Battle Royale

Panem et circenses. Bröd och skådespel. Det är vad huvudstadens makt i landet Panem är uppbyggd kring – men gladiatorspelet är uppdaterat till en livesänd dokusåpa på liv och död.

I en inte alltfår avlägsen framtid har USA gått under (vad som hänt med resten av världen får man aldrig veta). Istället har Panem uppstått. En huvudstad som styr över tolv förtryckta distrikt. Ett styrmedel är Hungerspelen, den ultimata dokusåpan där bara en kan överleva. Där allt direktsänds och det är obligatoriskt att titta. Varje distrikt måste varje år skicka två ungdomar till spelen.

Filmen börjar på Slåtterdagen, alltså då en representant för huvudstaden kommer till distriktet för att lotta fram spelarna. Som vanligt har den kompetenta jägaren Katniss Everdeen och hennes vän Gale smitit utanför avspärrningarna för att jaga på morgonen. Hemma väntar den sorgtyngda mamman och den känsliga lillasystern.

Såväl naturen som distrikt tolvs grå fattigdom och kläder (inspirerade av arbetarklassplagg från första hälften av 1900-talet) blir en stark kontrast mot huvudstadens strama och storvulna arkitektur och dess invånares färgstarka och löjeväckande couture-outfits.

En kontrast är också den feststämning som råder i huvudstaden mot känslan i distrikten. Slåttern ska vara en fest – den upplevs mer som en marsch mot ett koncentrationsläger.

Det som alla räds för men ändå aldrig någon är förberedd för händer: Katniss blir en av spelarna. Den andra är bagarens son, Peeta. Snabb avfärd till huvudstaden, ett överflöd av mat och teknik, och dags för en grundlig make-over. Som tävlande är det viktigt att bli omtyckt – det är så man får gåvor från sponsorer, vilket kan bli räddningen på spelplanen. Det innebär att Katniss får problem redan från början – hon är inte särskilt sympatisk (vilket skildras djupare och tydligare i Suzanne Collins romanförlaga). Peeta däremot, visar sig vara en sympatisk publikdomptör.

Boken handlar om makt och manipulation, om hur en individ eller liten grupp kan kontrollera en större, om historieförfalskning och rädsla. Den är samhällskritisk och skrämmande. De känslorna lyckas inte filmen fånga fullt ut. Att se kampen på arenan är obehagligt, men inte tillräckligt. Inte för att regissör Ross borde frossat mer i våld, men han hade kunnat skapa en mer jagad och klaustrofobisk känsla. Jag hade gärna sett mer drama från arenan. Han hade också kunnat utforska kärlekshistorien – är det till och med en triangel? – djupare. Nu får man som tittare ibland tänka för mycket själv, medan annat serveras allt för övertydligt. Så kan det förstås bli vid en filmatisering av en bok, men i stort har Ross lyckats med överföringen.

Som bokläsare retar jag mig dock lite på några onödiga personlighetsmanipulationer hos Katniss och Peeta. Hon är dessutom för söt och kurvig. Gale är för snygg och Peeta ser aningen korkad ut. Men det är ju inget Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson eller Liam Hemsworth kan rå för – och Lawrence gör ett gediget jobb som den motsträviga och komplexa hjältinnan. Symbolen för motståndet. Framtidsvisionen ger inget hopp för mänskligheten – men hon ger hopp för den enskilde människan.

Stanley Tucci är däremot perfekt som den blåhårige pratshowvärlden Caesar Flickerman. Även Donald Sutherland är väl vald som president Snow (president är här en eufemism för diktator), men Sutherland är inte så iskall och obehaglig som han kan – och borde – vara.

Sutherland har för övrigt i amerikanska intervjuer kommenterat filmens budskap. Han gillar ”the fact it’s a political movie for a generation that might not know its politics… To be a part of a film that might activate a generation is really important to me.”

Låt oss hoppas att han har rätt. Hungerspelen är en bra film. Sevärd. Men tyvärr inte allt som den skulle kunna vara.

