El Maiquelyason

Rapporteringen har svängt helt om. Från hat till hyllningar. Själv har jag inte mycket att säga om ämnet - och det är den här låten som snurrat i mitt huvud snarare än någon av Michael Jacksons egna.

Metaltownrapport från lördagen

Dir En Grey.

Det är dumt att skylla på solen och värmen. Men faktiskt är det så att en stund i skuggan ibland kan kännas viktigare än att se en hel konsert. Just skugga är tyvärr en bristvara på Bananpiren.
Största säkerhetsrisken såg annars bron ut att vara. Har någon kollat att den verkligen håller för att hoppa på?

En annan sak jag inte är helt förtjust i är att moshpits och circlepits kommit tillbaka i så stor utsträckning. Många av de yngre banden, som August Burns Red, hade pits som upptog en stor del av publikutrymmet. Det känns nästan mer aggressivt än när det begav sig, och gör det svårt för oss som vill titta utan att bli alltför knuffade på under tiden.

August Burns Red.

Riskt för sådant var det i alla fall inte på My Dying Bride. Deras ödsliga toner ekade ut över en ganska ödslig publik.
”Välkommen till den här soliga dagen. Vi ska snart göra den mindre solig för er” sa Aaron Stainthorpe. Nä, han är ingen publikfriare, men han levde sig tydligt in i musiken.

My Dying Bride.

Då föredrar jag den positiva energin från de japanska konserterna, som märktes särskilt väl under Girugämesh, som fyllde tältet och lite till. Här handlar det om att vifta med armarna i takt och bara ryckas med.
De fyra svartklädda musikerna lyckas med att headbanga och poppa loss samtidigt. Alltid lika kul och upplyftande.

Mina japanska favoriter Mucc hade inte lika stor publik, men även där hördes gott om publikskrik. Visuellt är den här kvartetten så eleganta och graciösa jämfört med andra metalband. Som att se balettdansöser rocka loss. Att de har ett slags vida haremsbyxor får också rörelserna att annorlunda ut.

Det verkade nästan som om banden var placerade även i stigande svårighetsgrad, med Dir En Grey näst sist på röda scenen. Total hysteri längst fram – det var faktiskt lite läskigt att ha en wall of sound med illskrikande flickor bakom sig i fotodiket – och god uppslutning, om än långt från fullsatt. Diru gjorde som alltid en snygg och intensiv show, dock inte lika emotionellt som i Stockholm senast, men tenderar att bli väl arty i längden. Agitated Screams Of Maggots är till exempel inte helt lätt att förstå. Det är svårt att hänga med i svängarna, men mer än sina landsmän på festivalen är de i grunden ett metalband. Som kan få för sig att blanda death metal och frijazz i samma låt. Samtidigt. Personer som bara hörde en låt med dem kan få svårt att jämföra intryck, beroende på vilken låt de hörde.
Kommentarerna var många – bland annat från ett av Göteborgs mest kända metalband – om hur i all världen jag kan gilla det här bandet. Man behöver lite tid för att förstå musiken, det erkänns.

Kyo i Dir En Grey.

Marilyn Manson var den väntade anti-klimaxen. Både från fans och sådana som bara var lite lagom nyfikna hörde jag samma omdöme: Tråkigt. Själv orkade jag inte ens se klart spelningen. En trött och degig Manson som inte är särskilt engagerad gör ingen glad.

Trots det var Metaltown 2009 en lyckad festival, där inga band ställde in, de flesta levererade och publiken slöt upp.
Bra också att ett energiskt Burst, med en ovanligt rolig och avslappnad Linus Jägerskog vid mikrofonen, fick avsluta för dem som orkade gå vidare till efterfesten.

Muccar ni?

Det här bandet var bäst på Metaltown. Mucc alltså. Följt av Slipknot och Burst, på efterfesten.

Intervju med Aaron Stainthorpe

Aaron från My Dying Bride i vip-området på Metaltown.

