
Som tur är får de fina stunderna snabbt de andra att blekna. Och Dolly själv är så rolig - oftast på sin egen bekostnad - att man bara smälter. Hon kommer undan med så mycket som ingen annan skulle lyckas med. Att många av skämten är återanvända gör inget - det är lika roligt tredje gången man hör dem. Och så har hon ju sin enastående röst.
Med nya plattan Better day vill Dolly skänka alla lite glädje och hopp, och bjuder in i sin rosaglittrande värld av regnbågar och fjärilar. Det är för poppolerat - särskilt nyinspelningen av Together you and I - men tanken är god och och självrannsakande The sacrifice är bra. Dolly får oss i alla fall att tro att vi kommer henne nära. Gospeln från hennes kommande film Joyful noise är svårare att ta till sig. Men hon kommer undan med den självironiska rappen.
Dolly Parton är 65 år och en glittrande superstjärna, men det är ändå i avskalad form, med ett enkelt bluegrassband i första setet som hon gör sig allra bäst. Och i Little sparrow som bärs helt av hennes röst.
Som musikalisk upplevelse är de två timmarna ojämna, men som underhållning är det svårslaget. Och Dolly bevisar än en gång att hon är unik.
Country
Dolly Parton
Scandinavium, söndag 28 augusti
Publik: 7350.
Bäst: Rösten är fantastisk, kanske allra mest i à capellaversionen av Little sparrow.
Sämst: För många covers.
Betyg: 4
Publicerad i Göteborgs-Posten 110829.
söndag 28 augusti 2011
American Saturday Night
En helt äkta stjärna
Sex av hans åtta album har legat etta på countrylistan (och högt på vanliga Billboard), förra året vann han Entertainer of the year på Country Music Awards (som han också varit värd för i fyra år). Kort sagt: Brad Paisley är en av de största inom modern country i USA – men i Europa, där den sortens country inte är kreddig, är han nästan okänd. I alla fall utanför den blandade och entusiastiska skara som släpper loss när han för första gången spelar här.
Det visar sig snabbt att Brad Paisley är en stjärna. En äkta amerikansk sådan. Med stor bildskärm, ramp ut i publiken och fyra mikrofoner att röra sig mellan. Säker i sin roll som underhållare, laddad men avslappnad, skämtsam och ödmjuk.
Dessutom är han en stilsäker och känslig gitarrist, som använder instrumentet väl både i solon och som förstärkare av mellansnacket.
Paisley hamnar nära vanlig rock ibland men korsar aldrig gränsen, med god hjälp av bandet The Drama Kings. Men allra närmast når han ensam med akustisk gitarr.
Det amerikanska blir mastigt att sätta i sig ibland, men Paisley navigerar trovärdigt mellan ämnen som att vilja plocka fästingar från sin käresta, leriga däck, dagens kändiskultur och fejkade internetidentiteter, utan att något av det känns fel. I This is country music lägger han sig på metanivå och hyllar genren samtidigt som han kärleksfullt kommenterar allt som gör den fel och ohipp.
Sammantaget blir det samtidscountry förankrad i traditionen, kommersiell men äkta, sentimental och humoristisk. Och en lyckad och väldigt amerikansk lördagskväll.
Country
Brad PaisleyLisbergshallen, lördag 27 augusti
Publik: Inte slutsålt, men nästan fullt.
Bäst: Paisley ensam med gitarr i Whiskey lullaby; ännu vackrare med publikens hjälp.
Sämst: I’m still a guy är rätt fånig.
Betyg: 4
Publicerad i Göteborgs-Posten 110828.
fredag 26 augusti 2011
Origin Of Symmetry
Det verkar inte bättre än att jag inte får se Muse live en enda gång i år. Ikväll headlinar de Leedsfestivalen, och på söndag Reading. Jag kan inte åka dit (just nu känns det som fel val), och sedan har de inget mer bokat i år.
BBC ska tydligen sända en live från Reading, fast det hjälper ju inte om man bor i Sverige. Men bandet firar tioårsjubileum för Origin Of Symmetry, och ska spela hela plattan och bygga en speciell scen, så jag misstänker att det säkert kan dyka upp något officiellt ändå, framöver.
Jag får trösta mig med att det faktiskt inte är deras bästa skiva (fast den är fantastisk ändå - Muse spelar ju i en egen liga), och lyssna på Dom och Chris hos Steve Lamacq. Inte för att det räcker...
Och det är klart, att få se (och recensera) Brad Paisley imorgon och Dolly Parton på söndag är ju inte fel det heller.
onsdag 24 augusti 2011
Something Special
Skriver förhandsartikel (nej, tyvärr ingen intervju) och blir ruskigt peppad inför söndagens konsert på Scandinavium.