Hungerspelen

The Hunger Games (originaltitel)


Action, drama, dystopi, USA, 2012


Distributör: Nordisk film

Regi: Gary Ross

Medverkande: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Stanley Tucci, Donald Sutherland m fl

Längd: 142 minuter


Svensk biopremiär: 2012-03-23

Publicerad i Kulturelen 120328.

Folila

Amadou & Mariam

Folila

Because/Warner

Betyg: ***

Amadou Bagayoko är en favoritgitarrist. Skicklig, personlig, känslig. Detta i kombination med hur duon jobbar med utomstående utan att tappa personlighet eller sitt ökenbluesiga men ändå poppiga sound är deras styrka. Folila, inspelad i New York, Paris och Bamako, är dock en lång resa som inte når målet. Flera samarbeten lyfter inte, som Amp Fiddler – hur tänker en amerikan som tjatar om ”I need money” på en platta med ett malinesiskt band? – eller Jake Shears från Scissor Sisters, som mest gör sin grej. Bertrand Cantat borde inte varit med alls.

Resultatet är ett splittrat och ojämnt album, där de enklare sångerna fungerar bäst. Och där den medryckande Dougou Badia visar upp det bästa av två världar med hjälp från Santigold.

Publicerad i Borås Tidning 120328.

Noctourniquet

The Mars Volta

Noctourniquet

Warner

Betyg: ****

Det är sympatiskt med artister som gör musik för sin egen skull. Det är ofta de som kräver mest av lyssnaren. Som Mars Volta, vars fokus på sjätte plattan inte ligger på det akustiska eller vackra – inledande The whip hand är full av fula skorrande ljud och en nästan skärande falsett. I The malking jewel påminner de om Nick Cave – lätt manisk och obehaglig. Vid andra tillfällen tänker jag på Muse. Som vanligt har Omar Rodriguez-Lopez och Cedric Bixler-Zavala i viss mån återuppfunnit sitt sound, delvis med inspiration från åttiotalet och den mest pretentiösa proggen. Ibland verkar de nästan vilja att lyssnaren ska irra bort sig. Men även om Noctourniquet bitvis drar åt musikalisk galenskap är det helt klart en kontrollerad sådan.

Publicerad i Borås Tidning 120328.

Dystopia

I väntan på en dystopisk framtid

1984 har kommit och gått. Världen kraschade inte vid millennieskiftet. Men enligt Terminatorterminologin är det bara sex år kvar till domedagen. Och nu är det dags att titta på Hungerspelen, dokusåpan där bara en överlever.

Ful. Oönskad. Avlyssnad. Miljöförstörd. Ockuperad. Svältande. Bilden av framtiden i flera av de senare årens populära ungdomsböcker är dyster. Samtidigt sitter vi i våra bekväma lägenheter och öser på med el och vatten, tar bilen till jobbet och köper kläder sydda av fattiga arbetare. Och förfasar oss framför teven, inte bara över krig och elände, utan över kändisar och reality-tv. ”Har de inte gått för långt nu?” har frågan låtit ända sedan dokusåpans start.

Faktum är att människan alltid verkar ha uppskattat osmaklig underhållning, och kanske dragit en lättnadens suck över att själv inte delta. I bioaktuella Hungerspelen knyts en tråd från antiken till framtiden via dagens dokusåpor, och Suzanne Collins boktrilogi har gjort succé. Hungerspelen är ett tv-sänt gladiatorspel där bara en överlever. 24 av Panems ungdomar mellan tolv och arton år tas ut med lottens hjälp, och det är obligatoriskt för alla att följa direktsändningen.

Landet Panem är nutidens Nordamerika, men efter katastrofer, torrperioder, stormar, bränder, ett stigande hav och efterföljande krig om det kvarvarande landet är det inte mycket som är sig likt. Efter ett uppror straffar den välmående huvudstaden varje år de tolv distrikten genom att ta tribut, Hungerspelen.