I vip-området med havsutsikt (nåja) var det lättare att räkna de Göteborgsmusiker som inte var där än de som var där. Ett par utomsocknes stod också att finna.
Mest oväntat var fredagens möte med Aaron Stainthorpe, sångare i deppiga My Dying Bride, som bekände sin kärlek till Volbeat.
– Jo, haha, det är kanske lite oväntat att jag gillar dem. Men fråga mig inte vad låtarna heter, för jag lägger in allt i datorn direkt nuförtiden, berättar han.
– Jag gillar Volbeat, för de överraskade mig. Jag hittade dem på en samling som följde med någon tidning, jag hade inte hört talas om dem innan. När jag lyssnade igenom skivan var de så annorlunda jämfört med de andra. Jag slutade laga min lasagne och undrade ”Vad är detta!?”.
Var det en bra konsert?
– Det var en bra konsert, men jag önskar att jag hade fått se dem på ett mindre ställe.
Imorgon ska ni själva spela på samma stora scen…
– Varje gång en festival bokar oss brukar vi fråga om det finns något tält, och om vi kan få spela där. De sa nej den här gången. Normalt brukar band säga ”Yeah!” till den stora scenen, men vi suckade… Jag hoppas att det regnar! Folk går på festival för att ha kul, och upplevelsen av My Dying Bride är inte allas idé av att ha kul…
Du är inte så bra på att göra reklam för er!
– Well, det är svårt med en stor publik, och ännu värre när den är full och rosabränd. Vi skapar en atmosfär med vår musik, och det är fel atmosfär.
Ska du se något band på lördagen?
– Jag kommer nog mest att sitta på hotellrummet och spy ett par gånger av nervositet. Sedan komma hit och spy någon mer gång innan vi spelar. Men det vore kul att se Marilyn Manson. Jag är inget stort fan, och just därför kan det bli bra.

Rapport från Metaltown

Dubbelt så mycket hårdrockare som punkare. Det märktes, för i år var det mer trångt på Bananpiren än det brukar vara. Mer folk ska man nog inte släppa in.
Tyvärr kunde jag inte komma riktigt så tidigt som jag ville, så Municipal Waste blev första bandet jag såg. Klassisk thrash med humoristiska inslag och mycket poserande. Bra drag i publiken (och många Göteborgsmusiker där också…) och skön stämning.
Meshuggah som spelade samtidigt drabbades av vinden, och kan man inte höra ordentligt vad de spelar så är det nästan lika bra att låta bli. Dessutom var det svårt att koncentrera sig på dem med så mycket himmel, hav och folkliv runt omkring.
Volbeat var som väntat en succé, med ett hav av höjda armar framför sig hela tiden. Fast att Michael Poulsen pratar engelska med publiken tycker jag är fegt.

Volbeat gjorde publiksuccé.

Att Disturbed lät illa kan inte enbart skyllas på vinden, till stor del var det på grund av att sångaren David Draiman svajar väldigt mycket på rösten. Det funkade, men var inte lika bra som jag hoppats.
Slipknot infriade däremot förväntningarna. Bra show – bland annat med ett trumset som både snurrade och åkte upp och ner – och bra ljud. Bra låtar, förstås. Kontrastrikt. Så fascinerande att man helt sögs in i musiken.
Synd bara att det är sådan stor skillnad på ljudet beroende på var man står. Man ska inte behöva trängas och knuffas för att lyssna.
20 000 personer på piren. Och ett antal tusen gratistittare på bron. Det är svårt att kalla första dagen av Metaltown för något annat än en succé. Med Mucc och Dir En Grey väntar dessutom fortfarande festivalens höjdpunkter.

Slipknot - bäst under fredagen.

Metaltown, bonustips: Burst

Man skulle kunna säga att de är festivalens huvudband. Mer sant att säga är kanske att de avslutar festivalen klockan ett i natt. Fast det är på efterfesten på Parken (Vasagatan) de spelar. I vilket fall så är det dumt att missa Burst, ett av Sveriges bästa band.

