Nu finns min recension av Muses två spelningar på Wembley tidigare i månaden att läsa på Sweden Rock Magazines hemsida.
onsdag 29 september 2010
tisdag 28 september 2010
Out Of Africa
Bokmässan i Göteborg är en speciell upplevelse, och ofta en överväldigande sådan. Inte enbart för att det är så mycket folk där, utan för att det finns så mycket intressant att titta och lyssna på.
Årets tema var Afrika, vilket märktes på många av seminarierna men långt från alla. I helgen hann jag till exempel med allt från att lyssna på tunga samtal om hur våldtäkt används som vapen i krig till att skrattande se två fusk-finska komiker - Marja och Agneta - dansa loss.
Inget av det men mycket annat fick plats i den text om Bokmässan som jag skrivit till Kulturdelen.
Jag har också en hög med böcker från olika afrikanska författare, bland dem Sefi Atta, som jag ska läsa och skriva om så fort jag hinner.
Årets tema var Afrika, vilket märktes på många av seminarierna men långt från alla. I helgen hann jag till exempel med allt från att lyssna på tunga samtal om hur våldtäkt används som vapen i krig till att skrattande se två fusk-finska komiker - Marja och Agneta - dansa loss.
Inget av det men mycket annat fick plats i den text om Bokmässan som jag skrivit till Kulturdelen.
Jag har också en hög med böcker från olika afrikanska författare, bland dem Sefi Atta, som jag ska läsa och skriva om så fort jag hinner.
fredag 24 september 2010
Tusen gånger starkare
Det finns en könsmaktordning, även om många förnekar det. Så är det även i skolan, något filmen Tusen gånger starkare (premiär idag) tydligt visar. Det är ett upprop till kamp, och den är överdriven - men det måste den kanske vara för att få fram sin poäng.
Filmen är baserad på Christina Herrströms roman med samma namn. Jag har skrivit om filmen på Kulturdelen, och rekommenderar den starkt. Särskilt till alla som har något med skolan att göra.
Filmen är baserad på Christina Herrströms roman med samma namn. Jag har skrivit om filmen på Kulturdelen, och rekommenderar den starkt. Särskilt till alla som har något med skolan att göra.
torsdag 23 september 2010
Den stulna romanen
I våras träffade jag författaren Nawal el Saadawi. Nu är hon tillbaka i Sverige för att besöka bokmässan i Göteborg.
Den som inte har tillfälle att se henne där kan läsa om några av hennes tankar i min intervju nedan.
Hoppet håller Nawal el Saadawi levande
Den som inte har tillfälle att se henne där kan läsa om några av hennes tankar i min intervju nedan.
Hoppet håller Nawal el Saadawi levande
Hon var en av de första som uppmärksammade världen på kvinnlig könsstympning. Hon har suttit fängslad och levt i landsflykt. Vi mötte den frispråkiga egyptiskan Nawal el Saadawi, aktuell med Den stulna romanen.
- Jag gillar inte uppdelningar som ung och gammal. Jag känner mig ung! Jag är förtjust i att bryta ner barriärer, som mellan global och lokal, feminism och islam. Vi måste bryta ... barriärerna mellan politik, ekonomi, religion - allt hänger ihop. Där andra vill separera hittar jag hellre länkar. Men kvinnor är ojämlika och förtryckta i alla religioner. Det är därför man måste särskilja religion och politik! .
Jag har precis frågat Nawal el Saadawi vad hon, som ofta kallas feministikon, känner när hon ser yngre kvinnor möta samma svårigheter, och genast fått en tillrättavisning eftersom jag nämnt åldern.
- Alla är fria att välja sin gud i det privata. Men vi måste ha sekulära lagar. Vi måste ha en sekulär sexualitet också. I Egypten gör man till och med sexlivet religiöst! Gud kommer emellan i min säng. Vad var din fråga nu igen?
I stället för att svara hänvisar Saadawi till sin uppväxt.