Premissen är liknande i många ungdomsdystopier; negativa framtidsvisioner riktade mot tonårsläsare. Genrer flyter in i varandra – äventyr, science fiction och fantasy – och efter katastrofen/kraschen/krigen/farsoten har världen blivit mörkare och farligare. Människorna hukar sig tillsammans i konstgjorda städer eller inhägnade byar och stora delar av jorden är antingen översvämmad eller uttorkad. Samtidigt har samhället blivit mer hierarkiskt och ojämlikt, både vad gäller att ha och inte ha och vem som bestämmer. Den starkaste vinner. Överlever. Vanor och vapen kan dra åt de medeltida hållen, uppblandade med futuristisk teknik. De styrande isolerar gärna befolkningen och ägnar sig åt hjärntvätt och historieförfalskning – i den mån samhällena inte redan är helt historielösa – eller religiös skrämseltaktik. ”Forntidens människor var syndiga och deras maskiner ännu syndigare” förkunnar prästen i Piraternas fånge av Emily Diamand. Kommentarerna om dagens människor eller teknik – ofta obegriplig, skrämmande eller på museum – tillhör däremot gärna de komiska inslagen i böckerna.

Det är lätt att se varför samhällskritiken riktas mot just teknikövertro och masskonsumtion, miljöförstöring och överpopulation. Flera författare väljer att inte bara ha ett barn eller en tonåring som huvudperson utan låter själva det att vara barn eller vuxenblivandet i sig vara problemet.

I Neal Shustermans ”Unwind” har ett inbördeskrig för och emot abort i USA resulterat i att abort olagligförklarats. Istället kan ungdomar mellan 13 och 18 år bli ”unwinded” – avnystade, avvecklade – i en slags retroaktiv abort. Om tonåringen inte sköter sig eller passar in kan föräldern eller förmyndaren låta dem bli avlivade och donera organen.

I Oönskad av Gemma Malley har världen överbefolkats efter att ålderdomen ”botats”. Barn är otillåtet, och de som trots allt föds är de Oönskade, ovärdiga, ohyra, förutbestämda att bli slavar åt de gamla som håller samman sina kroppar med hjälp av speciella underkläder och blir mer och mer håglösa. Dessutom hann klimatet förändras och energikällorna sina ”innan politikerna tvingats till handling eftersom evigt liv betydde att de själva, och inte kommande generationer, skulle bli lidande om det globala klimatet inte räddades”.

I Ful av Scott Westerfeld ser Tally de forntida rostisarna – dagens människor – ”som en idiotisk, farlig och ibland komisk historisk kraft” som brände ner träd, eldade olja och krigade. Hon längtar efter sin sextonårsdag, dagen då alla opereras för att bli snygga och få leva det ljuva livet i Snyggingstaden. Men operationen gör även Snyggingarna snälla och fogliga – att det inte finns några krig i världen är inte så konstigt om ingen har skilda meningar eller kräver förändring.

En dystopi är inte bara en kommentar till dagens samhälle, utan också till hur man kan starta och organisera ett nytt – eller framför allt, inte bör göra. Att just böcker så ofta är förbjudna är talande. Påfallande ofta finns maktbegär och girighet inte bara i det onda utan även bakom det till synes goda. Till och med Katniss Everdeen, hjältinnan i Hungerspelen, blir en pjäs i andras händer.

Boktips

Suzanne Collins: Hungerspelen

John Marsden: I morgon när kriget kom

Gemma Malley: Oönskad

Scott Westerfeld: Ful

Emily Diamand: Piraternas fånge

Lois Lowry: Den utvalde

Katt Falls: Mörkt liv

Moira Young: Dustlands – Blodröd väg

Julie Bertagna: Exodus

Michael Grant: Gone – Övergivna

Charlie Higson: Fienden – De levande döda

Eric Brown: Fånge i tiden

Danny Wattin: Ursäkta, men din själ dog nyss

Philip Reeve: De vandrande städerna

Patrick Ness: Kaostrilogin – Tystnaden i bruset

Annika Luther: De hemlösas stad

Titti Knutsson: Muren

Anthony Burgess: A clockwork orange

Richard Bachman (Stephen King): Maratonmarschen

William Golding: Flugornas herre

Publicerad i Upsala Nya Tidning 120324.