Oj, vad många bra låtar hon har.
Oj, vad många bra låtar hon har.
Death Destruction
Death Destruction
Death Destruction
Sony
***
Kalla det en supergrupp eller ett sidoprojekt som tog över. Gitarristen Henrik Danhage och trummisen Jonas Ekdahl lämnade Evergrey, Jimmie Strimell passar bättre som brutal sångare här än som flickfavorit i Dead By April. Och så Hammerfalls basist Fredrik Larsson.
De göteborgska metalveteranerna som blir debutanter är allt annat än summan av sina delar. Musiken är tekniskt välgjord, rakt på sak och hård metal, utan sockersöt sång, progressiva tendenser och arenarefränger. Framför allt får de brutaliteten att svänga; death metal möter amerikanskt groove. Bäst är Fuck Yeah, enkel och rättfram – en typisk låt att kalla för käftsmäll. Plattan börjar starkt men sackar mot slutet, men det viktigaste är nog att det märks att musikerna har kul.
Publicerad i Borås Tidning 110824.
tisdag 23 augusti 2011
Sånt jag berättar för Allah
Få bestämma över sig själv
Jbara är sexton år, en fattig herdeflicka i en eländig nordafrikansk bergshåla, ”världens rövhål”. Det enda hon har är sitt utseende – men hon vet inte ens om att hon är vacker. Sånt säger man inte där hon kommer från. Hon avskyr sin idiotiske och despotiske pappa, ömkar sin mamma och har genomskådat byns stupide fkih (en slags fuskimam). I utbyte mot en underbar, rosa granatäppelyoghurt har hon sex med en herde från grannbyn. Den ende hon har att tala med – förutom fåren, de är snälla – är Allah. Men i monologen riktad till Allah resonerar hon lika mycket med sig själv.
Saphia Azzeddine är född i Marocko, uppväxt och utbildad i Frankrike. Det fantastiska är inte att hon får mig att tro på Jbara som person (hur många liknande utsatta flickor måste det inte finnas?) utan på hur Jbara tänker. Det blir på något sätt rimligt hur hon säljer sin kropp för en yoghurtdricka, hur hon kan tro på en gud som inte gett henne något, hur hon som obildad herde kan skaffa sig någon som helst kritisk livssyn och ha synpunkter om klass-, genus- och samhällsfrågor samt genomskåda religionsutövare. Ilskan däremot, den är så självklar. Det är framför allt den som bär monologen. Och trots allt är den rolig. Med humor och självhumor riktar Jbara sin skarpa blick inåt, utåt – och uppåt.
När hon ber Allah om att något ska hända i hennes liv blir svaret på bönen inte det hon räknat med – fastän hon vet att han arbetar på ett raffinerat sätt. Först trillar en fullpackad rosa resväska ur en av bussarna som passerar byn. Vilken lycka! Sedan inser hon att hon är gravid. Självklart blir hon förskjuten. I staden fortsätter hon att försörja sig på det enda sätt hon kan; med hjälp av sin skönhet och sin kropp. Det är medlen som ska ge henne ett eget liv, målet är att kunna bestämma över sig själv.
En bok som skildrar kvinnoförtryck så ogenerat som denna skulle kunna lämna läsaren sorgsen och uppgiven. Men Jbaras styrka stärker även mig.
Saphia Azzeddine
Sånt jag berättar för Allah
Översättning: Gabriella Theiler
Ordfront
Publicerad i Göteborgs-Posten 110823.
måndag 22 augusti 2011
Mu isamaa, mu õnn ja rõõm
I Tallinn tittar man framåt
Ikväll fylls Lauluväljak, Sångarfältet, av människor igen. Då är det 20 år sedan den vackra sjungande revolutionen, sedan Estland förklarade sig fria från Sovjetunionen.
Mycket har hänt på de åren. Och på andra ställen ingenting. På hotell Virus 23:e våning har tiden stått still. På KGB-museet visas rummen som lämnades i all hast, över en natt. Somligt togs med, annat slogs sönder, något lämnades som det var. Nerdragna persienner framför utsikten. Paranoian pyr i hörnen.
Guiden berättar dråpliga historier om avlyssning och propaganda och ekonomisk brist och besökarna skrattar. Mina släktingar som besökte Tallinn 1980 fick sina filmer förstörda av ”röntgenstrålarna” i tullen på väg hem till Sverige. Ett misstag, påstods det. Även som vuxen fortsatte jag vara orolig för att transportera fotorullar på resa, utan att inse att det inte alls handlade om farlig teknik. Somligt sitter i.
Hur man dödar minnet är undertiteln på novellsamlingen Estland berättar (från Tranans fina serie) och ibland måste man manipulera sin verklighet för att klara av den. Går inte det får man förvränga minnena, som i Sofi Oksanens Stalins kossor. Skratt är en annan strategi för överlevnad.