- När jag var en flicka - och jag har muslimsk bakgrund - sa min far aldrig åt mig att bära slöja. Jag gick på läkarutbildning ihop med män på 50-talet. Jag hade manliga vänner och nattjänst. Det var ingen som frågade om något eller brydde sig. Så ser det inte ut i Egypten nu. Det är kolonialismen som uppmuntrat splittringen.
Hon är i Göteborg i samband med Internationella kvinnodagen, som gäst på en konferens som stöder kvinnorörelsen i Iran. Hon lyssnar engagerat på de andra talarna - och grimaserar tydligt när kulturrelativism nämns - och har många fans som vill få en autograf eller ta ett foto. När vi ska prata om hennes nya roman, den sjätte som översatts till svenska, kommer hon snabbt in på politik.
- Den här boken är väldigt annorlunda i stil och i innehåll, jag utvecklas ju. Jag relaterar också till nutida samhällsproblem, som korruption och fundamentalism.
Den stulna romanen utspelar sig i Kairo, handlar om gatubarn, om en kvinna, som föraktar sitt liv, och hennes två döttrar, en inom och en utom äktenskapet. Titeln är bokstavlig och symbolisk.
- Bodour är en hycklare som lever med en man som också är en hycklare. Hon skriver en roman för att förverkliga sig själv, och för att göra något för sin utomäktenskapliga dotter, Zina. Det är ett slags psykologisk självbehandling. Men det är maken som blir berömd för något hon gjort, han som sätter sitt namn på hennes arbete. Det är vanligt, att maken stjäl hela äran! Det är patriarkatet igen ... I romanen återkommer inte bara teman som patriarkat, religion och sexualitet, utan specifika saker som utomäktenskapliga döttrar och gamla män som smyger sig på unga, sovande flickor.
- Det finns två miljoner utomäktenskapliga barn i Egypten. Vi är invaderade av religiösa fundamentalister, kristendom och islam ... Som jag sa, neokolonialismen uppmuntrar det. Men slöjan och omskärelsen är ett universellt problem. Män blir aggressiva och våldtar. Och lämnar.
I Egypten måste barn ha sina fäders namn, något Nawal och hennes dotter Mona Helmy, poet och författare, startade en kampanj för att ändra. De anklagades för hädelse, men vann 2008 målet som också lett till en ny lag.
- Nu har regeringen tagit ett litet steg - en ogift mor kan ge barnet sitt namn. Men hon måste adoptera en påhittad manlig fader och skriva hans namn på födelsecertifikatet. Kvinnlig könsstympning har blivit bannlyst också! Men 97 procent av alla kvinnor är omskurna. Jag är emot manlig omskärelse också, och mot att man ska skära i barn.
Nawal har beskrivit sig som en häst som hoppar över hinder efter hinder trots att de aldrig tar slut. Vad får henne att fortsätta?
- Hoppet! Hopp är makt. Utan det dör man. Det håller mig stark och ung.
En man från Iran blandar sig i samtalet och berättar att han för runt 30 år sedan hade en studiecirkel, läste hennes böcker och senare blev gripen och torterad. Nawal griper tag, först i hans arm och sedan i min.
- Du måste skriva ner det här! Det är på grund av sådant här som jag har hoppet kvar! Folket erkänner mig överallt, det är därför jag känner mig hemma överallt. Nationalitet, än sen då? Jag är emot allt som separerar människor från varandra. Det är sinnets slöja som är den farligaste.
Nawal el Saadawi är van att styra showen och vill lika gärna fråga ut mig, till exempel om jag anser att Nobelpriset är politiskt eftersom hon inte fått det, hur översättningen av den nya boken är, eller vilken av hennes romaner jag föredrar och varför.
- Tycker du att Imamens fall var hade mer aggressiv ton? Den nya ses som väldigt aggressiv, mot män och mot religion, många upprörs. Men jag är inte emot alla män.
Den stulna romanen är förbjuden i Egypten. I hemlandet har hon utsatts för dödshot, suttit fängslad och tvingats gå i landsflykt. Under 2000-talet har hon råkat ut för advokater som försökt tvångsskilja henne från maken och frånta henne medborgarskapet. Trots allt bor hon i Kairo igen.