The Ruler And The Killer

24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds. Och att titta är obligatoriskt. Det är Hungerspelen.

I boken med samma namn blir tevesändningen där två utvalda tonåringar från varje distrikt tvingas döda varandra ett effektivt medel för diktatorn att kuva befolkningen. En slags förlängning av att övervaka, styra och undanhålla information.

Succétrilogin ligger långt från dagens verklighet men delar av den känns ändå inte alltför verklighetsfrämmande. Att dokusåpor är maktspel mellan individ och grupp gör dem inte mindre populära. Även utan direkt våld finns det tydliga inslag av mobbning, psykisk nedbrytning och ibland fysiska umbäranden. Inget som direkt gör oss till bättre människor. Även utan direkt våld finns det tydliga inslag av mobbning, psykisk nedbrytning och ibland fysiska umbäranden. Inget som direkt gör varken deltagaren eller tittaren till bättre människor.

En annan kamp är den medieskildrade romantiken, som kan vålla offer på vägen men ofta leder till ett ”lyckliga i alla sina dagar”-slut och kan skapa orealistiska behov – eller åtminstone drömmar – hos tittare och läsare.

Det framför allt är kärlekshistorierna som är grunden till de många jämförelserna mellan Hungerspelen och Twilight. Jag hittar likheterna mer i hur känslornas kraft kan förändra och övervinna allt (nästan) än i de faktiska förhållandena. Och i hur serierna framkallar starka reaktioner och ovanligt engagerade fans. De blir en symbol och en flykt, men det är två helt olika världar som lockar. En dröm och en mardröm. Twilight handlar om att hitta det perfekta, men också, på ett sätt, om en kamp och att välja sin egen väg. I Hungerspelen har huvudpersonen på många sätt inte har något val, men gör ändå sitt bästa för att kunna välja. Den dystopiska framtidsvisionen visar att det finns många som har det värre än oss – och att det kan komma att bli ännu hemskare – men framför allt att det finns hopp. Kom bara ihåg vem fienden är.

Det Bella Swan och Katniss Everdeen har gemensamt är nog att de är vanliga men ovanliga människor. Något alla kan aspirera på att vara.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120323.

Safe And Sound

Började läsa om Hungerspelen i söndags kväll. Skulle bara titta lite och friska upp minnet inför artikelskrivande, men plötsligt hade jag läst halva boken. Nu känns det som om jag måste läsa hela serien igen...

Men först: filmpremiären. Och inte minst, musiken. Musikvalet verkar genomtänkt, både gällande score och de sparsmakade och countryinfluerade låtarna på Songs From District 12 And Beyond (som släpptes igår). Bara en sådan sak som att Neko Case är med. Katniss är ju allt annat än Safe And Sound, men Taylor Swift visar upp en ny och mer melankolisk sida.

The Muppets

Mupparna underhåller med värme och kvalitet

I verkligheten och ännu mer i filmen har Mupparna har blivit föredettingar. Bortglömda. Filtfigurerna håller inte ens kontakten längre. Grodan Kermit deppar ensam i ett stort Hollywoodhus, Fozzie spelar i coverbandet The Moopets, Animal är inlagd på klinik för att hantera sin ilska och Miss Piggy arbetar på Vogue i Paris.

Men de har fans, som Walter, själv en nördig mupp i människovärlden. Walter får följa med till Los Angeles när brorsan Gary (Segel, som skrivit manus ihop med Nicholas Stoller) och flickvännen Mary (Adams, som har ett par korta men kul sångnummer) firar tioårsjubileum. Där får Walter av misstag höra att Mupparnas mycket förfallna teater ska säljas till en elak oljemagnat och rivas – om inte Mupparna snabbt kan få ihop tio miljoner dollar.