Hotell Viru, färdigbyggt 1972, är Tallinns första skyskrapa. Den vita byggnaden står som ett monument över något de flesta inte vill minnas. I närheten höjer sig två svarta skyskrapor, skrytbyggen tillhörande Swedbank och SEB, som påminner om ett annat misslyckande som också fortfarande ger eko.
Som Europas kulturhuvudstad har Tallinn haft målet att öppna staden mot havet igen, mot strandområdet som var avspärrat under rysstiden. Kulturkilometern, mellan trästadsdelen Kalamaja och havet, börjar vid fiskmarknaden och slutar vid en … bensinstation. Promenaden är inte färdig, marinmuseet har inte öppnat, kulturcentret Kultuurikatel är inte klart – den ekonomiska krisen har satt sina spår.
Vi viker av till tsar Nikolaj I:s fort Patarei, svidande nära stranden. Man ser havet, det stora blå. Men det är galler framför fönstren, taggtråd och krossat glas på gården. Det luktar mögel, fukt, sorg och elände. Det stora fängelset Patarei känns som en relik från en svunnen men ändå alltför närliggande tid. Det användes ända till 2002 för fångar, till 2005 som fängelsesjukhus – utrustningen ser åtminstone ett halvsekel äldre ut. I rummet där hängningarna genomfördes är det mörkt. På muren utanför finns humoristisk graffiti och på baksidan en liten bar. Internetsidan förkunnar ”Beer only 2 euro! Other stuff also nice.” Kan man inte glömma får man titta framåt och förändra det som går.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110820.
Ikväll fylls Lauluväljak, Sångarfältet, av människor igen. Då är det 20 år sedan den vackra sjungande revolutionen, sedan Estland förklarade sig fria från Sovjetunionen.
Mycket har hänt på de åren. Och på andra ställen ingenting. På hotell Virus 23:e våning har tiden stått still. På KGB-museet visas rummen som lämnades i all hast, över en natt. Somligt togs med, annat slogs sönder, något lämnades som det var. Nerdragna persienner framför utsikten. Paranoian pyr i hörnen.
Guiden berättar dråpliga historier om avlyssning och propaganda och ekonomisk brist och besökarna skrattar. Mina släktingar som besökte Tallinn 1980 fick sina filmer förstörda av ”röntgenstrålarna” i tullen på väg hem till Sverige. Ett misstag, påstods det. Även som vuxen fortsatte jag vara orolig för att transportera fotorullar på resa, utan att inse att det inte alls handlade om farlig teknik. Somligt sitter i.
Hur man dödar minnet är undertiteln på novellsamlingen Estland berättar (från Tranans fina serie) och ibland måste man manipulera sin verklighet för att klara av den. Går inte det får man förvränga minnena, som i Sofi Oksanens Stalins kossor. Skratt är en annan strategi för överlevnad.
Hotell Viru, färdigbyggt 1972, är Tallinns första skyskrapa. Den vita byggnaden står som ett monument över något de flesta inte vill minnas. I närheten höjer sig två svarta skyskrapor, skrytbyggen tillhörande Swedbank och SEB, som påminner om ett annat misslyckande som också fortfarande ger eko.
Som Europas kulturhuvudstad har Tallinn haft målet att öppna staden mot havet igen, mot strandområdet som var avspärrat under rysstiden. Kulturkilometern, mellan trästadsdelen Kalamaja och havet, börjar vid fiskmarknaden och slutar vid en … bensinstation. Promenaden är inte färdig, marinmuseet har inte öppnat, kulturcentret Kultuurikatel är inte klart – den ekonomiska krisen har satt sina spår.
Vi viker av till tsar Nikolaj I:s fort Patarei, svidande nära stranden. Man ser havet, det stora blå. Men det är galler framför fönstren, taggtråd och krossat glas på gården. Det luktar mögel, fukt, sorg och elände. Det stora fängelset Patarei känns som en relik från en svunnen men ändå alltför närliggande tid. Det användes ända till 2002 för fångar, till 2005 som fängelsesjukhus – utrustningen ser åtminstone ett halvsekel äldre ut. I rummet där hängningarna genomfördes är det mörkt. På muren utanför finns humoristisk graffiti och på baksidan en liten bar. Internetsidan förkunnar ”Beer only 2 euro! Other stuff also nice.” Kan man inte glömma får man titta framåt och förändra det som går.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110820.
onsdag 17 augusti 2011
Atma
Yob är inget för den vekhjärtade
Yob
Atma
Profound Lore/Sound Pollution
* * * *
Är Neurosis för fluffigt? Mastodon för välpolerat? Alltid längtat efter HP Lovecrafts skräckstämning i musikform? Prova Yob, trion från Oregon som maler sig igenom fem låtar på 55 minuter. Atma – titeln är en hinduistisk term för själen – är deras sjätte platta totalt, den andra efter återförenandet, och mer fokuserad än den förra.