- Jag blir kvar där tills jag dör! Men om jag känner mig trygg? Nej! Ingenstans, inte någonstans, inte ens i USA känner jag mig trygg. Jag har blivit censurerad där också, jag är dissident och undervisar om det.
Nästa år fyller Nawal el Saadawi 80 år. Något hon flera gånger nämner med pigga ögon och viss fascination - "80 år, åtta noll!" - men hon har flera projekt på gång, så skilda saker som den nya egyptiska rörelsen Tadamon (Solidaritet) som försöker få islam avskaffad som statsreligion och deltagande i en konferens för kvinnors rättigheter i Kairo i december. Och så skriver hon på en roman.
- Jag skriver på boken som ska berätta allt. Det är min sista bok. Jag hoppas att jag blir klar innan jag dör.
Nawal el Saadawi
Jag har precis frågat Nawal el Saadawi vad hon, som ofta kallas feministikon, känner när hon ser yngre kvinnor möta samma svårigheter, och genast fått en tillrättavisning eftersom jag nämnt åldern.
- Alla är fria att välja sin gud i det privata. Men vi måste ha sekulära lagar. Vi måste ha en sekulär sexualitet också. I Egypten gör man till och med sexlivet religiöst! Gud kommer emellan i min säng. Vad var din fråga nu igen?
I stället för att svara hänvisar Saadawi till sin uppväxt.
- När jag var en flicka - och jag har muslimsk bakgrund - sa min far aldrig åt mig att bära slöja. Jag gick på läkarutbildning ihop med män på 50-talet. Jag hade manliga vänner och nattjänst. Det var ingen som frågade om något eller brydde sig. Så ser det inte ut i Egypten nu. Det är kolonialismen som uppmuntrat splittringen.
Hon är i Göteborg i samband med Internationella kvinnodagen, som gäst på en konferens som stöder kvinnorörelsen i Iran. Hon lyssnar engagerat på de andra talarna - och grimaserar tydligt när kulturrelativism nämns - och har många fans som vill få en autograf eller ta ett foto. När vi ska prata om hennes nya roman, den sjätte som översatts till svenska, kommer hon snabbt in på politik.
- Den här boken är väldigt annorlunda i stil och i innehåll, jag utvecklas ju. Jag relaterar också till nutida samhällsproblem, som korruption och fundamentalism.
Den stulna romanen utspelar sig i Kairo, handlar om gatubarn, om en kvinna, som föraktar sitt liv, och hennes två döttrar, en inom och en utom äktenskapet. Titeln är bokstavlig och symbolisk.
- Bodour är en hycklare som lever med en man som också är en hycklare. Hon skriver en roman för att förverkliga sig själv, och för att göra något för sin utomäktenskapliga dotter, Zina. Det är ett slags psykologisk självbehandling. Men det är maken som blir berömd för något hon gjort, han som sätter sitt namn på hennes arbete. Det är vanligt, att maken stjäl hela äran! Det är patriarkatet igen ... I romanen återkommer inte bara teman som patriarkat, religion och sexualitet, utan specifika saker som utomäktenskapliga döttrar och gamla män som smyger sig på unga, sovande flickor.
- Det finns två miljoner utomäktenskapliga barn i Egypten. Vi är invaderade av religiösa fundamentalister, kristendom och islam ... Som jag sa, neokolonialismen uppmuntrar det. Men slöjan och omskärelsen är ett universellt problem. Män blir aggressiva och våldtar. Och lämnar.
I Egypten måste barn ha sina fäders namn, något Nawal och hennes dotter Mona Helmy, poet och författare, startade en kampanj för att ändra. De anklagades för hädelse, men vann 2008 målet som också lett till en ny lag.