Trion söker upp Kermit (som får gott om tillfällen att vara hysterisk) och får honom att återförena gänget. Sedan återstår bara att städa upp teatern, skriva nya nummer, hitta någon som vill sända showen och en kändisvärd – och få ihop pengarna. Tonen är bekant – mer leenden än gapskratt – och en stor del av skämten är anpassade för en publik som vuxit upp med Mupparna och nu har barn i rätt ålder. Flera kändisar dyker upp som sig själva eller i väl valda småroller (särskilt Jim Parsons) och det finns gott om intertextualitet och referenser till att det faktiskt är en film som pågår.

Visst är Mupparna en stor portion nostalgi, men det är underhållning med värme och kvalitet. Det är bara att hoppas att det räcker för dagens barn.

Familjehumor

Mupparna

Regi: James Bobin

Med: Amy Adams, Jason Segel, Chris Cooper, Jack Black m fl

USA, 2011 (110 min)

Betyg: ***

Publicerad i Göteborgs-Posten 120317.

Miles To Go

Äntligen en sommarkonsert som gör mig glad: Alison Krauss och Union Station. Äkta och välspelad bluegrass med mycket känslor. De spelar i Stockholm 3 juli och i Göteborg 5 juli.

Dessutom har ju Alison Krauss, eller åtminstone hennes musik, varit med i Buffy.

Betrayer

Svikaren
Katarina Wennstam
Albert Bonniers förlag. 379 sidor. Har utkommit i dagarna.

Det börjar med knivhugg. 61 stycken. Övervåld, konstaterar obducenten, och till och med den erfarna kriminalinspektören Charlotta Lugn blir påverkad.

Lösningen verkar enkel. Den mördade fotbollsspelaren Sebastian Lilja har bytt klubb från AIK till Hammarby. Det går förstås inte för sig, att byta från ett Stockholmslag till en konkurrent, så sedan dess har han levt med anonyma hot från så kallade fans.

Så enkelt är det förstås inte – då hade det inte blivit någon deckare. Wennstam riktar udden mot fotbollshuliganer och våld, men ännu mer mot intolerans och dubbelmoral. Svikaren är – liksom hennes andra böcker – samhällskritisk. Man kan också kalla den folkbildande i sitt försök att tydliggöra maktstrukturer och förtyck samt att diskutera fördomar.
Det visar sig att Lilja är gay, något han hållit hemligt till och med för sin familj (men som det räcker att fundera lite grand över romanens baksidestext för att misstänka). Det är ännu mer oacceptabelt inom fotbollsvärlden än att byta klubb. En av bokens finaste stunder kommer mot slutet, när tre framgångsrika, men märk väl, pensionerade idrottsmän, tillsammans kommer ut i direktsänd tv.

Svikaren är den första delen i en ny trilogi, med kriminalinspektör Charlotta Lugn och advokaten Shirin Sundin som huvudpersoner. Sundin dök upp redan iAlfahannen, och även den osympatiske och sexköpande advokaten Jonas Wahl återkommer, liksom den förra seriens huvudperson Madeleine Edwards (men bara i en mening). Genom att göra Lugn till en lyckligt gift polis, och Sundin till en advokat med persiskt ursprung petar författaren på fördomar (Shirins bror får dock köra taxi). Huvudpersonerna är inte de mest utmejslade, men de är inte heller endimensionella, och Wennstam har blivit bättre också på gestaltning av händelser. Svikaren lockar till sträckläsning, även om delar av intrigen är förutsägbara.

På samma sätt som hennes huvudpersoner är rimliga är handlingen det. Och det är det läskiga. Inte så mycket våldet i sig, som att det faktiskt förekommer i verkligheten. Huliganvåldet. Kvinnosynen. Hatbrotten. Att en fotbollsspelare blir hotad för att han byter klubb och, även om det, så vitt jag inte vet, skett ännu, dödad antingen på grund av det eller att han är gay.