Den här sortens doom metal, med inslag av sludge, stoner och psykedelia, tung, släpig, skitig och framför allt rå, är inget för den vekhjärtade, inte ens för vilken dag som helst. Det är musik man måste ta sig in i. Som man kan lyssna koncentrerat på – eller nästan meditera till. Upprepningarna har en liten men viktig variation, och Atma lyckas vara klaustrofobisk och utvidgande på en och samma gång.
Publicerad i Borås Tidning 110817.
På trevliga NRP kan man lyssna på albumet.
Long Hot Summer
Summer Glau. I videon till Long Hot Summer. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är skojigt på flera plan.
I övrigt är Keith Urbans nya låt högst ordinär och lättsmält popcountry med inslag av solsken.
I övrigt är Keith Urbans nya låt högst ordinär och lättsmält popcountry med inslag av solsken.
tisdag 16 augusti 2011
Regn Hos Mig
I dag på morgonnyheterna handlade det om Somalia. Hjälpen når inte fram. Lite bakgrund i en annan nyhet, något om att Västvärlden har medverkat till att förstöra och suga ut Afrikas horn. Och så vidare.
Just därför är det viktigt att höra en historia som Ubah Musses. En enskild person som kan ge ansikte och röst åt sådant som annars är alldeles för stort för att ta till sig.
Viktig berättelse om lång resa
I tio år trodde mamman att dottern blivit såld eller dödad. Ubah Musse skildes från familjen och kom hit som ensamt flyktingbarn. Nu är hon skådespelare, student, spärrvakt, undersköterska. I Sommar pratar dottern till mamman, som sist de talades vid befann sig i något läger: ”Mamma, var är du?” ”Har du mat och vatten?”
Ubah Musse presenterar en annan svensk verklighet, och ett delvis annat Somalia; ett helt och vackert land. Nu skäms hon när hon ser bilderna därifrån.
Det blir en lång livsresa, från samlingen runt elden i barndomen med hela familjen, med hyenor, schakaler och stjärnor som lyste, till att bli sin egen familj i ett segregerat Stockholm. Via flyktingförläggning, en släkting som misshandlade henne, grupphem för ungdomar… och ett uppslitande återbesök i krigets Somalia för nio år sedan.
Ubah Musse lockar till ett par skratt, men mest är det allvar. Hon är trött på att höra om invandrare hit och dit, invandrarkvinnor hit och dit. Somalier hit och dit och svenskar hit och dit. Och inte minst haram hit och dit. Hon ifrågasätter även exporten av klansystemet, av hatspridandet.
Programmet bjuder förmodligen inte mycket nytt för den som sett hennes monologföreställning Vem sover i natt?, men det är en viktig berättelse.
Musiken: En del hiphop, som Nas, Bahamadia och Notorius B.I.G. Dessutom Michael Jackson, Nina Simone, Bob Marley, Metallica, Orup samt somaliska K’naan och Gulled Ahmed.
Sista meningen: Jag ber till gud att regnet ska falla över Somalias röda jord och hungern upphör – en dag blir vi ett igen.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110816.
Just därför är det viktigt att höra en historia som Ubah Musses. En enskild person som kan ge ansikte och röst åt sådant som annars är alldeles för stort för att ta till sig.
Viktig berättelse om lång resa
I tio år trodde mamman att dottern blivit såld eller dödad. Ubah Musse skildes från familjen och kom hit som ensamt flyktingbarn. Nu är hon skådespelare, student, spärrvakt, undersköterska. I Sommar pratar dottern till mamman, som sist de talades vid befann sig i något läger: ”Mamma, var är du?” ”Har du mat och vatten?”
Ubah Musse presenterar en annan svensk verklighet, och ett delvis annat Somalia; ett helt och vackert land. Nu skäms hon när hon ser bilderna därifrån.
Det blir en lång livsresa, från samlingen runt elden i barndomen med hela familjen, med hyenor, schakaler och stjärnor som lyste, till att bli sin egen familj i ett segregerat Stockholm. Via flyktingförläggning, en släkting som misshandlade henne, grupphem för ungdomar… och ett uppslitande återbesök i krigets Somalia för nio år sedan.
Ubah Musse lockar till ett par skratt, men mest är det allvar. Hon är trött på att höra om invandrare hit och dit, invandrarkvinnor hit och dit. Somalier hit och dit och svenskar hit och dit. Och inte minst haram hit och dit. Hon ifrågasätter även exporten av klansystemet, av hatspridandet.