West Coast Riot-rapport

Vädret gick verkligen inte att klaga på – solen sken och måsarna var nyfikna på alla tatuerade punkare – men banden på årets West Coast Riot var inte helt i min smak.
Det rådde i alla fall ingen tvekan om saken – alla var där för att se Social Distortion. Vissa tyckte att uppställningen var för gammaldags, andra drömde sig tillbaka till åttiotalet och nittiotalet och var mer än nöjda. Att plötsligt känna att min musiksmak var för ung för en festival var märkligt.
Jag kom till festivalen lagom till Sick Of It All, och när de drog igång påmindes jag snabbt om att WCR och Metaltown inte är kända för att ha bra ljud. Men New Yorkarna gjorde sitt bästa ändå. Det var en ordentligt maffig moshpit igång också.
Gogol Bordello körde sitt vanliga race med putslustig framtoning. Funkade helt utmärkt som bakgrundsmusik – som huvudattraktion tröttnar jag däremot rätt snabbt på dem.
Trots att det var 9000 besökare på festivalen så kändes det rätt glest framför scenerna ibland. Det var lätt att undvika trängsel om man ville. Som på Pennywise. De gjorde ett sympatiskt intryck när sångaren tittade sig omkring efter coola punktröjor i publiken och följde upp med en cover på The Ramones Blitzkrieg Bop.
Social Distortion lät ovanligt melodiska efter ”förbanden”, faktiskt nästan lite mjäkiga, men det var kul att äntligen få se dem. Att göra en cover på Johnny Cashs Ring Of Fire funkar också alltid bra.
Backstage syntes medlemmar från Suicidal Tendencies och Sick Of It All mingla runt. På området träffade jag Micke från Mögel (Borås-versionen) som berättade att de är igång igen och har massor av låtar att spela in efter sommaren.
Japp, punken lever och frodas.
Men det är ändå imorgon och på lördag som gäller. Mer metal åt folket!
Så här såg det ut strax innan klockan fem då The Living End spelade.
Och så här såg det ut runt halv elva när Social Distortion spelade.

Mer punk åt folket

Idag startar den korta festivalsäsongen på Bananpiren i Göteborg med West Coast Riot. En festival med punkprofil. Men tyvärr ganska svag uppställning i år. Jag hade velat se Rancid (det vet jag att bokarna också ville) och Fall Out Boy (ja, varför inte?).
Vad WCR har och som Metaltown helt saknar (undantaget en ynka basist) är dock ett par band med kvinnliga medlemmar. Till och med ett med enbart tjejer. Rättmätigt ilskna Vicious Irene är ett av de ”mindre etablerade band” som valts ut att spela tidigt på dagen (14.00).
Ett annat oetablerat punkrockband som jag gärna skulle ha sett, det vill säga om de inte valt att lägga ner, är göteborgska Headless Marines. Sångerskan Pixie har numera ett nytt band tillsammans med trummisen Bumbi. Gorilla Bombs har slängt upp sina första låtar på Myspace, och jag gillar det också, även om det ännu är något oproducerat. Men Pixie lovar att det kommer en mer avancerad inspelning senare.



Istället får jag nöja mig med att se fram emot Sick Of It All och Social Distortion.

Metaltowntips 1: Mucc

Mucc, lördag 20.30, Tältet
Japaner, japaner, japaner! Ja, alla de tre japanska banden finns bland det jag mest ser fram emot på Bananpiren.
Och vad är mer logiskt än att bandet som gjorde förra årets bästa album och dessutom den bästa konserten på Sweden Rock Festival hamnar högst på tipslistan?
De graciösa och växlingsrika japanerna är ett lysande liveband. Det enda jag oroar mig för är att det kan bli för trångt i tältet. Men om det finns plats över där, våga vägra Opeth och se Mucc istället.
Här är min recension av Muccs platta Shion, och här är recensionen från Sweden Rock.

Metaltowntips 2: Dir En Grey

Dir En Grey, lördag, 21.30, Red stage
Senast Dir En Grey spelade i Sverige tältade fansen utanför Arenan flera dagar i förväg. Under konserten svimmade folk på löpande band. Jag hoppas att det kommer tillräckligt många j-rockare till Metaltown för att skapa samma speciella stämning. Och inte minst, att tillräckligt många ”vanliga” hårdrockare tänjer på sina gränser och ser dem.
För det är värt det. Diru är ett band som ger allt live, särskilt den mångfacetterade sångaren Kyo.
Här är min recension av Dir En Greys senaste album Uroboros.