Och det homofoba argumentet att en man som blir raggad på av en annan man blir så kränkt eller hotad att han måste ”försvara sig” är bara löjligt. Shirin Sundin säger det bäst i sin slutplädering: ”Om vi kvinnor skulle hugga ner varenda man som pressar upp oss mot en vägg när vi inte vill det, så skulle det vara tämligen fullt på landets bårhus.”

Visst är Svikaren ett inlägg i en debatt (eller snarare flera). Men det är också en läsvärd deckare.

Publicerad i Kulturdelen 120309.

I Hear Voices

Imitatör av rang

Maria Möller gör inte, som vanliga människor, en monolog. Hon inleder med en polylog, en terapisession hon har med sig själv där bland andra Ulla Skoog, Regina Lund, Sverker Olofsson och till och med drottning Silvia blandar sig i. Tempot är rappt vilket sätter fingret på både styrkan och svagheten i föreställningen. Den energiska Möller är en röstimitatör av rang, men hon lämnar för lite tid till fördjupning av rollfigurerna.

Med sig på scenen har hon fem samspelta musiker, men räknat alla röster hörs det nog ett femtio-tal personer på scen. De ”vanliga” låtarna, om än med egenskriven musik och i vissa fall innerligt framförande, sänker tempot och passar inte riktigt in. När hon däremot härmar artister som Kate Bush, Patti Smith och en robotlik Jennifer Rush hörs spontana applåder. För att inte tala om när hon driver med en handfull svenska sångerskor – det är en av kvällens fullträffar.

Sång och musik öppnar fantastiska möjligheter för en komiker, och jag önskar att Möller kunde utnyttja det ännu mer.

Den något svajiga röda tråden är hennes röstmissbruk och uppväxten i Västerbotten, och vi får möta allt från tonårsbrudar till överklasstanter (röster som känns igen från tidigare) och höra flera skilda musikstilar, både som parodi och på allvar. Det är definitivt som röstimitatör, särskilt musikalisk sådan, hon är roligast. Möllers vardagshumor har hög igenkänningsfaktor i publiken, och stämningen är varm. Men hon vill visa alla sina talanger och försöker trycka in allt för mycket i föreställningen, från tyngdlyftning (95 kilo) till livsvisdomar. Det gör showen splittrad och pratig när hon istället borde renodla.

Jag funderar också på om hon den här premiärkvällen – hon är kvar i Göteborg hela mars – tänkte tanken att det var just åttonde mars. Eller om hon tyckte att det sa tillräckligt att hon gav röst åt så många coola kvinnor.

Musik och humor

Maria Möller

Ska de va’ så här?

Regi: Lars Bethke

Manus, musik, sångtexter: Maria Möller, Stefan Wiik, Henrik Janson, Lottie Johanson

Lisebergsteatern, torsdag 8 mars 2012

Publik: Cirka 450

Bäst: Musikhumorn

Sämst: Splittrat och lite för långt

Betyg: ***

Publicerad i Göteborgs-Posten 120309.

Carter's Choice

Action och överspel

Trailern gör inte John Carter rättvisa – det är faktiskt en hyfsat underhållande äventyrsfilm. Så länge man inte tänker för mycket på vem, hur och varför, utan skrattar åt den lustiga monsterhunden och nickarna åt andra rymdfilmer. En svag story och överspel kan hjälpas upp av action och effekter.

Tarzan-författaren Edgar Rice Burroughs – som själv finns med i handlingen – publicerade första berättelsen om John Carter 1912. Carter är filmens hjälte, men ingen förebild, en sydstatssoldat som på 1860-talet förflyttas till den döende planeten Mars (Barsoom) där tyngdlagen ger honom superkrafter. Där hamnar han mitt i ett nytt inbördeskrig. Marsianerna är gröna med fyra armar och horn, eller humanoider med flygskepp, klädda som romare. Och så finns det en kapabel prinsessa som oftast inte behöver räddas, men det behövs ju för att få in lite romantik.