- Nu har regeringen tagit ett litet steg - en ogift mor kan ge barnet sitt namn. Men hon måste adoptera en påhittad manlig fader och skriva hans namn på födelsecertifikatet. Kvinnlig könsstympning har blivit bannlyst också! Men 97 procent av alla kvinnor är omskurna. Jag är emot manlig omskärelse också, och mot att man ska skära i barn.
Nawal har beskrivit sig som en häst som hoppar över hinder efter hinder trots att de aldrig tar slut. Vad får henne att fortsätta?
- Hoppet! Hopp är makt. Utan det dör man. Det håller mig stark och ung.
En man från Iran blandar sig i samtalet och berättar att han för runt 30 år sedan hade en studiecirkel, läste hennes böcker och senare blev gripen och torterad. Nawal griper tag, först i hans arm och sedan i min.
- Du måste skriva ner det här! Det är på grund av sådant här som jag har hoppet kvar! Folket erkänner mig överallt, det är därför jag känner mig hemma överallt. Nationalitet, än sen då? Jag är emot allt som separerar människor från varandra. Det är sinnets slöja som är den farligaste.
Nawal el Saadawi är van att styra showen och vill lika gärna fråga ut mig, till exempel om jag anser att Nobelpriset är politiskt eftersom hon inte fått det, hur översättningen av den nya boken är, eller vilken av hennes romaner jag föredrar och varför.
- Tycker du att Imamens fall var hade mer aggressiv ton? Den nya ses som väldigt aggressiv, mot män och mot religion, många upprörs. Men jag är inte emot alla män.
Den stulna romanen är förbjuden i Egypten. I hemlandet har hon utsatts för dödshot, suttit fängslad och tvingats gå i landsflykt. Under 2000-talet har hon råkat ut för advokater som försökt tvångsskilja henne från maken och frånta henne medborgarskapet. Trots allt bor hon i Kairo igen.
- Jag blir kvar där tills jag dör! Men om jag känner mig trygg? Nej! Ingenstans, inte någonstans, inte ens i USA känner jag mig trygg. Jag har blivit censurerad där också, jag är dissident och undervisar om det.
Nästa år fyller Nawal el Saadawi 80 år. Något hon flera gånger nämner med pigga ögon och viss fascination - "80 år, åtta noll!" - men hon har flera projekt på gång, så skilda saker som den nya egyptiska rörelsen Tadamon (Solidaritet) som försöker få islam avskaffad som statsreligion och deltagande i en konferens för kvinnors rättigheter i Kairo i december. Och så skriver hon på en roman.
- Jag skriver på boken som ska berätta allt. Det är min sista bok. Jag hoppas att jag blir klar innan jag dör.
Nawal el Saadawi
Författare, läkare och feministikon.
Föddes 1931 i Egypten. Bor i Kairo.
Har suttit fängslad i Egypten och levt i exil i USA.
Gift med Sherif Hetata, läkare och författare. Har två barn.
Har skrivit 47 böcker, både romaner och facklitteratur.
Var en av de första som tog upp ämnet kvinnlig könsstympning.
På svenska finns romanerna Röst ur djupet (1983), Och tiden står stilla vid Nilen (1987), Imamens fall (1988), Törst (1990) och Livets källa (1994). Är aktuell med Den stulna romanen. Besöker Bokmässan i september.
Föddes 1931 i Egypten. Bor i Kairo.
Har suttit fängslad i Egypten och levt i exil i USA.
Gift med Sherif Hetata, läkare och författare. Har två barn.
Har skrivit 47 böcker, både romaner och facklitteratur.
Var en av de första som tog upp ämnet kvinnlig könsstympning.
På svenska finns romanerna Röst ur djupet (1983), Och tiden står stilla vid Nilen (1987), Imamens fall (1988), Törst (1990) och Livets källa (1994). Är aktuell med Den stulna romanen. Besöker Bokmässan i september.
(Publicerad i Göteborgs-Posten 100313)
måndag 20 september 2010
söndag 19 september 2010
What Is Love
Mångsysslaren Liv Strömquist är en av Sveriges skarpaste samtidsanalytiker. Rolig är hon dessutom. Hennes seriealbum Prins Charles känsla, som analyserar och dissekerar kärleken - den romantiska, heternomativa - är bland det bästa och viktigaste som kommit ut i år.