Rocktorpet

Namnet är inte det hetaste, men grejen är det. Rocktorpet är en boråsisk version av Popkollo. Dit ska jag imorgon ikväll och föreläsa, och bland annat prata om mediebilderna av män och kvinnor. Och mediebilderna av manligt och kvinnligt. För det är inte samma sak.
Om det finns internet på plats tänker jag spela den här videon. Det är inte svårare än så att visa hur könsklichéerna frodas i musikvärlden. Fast att just det här originalet var en uttjatad kliché torde inte ha undgått någon ändå.

Metaltowntips 3: Slipknot

Slipknot fredag 22.45, Black stage
Jag har sett Slipknot live ett gäng gånger, men oftast som förband till någon annan eller på fel tid på en festival. Vad det verkligen hänger på för att det ska bli bra är ljudet. Eftersom de är kvällens huvudband bör det bli alla rätt den här gången.
Här är min recension av Slipknots senaste album All Hope Is Gone.

Metaltowntips 4: My Dying Bride

My Dying Bride, lördag 17.30, Black stage
Med snart 20 år på nacken bör det engelska doombandet med violinist i sättningen ha mycket fint att bjuda på. Om man med fint menar långsamt, depressivt, svartsynt och misärframkallande…
Tyvärr inte klockrent på en stor utomhusscen när det fortfarande är ljust ute, men man får hoppas på det bästa (värsta?).
Här är min recension av My Dying Brides aktuella platta For Lies I Sire.

Un viaje latino

Just det, det kommer ju en till musikalisk resa på SVT ikväll. 23.30 på SVT2 visas reprisen på Juanes: en musikalisk resa.
Colombianske Juanes har sålt ett par miljoner plattor och vunnit ett dussin Latin Grammys. Han har utnämnts till en av världens inflytelserikaste män (och till en av världens sexigaste). Han engagerar sig socialt och ekonomiskt och har texter med budskap; om krig och fred, mot landminor och knark. Men eftersom han säger det på spanska är det många som vägrar att lyssna. Eller inte orkar. Jag har till och med hört en svensk inflytelserik kulturperson kalla Juanes för perifer.
Inför sådan inskränkthet hjälper det inte om orden de rätta. Eller om musiken effektivt används som en emotionell förstärkare.
När jag för några år sedan frågade Juanes själv sa han att det inte är aktuellt att byta språk. Han känner sig mer äkta på spanska, och de som inte förstår hans texter får ta till sig av melodierna istället.
Det första argumentet förstår jag. Det andra är mer luddigt. Det borde ju finnas en mellanväg, till exempel med officiella översättningar av texterna på skivkonvolut eller hemsidor. För även om Juanes har rätt när han kallar musiken för ett universellt språk så tror jag att många icke spansktalande får fel budskap av den glada och dansanta musiken i La Camisa Negra och A Dios Le Pido – den första handlar om ett sprucket förhållande, den andra är en bön till gud om fred.
Men kanske har han ändrat inställning något, eftersom höstens singeln Odio Por Amor innehåller en rad på engelska: ”Es tiempo de cambiar/It’s time to change”.
Y naturalmente, även Juanes har varit hårdrockare – sina första plattor gjorde han med metalbandet Ekhymosis. Som tur är låter det bättre nu.

En hårdrocksresa

Ikväll spelar AC/DC på Ullevi i Göteborg. Det är folkfest, fullsatt, festligt och allt det där. Men det är ingen stor konsertupplevelse, ingen musikalisk resa eller ett inspirerande musikäventyr.
AC/DC sysslar inte med sådant. De sysslar med underhållning, att ge folket vad folket vill ha, att uppfylla förväntningar, rocka klichéerna och att bjuda på party. Och det kan väl vara alldeles tillräckligt?
För alla som ville vara på konserten men inte är det tröstar K Special med Metal – en hårdrocksresa på SVT2 ikväll klockan 21.45. Dokumentären från 2005 är mer känd och omtalad som Metal: A Headbanger’s Journey.
Kanadensarna Sam Dunn och Scot McFadyen ligger också bakom den färska Iron Maiden: Flight 666, och jag hoppas att A Headbanger’s Journey har mindre av ett fanperspektiv. Det finns för få analyser och grävande reportage vad gäller de flesta musikstilar och deras fans.
Dunn själv är antropolog och hårdrockare, två sidor som krockar när han ”upptäcker vissa saker om kulturen som inte ens han kan försvara”. Filmen beskrivs som både en socialdokumentär och hyllning till en missförstådd genre (fast just idag när AC/DC fyller tidningssidorna känns metal inte särskilt underskattat).