Rymdmatiné

John Carter

Regi: Andrew Stanton

Med: Taylor Kitsch, Lynn Collins, Willem Dafoe m fl

USA, 2012 (132 min)

Betyg: **

Publicerad i Göteborgs-Posten 120309.

Kampen fortsätter

Jenny Diski. Kate Atkinson. Annie Proulx. Joyce Carol Oates. Ursula Le Guin. Elfrida Andrée. Frida Kahlo. Fanny Mendehlsson. Patti Smith. Melissa Auf Der Maur.
Soraya Bonaly. Jutta Kleinschmidt. Jessica Kürten. Sarah Michelle Gellar. Eliza Dushku. Joni Mitchell. Alanis Morissette. Shakira. Loretta Lynn. Margaret Atwood.
Jo Bench. Mary Shelley. Jane Austen. Clara Schuman. Buffy Sainte-Marie. Nawal El Saadawi. Hildegard av Bingen. Marit Bergman. Artemisia Gentileschi. Lo Kauppi.
Neko Case. Patsy Cline. Courtney Love. Doris Lessing. Annie Leibovitz. Nina Simone. Tegan. Sara. Aretha Franklin. Emmylou Harris.
Kate Bush. Tori Amos. Joan Baez. Wanda Jackson. Joan Jett. Missy Elliott. Lucinda Williams. PJ Harvey. Mary J Blige. Nico.
Anne Frank. Toni Morrison. Isabel Allende. Ella Fitzgerald. Sylvia Plath. Simone de Beauvoir. Nelly Sachs. Virginia Woolf. Emily Dickinson. Emily Brontë.
Fredrika Bremer. Chimamanda Ngozi Adichie. Djuna Barnes. Assia Djebar. Mary Wollstonecraft. Helen Zahawi. Diana Wynne Jones. Doro Pesch. Amelia Earhart. Arundhati Roy.
Alison Moorer. Maria Anissina. Nina Björk. Rosa Parks. Linn Fernström. Karin Boye. Jane Espenson. Amber Benson. Alyson Hannigan. Mare Kandre.
Asia Argento. Jodi Foster. Sofia Coppola. Julianna Margulies. Sally Potter. Tina Fey. Yvonne Hirdman. Dolly Parton. Meera Syal. Zadie Smith.
Sara Granér. Malalai Joya. Bessie Smith. Christine de Pizan. Janet Frame. Lady Gaga. Alison Bechdel. Cate Blanchett. Rokia Traoré. Liv Strömquist.

Fyll gärna på!

Desert Gold

Ikväll spelar Amadou & Mariam på Konserthuset i Göteborg. Det finns biljetter kvar, så passa på.

De är ovanliga på så sätt att de är blinda, gifta med varandra och kommer från Mali, men det viktiga är att de gör riktigt bra och medryckande musik, och är nyfikna och öppna för intryck av alla de slag.

Runt månadsskiftet släpps duons album Folila, med många nya spännande samarbeten, som Santigold.

Amadou & Mariam - Oh Amadou (feat... by amadouetmariam

Freedom

Somt är obegripligt. Som att det fortfarande behövs särskilda dagar för att uppmärksamma självklarheter som allas lika värde eller rätt att uttrycka sig. Music Freedom Day imorgon den 3 mars är en global manifestation för yttrandefrihet, fri musik och fri kultur. Förra året visade flera exempel på musikens revolutionära och enande kraft, som i Egypten där Ramy Essam satte samman demonstranternas slagord och framförde på Tahrirtorget. Men som efter att Mubarak avgått arresterades, misshandlades och tvångsklipptes.

Initiativtagare är organisationen Freemuse, som rapporterar att 2011 dödades tre musiker, 32 blev torterade eller attackerade, tio hamnade i fängelse och 64 arresterades. Goda nyheter är att libyska musiker slipper tvångsskriva Ghadaffihyllningar, att musikindustrin florerar i vissa regioner i Pakistan och att Afghanistan, Egypten, Jordanien och Pakistan deltar i dagens manifestation – men i Punjab har ”tveksamma” konserter förbjudits, vitryssar får fortsätta att samlas i tysta grupper efter att till och med applåder förbjudits, och tibetaner sjunger i kodord om gökens återkomst.