Programmet bjuder förmodligen inte mycket nytt för den som sett hennes monologföreställning Vem sover i natt?, men det är en viktig berättelse.
Musiken: En del hiphop, som Nas, Bahamadia och Notorius B.I.G. Dessutom Michael Jackson, Nina Simone, Bob Marley, Metallica, Orup samt somaliska K’naan och Gulled Ahmed.
Sista meningen: Jag ber till gud att regnet ska falla över Somalias röda jord och hungern upphör – en dag blir vi ett igen.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110816.
måndag 15 augusti 2011
Loud As Hope
Igår lyssnade jag på Karl Ove Knausgård när han sommarpratade. Känslosamt, men aldrig sentimentalt och - till skillnad från många andra som talat om samma ämnen - befriande floskelfritt.
Livet efter terrordåden
Egentligen skulle han pratat om något helt annat. Men författaren Karl Ove Knausgård måste tala om detta. Om Oslo, Utöya, vad som hände, hemma, hos oss. Om vad som är hemma, vi och dom, nationalism. Han är ju norrman, om än bosatt i Skåne.
Knausgård hamnar ungefär så långt från lättsam underhållning som man kan komma. Han berättar om hur han fick höra om dåden, hur han nyhetssurfade, tänkte al Qaida när det främmande överskuggade det bekanta på nyhetsbilderna, hur han ringde till mamma, slentrianmässigt sa att det norska samhället kommer att förändras… Men han har inte bara reagerat och spekulerat, han har tänkt och begrundat och läst vidare – internetdebatter, Hitlers Min kamp, Behring Breiviks manifest – och formulerar sig så att alla ord fylls med mening. Hans berättelse blir inte ännu en upprepning (även om allt inte är unikt), utan intressant, fångande och tänkvärd. Han pratar om barndomens nationaldagsfirande, gapet mellan verkligheten och beskrivningen av den, att vi kan namnen på historiens mördare men inte på dem som blivit dräpta, och vad det innebär.
Så blir hans väl förvaltade stund i radion, i långsamt tempo, också något att begrunda, att lyssna koncentrerat på. Som tur är slutar han i mer hoppfull ton.
Musiken: Mollstämd och vemodig, en mörk ton som passar väl. En del instrumentalt. Wilco, Anders Widmark, Radiohead, Nils Petter Molvaer, Midlake, Fever Ray, Sissel Endresen & Bugge Wesseltoft.
Sista meningen: Jag heter Karl Ove Knausgård, takk för att du hørte på.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110815.
Livet efter terrordåden
Egentligen skulle han pratat om något helt annat. Men författaren Karl Ove Knausgård måste tala om detta. Om Oslo, Utöya, vad som hände, hemma, hos oss. Om vad som är hemma, vi och dom, nationalism. Han är ju norrman, om än bosatt i Skåne.
Knausgård hamnar ungefär så långt från lättsam underhållning som man kan komma. Han berättar om hur han fick höra om dåden, hur han nyhetssurfade, tänkte al Qaida när det främmande överskuggade det bekanta på nyhetsbilderna, hur han ringde till mamma, slentrianmässigt sa att det norska samhället kommer att förändras… Men han har inte bara reagerat och spekulerat, han har tänkt och begrundat och läst vidare – internetdebatter, Hitlers Min kamp, Behring Breiviks manifest – och formulerar sig så att alla ord fylls med mening. Hans berättelse blir inte ännu en upprepning (även om allt inte är unikt), utan intressant, fångande och tänkvärd. Han pratar om barndomens nationaldagsfirande, gapet mellan verkligheten och beskrivningen av den, att vi kan namnen på historiens mördare men inte på dem som blivit dräpta, och vad det innebär.
Så blir hans väl förvaltade stund i radion, i långsamt tempo, också något att begrunda, att lyssna koncentrerat på. Som tur är slutar han i mer hoppfull ton.
Musiken: Mollstämd och vemodig, en mörk ton som passar väl. En del instrumentalt. Wilco, Anders Widmark, Radiohead, Nils Petter Molvaer, Midlake, Fever Ray, Sissel Endresen & Bugge Wesseltoft.
Sista meningen: Jag heter Karl Ove Knausgård, takk för att du hørte på.
Publicerad i Göteborgs-Posten 110815.
fredag 12 augusti 2011
Äntligen på väg
Drömmarna är uppfyllda
Foto: Bella Stenberg
Han läser recensioner, men bara om de är bra. Om han vore enbart hatad skulle han förmodligen sluta göra musik.
– Jag har aldrig sett musiken som något jag ska åldras med, men det verkar som om jag kommer att göra det, säger Håkan Hellström.