Metaltowntips 5: Disturbed

Disturbed, fredag 21.30, Red stage
Kanske beror det på att de stack ut bland alla gubbarna, kanske är det en efterkonstruktion, och jag kunde inte se hela spelningen, men så vitt jag minns var Disturbed var riktigt bra på Sweden Rock Festival förra året. Så jag ser fram emot en dos medhårsstrykande modern metalamericana.
Här är min recension av Disturbeds senaste album Indestructible.

Metaltowntips 6: Girugämesh

Girugämesh, lördag 18.30, Tältet
Till skillnad från många andra band blir Girugämesh inte hårdare live, i alla fall om jag ska gå efter färska dvd:n Crazy Crazy Crazy (läs recension i nästa nummer av Sweden Rock Magazine). Det är synd – jag hade hoppats på tvärtom. Men det ska ändå bli kul att se ett av de japanska metalband som är enklare att ta till sig. Nu metal med japansk kryddning och en hel del snygg elektronik.
Här är min recension av Girugämeshs självbetitlade skiva från 2008.

Metaltowntips 7: Meshuggah

Meshuggah, fredag 17.30, Black stage
Det är tveksamt om jag kommer att se hela Meshuggah-konserten. De är inte det perfekta festivalbandet. Men om de lyckas skapa en stämning där man sugs in i det minimalistiskt matematiska och hittar skönheten i kaoset istället för att enbart fascineras av deras skicklighet blir det svårt att slita sig därifrån.
Här är min recension av Meshuggahs spelning – med strömavbrott! – på Brew House i Göteborg i augusti förra året.

Sweden Rock Festival i soptunnan?

Plus sommar som visas på SVT1 ikväll klockan 20.00 är inspelat på Sweden Rock Festival. ”I byn Norje”, som SVT skriver. Programmet ska handla om valet av hörselskydd och om Sverige bör lagstifta mot andrahandsförsäljning av konsertbiljetter.
Ögonvittnen rapporterar att Sverker Olofsson intervjuat Volbeat. Vad som kommer med i tv-sändningen vet jag inte, men det här klippet med Michael Poulsen finns på nätet.
Konstigt nog görs intervjun på engelska – det är nästan värt att kasta den i soptunnan för det!

Everything ends

I en kommentar på min blogg funderar Anal Elf Kid över läget på Göteborgs-Posten:

Så varför skriver du så lite för GP numera? Har tidningen dragit ner på bevakningen av allt annat än Håkan Hellström och den mer-än-lovligt-gubbiga-gubbrock som Johan och Jan vurmar för? Landets näst största morgontidning rapporterar inte ens från SRF? Kass!

Faktum är att jag inte längre recenserar hårdrock alls för Göteborgs-Posten.
Efter drygt elva år som hårdrocksskribent på GP har jag den här veckan meddelat nöjeschefen att jag lämnar den posten.
Gårdagens recension av Mars Voltas nya och mycket trevliga platta Octahedron är med andra ord min sista skivrecension i GP.
Anledningarna är flera, men uppenbarligen inte att jag tröttnat på hårdrock eller på att skriva om det och annan musik. Det gör jag fortsättningsvis i flera andra tidningar, några av dem är Sweden Rock Magazine (har precis recenserat två dvd:er med Girugämesh och Dir En Grey till nummer 63 som finns i butik i mitten av juli), Borås Tidning och Upsala Nya Tidning.
Under sommaren ska jag vikariera på GPs kulturredaktion, och kommer kanske att hitta lite utrymme för metal även där. Förra sommaren skrev jag till exempel en lång analys av Iron Maidens texter.

Metaltowntips 8: Volbeat

Volbeat, fredag 20.15, Black stage
Jag har en vän som fullständigt avskyr Volbeat – och i viss mån även alla som gillar dem. Men i lagom dos (det vill säga inte ett par gånger om dagen på reklamradion!) gillar jag danskarna. Mest är det väl min Misfits-abstinens som triggas.
På grund av festivalkrockar och resor har jag inte sett dem live på ett par år, men det lär bli fullt och festligt på Bananpiren, när Misfits möter Elvis möter Metallica.
Här är min recension av Volbeats senaste album Guitar Gangsters & Cadillac Blood.