Jag har skrivit en recension till Kulturdelen.
Värt att nämna är att Prins Charles känsla i mycket är en politisk bok. Och apropå det är det ju val idag. Det viktigaste är inte vad man röstar på utan att rösta - den som inte röstar har inte heller rätt att gnälla.
Jag har skrivit en recension till Kulturdelen.
Värt att nämna är att Prins Charles känsla i mycket är en politisk bok. Och apropå det är det ju val idag. Det viktigaste är inte vad man röstar på utan att rösta - den som inte röstar har inte heller rätt att gnälla.
fredag 17 september 2010
Pop och politik (igen)
Det är alltid konstigt att se och höra sig själv på teve eller radio. När jag tittade på Pop och politik i måndags fick jag snabbt samma känsla som vid inspelningen i våras - att det finns så mycket mer att säga. Och att jag vill säga det. Till exempel om avsaknaden av svarta (men Jimi Hendrix då?) och tjejer i hårdrocken.
Förhoppningsvis kommer det fler tillfällen att göra det. Om inte annat får jag göra det här.
Mer grävande reportage om musik är alltid efterlängtad, och Pop och politik är ett bra program. I den här sändningen tyckte jag framför allt att delen som handlade om schlagermusik var intressant, dessutom på ett oväntat sätt.
Programmet finns nu på SVT play, närmare bestämt här. På samma ställe kan man också lyssna på den hörvärda radioserien med samma namn.
Förhoppningsvis kommer det fler tillfällen att göra det. Om inte annat får jag göra det här.
Mer grävande reportage om musik är alltid efterlängtad, och Pop och politik är ett bra program. I den här sändningen tyckte jag framför allt att delen som handlade om schlagermusik var intressant, dessutom på ett oväntat sätt.
Programmet finns nu på SVT play, närmare bestämt här. På samma ställe kan man också lyssna på den hörvärda radioserien med samma namn.
torsdag 16 september 2010
Bliss
Att jag gillar - för att uttrycka det milt - Muse är knappast någon överraskning för dem som brukar läsa vad jag skriver. Förra helgen fick jag faktiskt se dem i London (det finns en god fe på skivbolaget Warner som heter Malin). Det blev två fantastiska kvällar på Wembley, med storslagen show, flera låtar som byttes ut och sammanlagt 150 000 personer i publiken. Sjukt mycket folk. Och ändå inga problem att ta sig därifrån.
Jag borde förstås bloggat om det redan då, men Londons mat och shopping (och tunnelbana...) tog alldeles för mycket tid.
En konsertrecension till Sweden Rock Magazine håller jag i alla fall på att skriva just nu.
Att det inte bara är jag som gillar Muse framgår av siffrorna ovan. Ett annat fan är Gene Simmons från Kiss, som i en färsk intervju i The Huffington Post svarar på frågan vilka band han just nu tycker är "great rock bands":
"I'm also a fan of The Muse. If you haven't heard of them, they're big in England and starting to make headway here--by the way, they're in Guitar Hero. For those that don't know, they're sort of Queen-like and a combination of other things."
Jag borde förstås bloggat om det redan då, men Londons mat och shopping (och tunnelbana...) tog alldeles för mycket tid.
En konsertrecension till Sweden Rock Magazine håller jag i alla fall på att skriva just nu.
Att det inte bara är jag som gillar Muse framgår av siffrorna ovan. Ett annat fan är Gene Simmons från Kiss, som i en färsk intervju i The Huffington Post svarar på frågan vilka band han just nu tycker är "great rock bands":
"I'm also a fan of The Muse. If you haven't heard of them, they're big in England and starting to make headway here--by the way, they're in Guitar Hero. For those that don't know, they're sort of Queen-like and a combination of other things."
måndag 13 september 2010
Pop och politik
I våras var jag i Stockholm för att medverka i ett teveprogram. Ikväll sänds det. Det är ett avsnitt i Anna Charlotta Gunnarsons serie Pop och politik (som även sänds i radio) som handlar om de udda protestgenrerna hårdrock, disco och schlager.