Han må vara Håkan med nästan hela svenska folket, men när han ringer upp för att bestämma träff presenterar han sig som Håkan Hellström. Och när det är dags för fotografering vill han, trots att vi är vid turistattraktionen Feskekôrka, gärna gå lite åt sidan så att folk inte ska titta.
– Jag gillar enkel mat, säger han när vi studerar Belugakaviaren i disken där han precis beställt en räksallad i plastlåda.
Hans sommar är en blandning av ledighet med familjen och en rejäl turné, och han erkänner snabbt att han inte har koll på vilket datum han ska spela i Uppsala. Däremot har han gott om minnen från stan.
– Min första referens är att min första tjej flyttade dit, till ett kollektiv. Det var början på slutet… Det finns alltid någon kille med gitarr.
Som det ser ut nu innehåller 2011 hela 51 spelningar.
– Det är nog lite mer än vad det brukar vara… Det är också ett tecken på att skivan tagits emot bättre, att den har sålt bättre. Men jämför med ett dansband – de gör 200 gig på ett år… Jag försöker motsvara sommarens efterfrågan så gott jag kan, sedan ska jag ta det lugnt, inte tjata ut mig själv.
Han fortsätter:– Det vore förmätet att säga att turnélivet är slitsamt, jag vill kalla det lustfullt. Det är klart att jag är rätt trött när jag kommer hem – men det är ju alla människor… Man blir trött av livet!
Sommaren har också innehållit Håkan Hellströms största konsert i eget namn: nästan 20 000 personer på Slottsskogsvallen i Göteborg.
– Jag var lite kallsvettig innan, jag har alltid motsatt mig uppgraderingar… Folk pratar om Ullevi, men jag vill tillbaka till Jazzhuset. Jag är inte den som ska avgöra sådant, men jag har ingen dröm att spela på stora ställen. Det är bara en praktisk sak.
Med så stora framgångar som Håkan Hellströms är det svårt att låta bli att fråga vad han har för framtida drömmar.
– Nä, ingenting. Jag har redan uppfyllt alla drömmar för min del. Nu handlar det om att det ska gå så bra för mina barn som möjligt.
Det låter nästan sorgligt, men han förklarar:
– Mina drömmar är avbockade och passerade med råge. Jag har fått göra det som drömt om sedan jag var tonåring och jag gör det fortfarande. Jag har inga personliga mål kvar. Jag ville resa till New York, det bockade jag av 2009. Och nu har jag köpt en sommarstuga.
Stugan har en av kvällstidningarna samma dag kallat ”miljonhus i skärgården”. Håkan Hellström suckar när han får veta det.
– Det är sådant som följer med när det går bra för en. Det är en Raskensstuga! Så litet och puttinuttigt. Många skulle säkert kalla den rivningsfärdig men för mig är det paradiset.
En annan konsekvens av framgången är att äldsta sonen istället för pappa kallar honom ”Håkan Hellström”.
– Det är lite obehagligt. ”Jag är pappa”, säger jag då.
Dagens sommarväder är Göteborgstypiskt; så ojämnt att Håkan Hellström hinner sätta på en ny Tigerjacka ovanför den blå kavajen – och ta av båda jackorna och sitta i enbart det gröna linnet.
När jag frågar om han är en Göteborgsskildrare nekar han först, men ändrar sig snabbt.
– Varför inte? Det låter väldigt storslaget. Jag tycker ofta illa om folk som ger sig själva sådana epitet. Men alla historier utspelar sig här. Det är platserna som gör det. Det är så jag gör låtar, så jag alltid gjort. Jag är inte säker på vad de handlar om, det är mest kärlek egentligen. Göteborg är scenen för alla historier och verser
En stund innan vi träffas har han bläddrat i en dagbok som han hittat i förrådet, från när han var 17-18 år.
– Jag tänkte att man brann så jävla mycket, en sån eld. Har man kvar det? På ett sätt inte... men på ett annat sätt ja. Nej, jag är inte den orolige som blir kär i folk i korridorer, okontrollerbar. Nu handlar det mer om omsorg, man bryr sig om andra mer än sig själv. I dagboken är det bara jag själv. Jag tror inte att jag skulle skriva kunna en hel sida om mig nu… Nu handlar det om barnen och musiken, och givetvis min älskade. Man skiter i sig själv – det har gått så bra.
Så du är ekonomiskt bortskämd men inte filosofiskt missnöjd?
– Jag har inte fått några svar, men ekonomiskt…
Håkan glider in på att textraden från Dom där jag kommer från anspelar på Union Carbide Productions andra platta Financially dissatisfied philosophically trying (som i sin tur kommer från ett Mick Jagger-citat).
– Jag har vänt på titeln. Det är många passningar i den låten, om ens föregångare i stan. Freddie Wadling, Totta Näslund. Sådant som tar ner en på jorden.