Metaltowntips 9: Kongh

Kongh, fredag 16.00, Tältet
Jag har aldrig sett smålänningarna live, men på skiva gör trions blandning av doom, sludge och post-rock dem till ett av landets mer intressanta yngre band. De har inte nått hela vägen ännu, men ska bli spännande att följa.
Här är min recension av Konghs aktuella album Shadows of the Shapeless.

Metaltowntips 10: Municipal Waste

Municipal Waste, fredag 17.15, Tältet
Amerikaner som spelat ihop sedan år 2000, men låter betydligt mer retro än så. Thrash inspirerad av åttiotalet, mer rå och snabb än teknisk och varierad. Att de ligger på skivbolaget Earache är helt logiskt.

Nedräkning till Metaltown

Om tio dagar är det dags för Göteborgs stora hårdrockshändelse, Metaltown (ja, jag tycker att det ska bli betydligt roligare än AC/DC på Ullevi).
Så vad passar bättre inför festivalen än en nedräkning med bandtips? Tio dagar = tio band. Med det bästa sist, förstås.

Doktorn kan (inte) komma

Stor tevehändelse ikväll: Det allra sista avsnittet av Cityakuten sänds på svensk teve. Jag fastnade inte för ER från början – det gjorde däremot de ambitiösa killarna i min journalisthögskoleklass, de som nu jobbar på Rapport och Aktuellt – men när jag väl fastnade var det rejält.
Vad är det då som gjort ER så speciellt? Trovärdigheten, för det första. Även om översättningen blivit sämre med åren har mina läkarvänner påpekat att de inte hittat några medicinska fadäser. Rollfigurerna som aldrig varit perfekta utan mänskliga är ett annat skäl. Serien har tagit upp viktiga ämnen i både stort och smått, som bristerna i den amerikanska sjukförsäkringen, Irakkriget eller den humanitära katastrofen i Kongo Kinshasa och senare Sudan (det var några av de allra starkaste avsnitten). Trots ibland väl tydliga ”nu ska ni känna så här”-inslag har det funnits mycket hjärta, engagemang och humor. Till och med hårdrock, som när de fick ta emot klämskadade åskådare från en Metallicakonsert. Bland det roligaste var när en vägg rasade på ett science fiction-konvent och akuten fick ta emot klingoner och romulaner.
I en dramatisk vardagsmiljö på County General Hospital i Chicago hittade producenterna bredd – alla i samhället måste någon gång söka vård – och skapade spännande dramaturgiska och tekniska lösningar.
Men som med så många serier som sänts i ett stort antal säsonger, femton har det blivit, har kvalitén varierat. Till och med sjunkit rejält. Många av rollfigurerna har försvunnit (utan att räkna efter, så måste det vara en ovanligt stor andel som har dött: Mark Greene, Lucy Knight, Romano, Pratt, Gallant…) och de som är kvar nu är inte långt när lika intressanta som originalläkarna och -sköterskorna. Framför allt har jag saknat syster Carol Hathaway (Julianna Margulies).
Så det känns faktiskt helt okej att det tar slut. Sista säsongen har dessutom varit en enda lång förberedelse för det. Nostalgiska tillbakablickar, hopknutna trådar (och relationer), tid att ta avsked.
Så ska jag titta på TV3 ikväll klockan 21.00? Nej, för jag har inte sett det näst sista avsnittet ännu. Men videon står på inspelning.

Äntligen!

Utan redaktörers restriktioner, utan budgetbalans. Äntligen en plats att breda ut sig precis så mycket eller så lite som jag vill.
Om musik, litteratur, teve och film: helt enkelt om kultur och populärkultur.
Om metal, countrymusik, pop och rock, om Buffy the Vampire Slayer, om Muse, Metallica och Neko Case, om Jenny Diski och Kate Atkinson.
Om stort och smått. I kort eller långt format, som miniessäer, recensioner, tips, analyser och kommentarer. Kanske lite nyheter.
Men inget om hur söt min katt är – även om hon är det – eller mina frukostvanor.
Hoppas att ni tycker det blir lika kul att läsa som jag räknar med att det ska bli att skriva.