I Sverige uppmärksammas Music Freedom Day på Konstepidemin i Göteborg, och av P2 som lägger om tablån.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120302.

(There's) Always Something There To Remind Me

Alla känslor får plats

Det måste varit en ton som flög förbi utan att jag märkte det, eller vårfåglarna som plötsligt dök upp. Eller kanske en regndroppe i huvudet. Men härom helgen drabbades jag av ett stort behov av att lyssna på Burt Bacharach-sånger. Även i en tid när ingen har mer än 24 timmar till Tulsa fungerar hans melodier lika väl – liksom Hal Davids texter om de stora känslorna; sorg och svek och lycka och längtan.

Tidlösheten märks tydligt i Niklasarna Hjulströms och Källéns The missing fortnight, som inspirerats av låtskrivarparet. Den på papperet snåriga berättelsen om ett triangeldrama, en genialisk kompositör - Martin Schaub som Bacharachs pianospelande alter ego Bobby Barnes - och en professor som långt efteråt vill reda ut vad som egentligen hände under de två så kallat förlorade veckorna 1969 hålls faktiskt ihop på scenen.

Främst med hjälp av sångerna, men också av humor och musikprofessorns (Christopher Wollter) ”föreläsning” med detaljer och namedropping hämtad från sextiotalet.
Föreställningen som har förekommit i olika versioner sedan 1994 har här ett specialskrivet arrangemang för Gothenburg Wind Orchestra. Självklart fungerar Bacharach fint med blåsorkester, särskilt i de mer dramatiska sångerna som Anyone who had a heart och den spanskifierade Trains & boats & planes.

Orkestern bjuder också på inspirerade ljudeffekter som illustrerar alla känslor.Anci Hjulström, som spelar Sarah Lindstrom, kärlekstriangelns spets, visar sig ha en röst som gifter sig utmärkt med GWO. Men i andra sånger blir arrangemangen tungfotade och tappar den ursprungliga lekfullheten.

Lite stelt blir det ibland också på grund av formen. Är det musikal, konsert eller musiksatt teater? Det är inte alltid det bästa från de olika formerna som plockats upp, och gränsen mellan medvetet underhållande dåligt skådespeleri och dåligt skådespeleri är hårfin - det märks att Schaub och Rydman framför allt är musiker. Och det är Bacharachs musik som är den stora behållningen.

Fotnot: The missing fortnight spelas ytterligare fyra gånger.

Musikalisk teater
The missing fortnight – a tribute to Burt Bacharach
Göteborg Wind Orchestra med Christopher Wollter, Anci Hjulström, Patrick Rydman och Martin Schaub.
Kronhuset, torsdag 120301
Publik: 182.
Bäst: Trains & boats & planes. Och GWO.
Sämst: Kanske småsint, men det svengelska uttalet stör.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120302.

The Ringer

Kritiken har varit blandad och storyn är på intet sätt självklar: Bridget, en nykter alkoholist/strippa är på flykt och under FBI-skydd eftersom hon ska vittna mot en mördare. Hon flyr till New York och sin tvillingsyster Siobhan, som inte berättat för sin familj att hon ens har en syster. När Siobhan begår självmord (eller gör hon?) tar Bridget över hennes identitet, och försöker passa in i hennes överklassliv. Som om inte det är svårt nog visar det sig att någon är ute även efter Siobhan...

Men eftersom Bridget - och Siobhan -spelas av Sarah Michelle Gellar, så kommer jag att titta. I dubbla roller hoppas jag att hon får tillfälle att visa all sin talang. Och trailern gör mig nyfiken och förhoppningsfull.
The Ringer har svensk premiär på TV11 klockan 20 ikväll.