Han läser konsertrecensioner – men bara om de är bra. Han skrattar lite.
– En bra recension alstrar bra energi, ökar självförtroende till nästa kväll. Jag tror på det där om att uppmuntran får folk att göra saker bättre. Så gör jag när vi repar.
Allt beröm har fått honom att förstå att hans musik nått ut, används och lyssnas på, men i nästa andetag erkänner han att han också glömmer beröm oerhört fort.
– På scenen, då är det jag och musiken. Där är det svårt att komma emellan som recensent. Men innan, när beatet börjar, när det är wow, så mycket folk, man vill att det ska bli bra, och man vet att folk letar efter misstag. Jag är noga när vi repar, slumpar inte bort något, slarvar inte med bandet.
Som övervägande hyllad artist håller han inte med dem som säger sig hellre bli sågade än får ljumma omdömen.
– Jag föredrar att bli älskad eller mellanläget. Jag förstår inte de där med att bli hatad, det finns inget positivt med det. Det är nog en försvarsmekanism. Om jag bara var hatad skulle jag inte släppa skivor. Man gör det för någon.
Just nu väntar många på nyheter om nästa platta. Men det finns inga.
– Att skriva musik är en ständig process, men jag är inte så aktiv nu. Jag har ingen stress, ingen tidsplan, ingen idé om hur det ska låta. Jag har inga låtar, bara några melodier.
Håkan Hellström beger sig mot hemmet i Haga, ett par stenkast bort. Fem minuter senare ösregnar det.
Håkan Hellström
Född: 2 april 1974.
Familj: flickvännen Natalie, sönerna Sigge och Julius.
Bor: i Haga, Göteborg.
Lyssnar på: ”Det finns ingen linje… det är Evert Taube, brasilianska grejor – min tjej är halvbrasse.”
Tittar på: Lost, sista säsongen.
Läser: John Ajvide Lindqvists senaste novellsamling.
Diskografi: Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000), Det är så jag säger det (2002), Ett kolikbarns bekännelser (2005), Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått (2005), För sent för Edelweiss (2008), 2 steg från paradise (2010).
Aktuell: spelar på Fyrishov i Uppsala 12 augusti.
Publicerad i UNT 110812.
Foto: Bella Stenberg
Han läser recensioner, men bara om de är bra. Om han vore enbart hatad skulle han förmodligen sluta göra musik.
– Jag har aldrig sett musiken som något jag ska åldras med, men det verkar som om jag kommer att göra det, säger Håkan Hellström.
Han må vara Håkan med nästan hela svenska folket, men när han ringer upp för att bestämma träff presenterar han sig som Håkan Hellström. Och när det är dags för fotografering vill han, trots att vi är vid turistattraktionen Feskekôrka, gärna gå lite åt sidan så att folk inte ska titta.
– Jag gillar enkel mat, säger han när vi studerar Belugakaviaren i disken där han precis beställt en räksallad i plastlåda.
Hans sommar är en blandning av ledighet med familjen och en rejäl turné, och han erkänner snabbt att han inte har koll på vilket datum han ska spela i Uppsala. Däremot har han gott om minnen från stan.
– Min första referens är att min första tjej flyttade dit, till ett kollektiv. Det var början på slutet… Det finns alltid någon kille med gitarr.
Som det ser ut nu innehåller 2011 hela 51 spelningar.
– Det är nog lite mer än vad det brukar vara… Det är också ett tecken på att skivan tagits emot bättre, att den har sålt bättre. Men jämför med ett dansband – de gör 200 gig på ett år… Jag försöker motsvara sommarens efterfrågan så gott jag kan, sedan ska jag ta det lugnt, inte tjata ut mig själv.
Han fortsätter:– Det vore förmätet att säga att turnélivet är slitsamt, jag vill kalla det lustfullt. Det är klart att jag är rätt trött när jag kommer hem – men det är ju alla människor… Man blir trött av livet!
Sommaren har också innehållit Håkan Hellströms största konsert i eget namn: nästan 20 000 personer på Slottsskogsvallen i Göteborg.
– Jag var lite kallsvettig innan, jag har alltid motsatt mig uppgraderingar… Folk pratar om Ullevi, men jag vill tillbaka till Jazzhuset. Jag är inte den som ska avgöra sådant, men jag har ingen dröm att spela på stora ställen. Det är bara en praktisk sak.
Med så stora framgångar som Håkan Hellströms är det svårt att låta bli att fråga vad han har för framtida drömmar.
– Nä, ingenting. Jag har redan uppfyllt alla drömmar för min del. Nu handlar det om att det ska gå så bra för mina barn som möjligt.