Frågan är helt enkelt vad som är eller kan ses som protest och politik i de genrerna, som ju inte brukar ses som politiska. Jag har inte sett den delen jag själv, tillsammans med Europes trummis Ian Haugland, är med i, men samtalen med Christer Björkman och Anna Sahlene om schlager och Clabbe af Geijerstam och Johanna Olofsson om disco är både kul och intressanta.
Tema: Pop och politik sänds i Kunskapskanalen ikväll 19.30, och repriseras ett par gånger, bland annat i SVT2 imorgon klockan 13.30.
Frågan är helt enkelt vad som är eller kan ses som protest och politik i de genrerna, som ju inte brukar ses som politiska. Jag har inte sett den delen jag själv, tillsammans med Europes trummis Ian Haugland, är med i, men samtalen med Christer Björkman och Anna Sahlene om schlager och Clabbe af Geijerstam och Johanna Olofsson om disco är både kul och intressanta.
Tema: Pop och politik sänds i Kunskapskanalen ikväll 19.30, och repriseras ett par gånger, bland annat i SVT2 imorgon klockan 13.30.
torsdag 9 september 2010
New Kid In Town
Nu finns Kulturdelen, ett nytt forum för kultur och debatt klar att läsa på nätet. Bland annat med en läsvärd krönika som avslöjar hur lätt det kan vara att få en svensk guldskiva, skriven av Daniel Josefsson.
Min debut på Kulturdelen sker förhoppningsvis nästa vecka.
Min debut på Kulturdelen sker förhoppningsvis nästa vecka.
tisdag 7 september 2010
A Rose Is Still A Rose
Liv Strömquist intervjuas i tidningen City:
Kommentarer överflödiga? Det är sådan slagfärdighet alla skulle vilja kunna uppvisa just i ögonblicket, inte fem timmar efteråt.
Jag väntar i alla fall på Liv Strömquists nya album, för att skriva en recension till en ny, spännande kulturaktör: Kulturdelen.
Kommentarer överflödiga? Det är sådan slagfärdighet alla skulle vilja kunna uppvisa just i ögonblicket, inte fem timmar efteråt.
Jag väntar i alla fall på Liv Strömquists nya album, för att skriva en recension till en ny, spännande kulturaktör: Kulturdelen.
fredag 3 september 2010
The Tyger
Jag har läst en fantastiskt fin bok, Tiger av Mian Lodalen. Den handlar om Connie som växer upp i Jönköping på sjuttiotalet. Som är utanför, som inte klarar skolan, som dricker och skolkar - men som ändå inte är ett offer. Och så handlar den om unga tjejers sexualitet - Lodalen beskriver både det och känslorna väldigt träffsäkert - och att upptäcka att man är lesbisk när det fortfarande (eller ännu mer...) sågs som något förbjudet och konstigt.
Tiger är en bok som jag rekommenderar starkt. Min recension för GP finns här.
Boken beskriver också det sjuttiotal som jag knappt minns väldigt väl. Bland annat med hjälp av musik- och textreferenser. Connie är ett Barn av vår tid.
torsdag 2 september 2010
Hysteria
Tyvärr verkar det inte som om jag lyckas få biljetter till Muses spelningar i London nästa helg. Synd. För det lär bli något alldeles extra. Kanske hysteriskt, till och med.
Roskildefestivalen i somras missade jag också, men Muses konsert därifrån - dock tyvärr bara en halvtimme - sänds i P3 Live ikväll klockan 20.30, och man kan även lyssna via hemsidan i efterhand.
Roskildefestivalen i somras missade jag också, men Muses konsert därifrån - dock tyvärr bara en halvtimme - sänds i P3 Live ikväll klockan 20.30, och man kan även lyssna via hemsidan i efterhand.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)