Det låter nästan sorgligt, men han förklarar:
– Mina drömmar är avbockade och passerade med råge. Jag har fått göra det som drömt om sedan jag var tonåring och jag gör det fortfarande. Jag har inga personliga mål kvar. Jag ville resa till New York, det bockade jag av 2009. Och nu har jag köpt en sommarstuga.
Stugan har en av kvällstidningarna samma dag kallat ”miljonhus i skärgården”. Håkan Hellström suckar när han får veta det.
– Det är sådant som följer med när det går bra för en. Det är en Raskensstuga! Så litet och puttinuttigt. Många skulle säkert kalla den rivningsfärdig men för mig är det paradiset.
En annan konsekvens av framgången är att äldsta sonen istället för pappa kallar honom ”Håkan Hellström”.
– Det är lite obehagligt. ”Jag är pappa”, säger jag då.
Dagens sommarväder är Göteborgstypiskt; så ojämnt att Håkan Hellström hinner sätta på en ny Tigerjacka ovanför den blå kavajen – och ta av båda jackorna och sitta i enbart det gröna linnet.
När jag frågar om han är en Göteborgsskildrare nekar han först, men ändrar sig snabbt.
– Varför inte? Det låter väldigt storslaget. Jag tycker ofta illa om folk som ger sig själva sådana epitet. Men alla historier utspelar sig här. Det är platserna som gör det. Det är så jag gör låtar, så jag alltid gjort. Jag är inte säker på vad de handlar om, det är mest kärlek egentligen. Göteborg är scenen för alla historier och verser
En stund innan vi träffas har han bläddrat i en dagbok som han hittat i förrådet, från när han var 17-18 år.
– Jag tänkte att man brann så jävla mycket, en sån eld. Har man kvar det? På ett sätt inte... men på ett annat sätt ja. Nej, jag är inte den orolige som blir kär i folk i korridorer, okontrollerbar. Nu handlar det mer om omsorg, man bryr sig om andra mer än sig själv. I dagboken är det bara jag själv. Jag tror inte att jag skulle skriva kunna en hel sida om mig nu… Nu handlar det om barnen och musiken, och givetvis min älskade. Man skiter i sig själv – det har gått så bra.
Så du är ekonomiskt bortskämd men inte filosofiskt missnöjd?
– Jag har inte fått några svar, men ekonomiskt…
Håkan glider in på att textraden från Dom där jag kommer från anspelar på Union Carbide Productions andra platta Financially dissatisfied philosophically trying (som i sin tur kommer från ett Mick Jagger-citat).
– Jag har vänt på titeln. Det är många passningar i den låten, om ens föregångare i stan. Freddie Wadling, Totta Näslund. Sådant som tar ner en på jorden.
Han läser konsertrecensioner – men bara om de är bra. Han skrattar lite.
– En bra recension alstrar bra energi, ökar självförtroende till nästa kväll. Jag tror på det där om att uppmuntran får folk att göra saker bättre. Så gör jag när vi repar.
Allt beröm har fått honom att förstå att hans musik nått ut, används och lyssnas på, men i nästa andetag erkänner han att han också glömmer beröm oerhört fort.
– På scenen, då är det jag och musiken. Där är det svårt att komma emellan som recensent. Men innan, när beatet börjar, när det är wow, så mycket folk, man vill att det ska bli bra, och man vet att folk letar efter misstag. Jag är noga när vi repar, slumpar inte bort något, slarvar inte med bandet.
Som övervägande hyllad artist håller han inte med dem som säger sig hellre bli sågade än får ljumma omdömen.
– Jag föredrar att bli älskad eller mellanläget. Jag förstår inte de där med att bli hatad, det finns inget positivt med det. Det är nog en försvarsmekanism. Om jag bara var hatad skulle jag inte släppa skivor. Man gör det för någon.
Just nu väntar många på nyheter om nästa platta. Men det finns inga.
– Att skriva musik är en ständig process, men jag är inte så aktiv nu. Jag har ingen stress, ingen tidsplan, ingen idé om hur det ska låta. Jag har inga låtar, bara några melodier.
Håkan Hellström beger sig mot hemmet i Haga, ett par stenkast bort. Fem minuter senare ösregnar det.
Håkan Hellström
Född: 2 april 1974.
Familj: flickvännen Natalie, sönerna Sigge och Julius.
Bor: i Haga, Göteborg.
Lyssnar på: ”Det finns ingen linje… det är Evert Taube, brasilianska grejor – min tjej är halvbrasse.”
Tittar på: Lost, sista säsongen.
Läser: John Ajvide Lindqvists senaste novellsamling.
Diskografi: Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000), Det är så jag säger det (2002), Ett kolikbarns bekännelser (2005), Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått (2005), För sent för Edelweiss (2008), 2 steg från paradise (2010).
Aktuell: spelar på Fyrishov i Uppsala 12 augusti.
Publicerad i UNT 110812.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)