West Coast Riot-rapport

Vädret gick verkligen inte att klaga på – solen sken och måsarna var nyfikna på alla tatuerade punkare – men banden på årets West Coast Riot var inte helt i min smak.
Det rådde i alla fall ingen tvekan om saken – alla var där för att se Social Distortion. Vissa tyckte att uppställningen var för gammaldags, andra drömde sig tillbaka till åttiotalet och nittiotalet och var mer än nöjda. Att plötsligt känna att min musiksmak var för ung för en festival var märkligt.
Jag kom till festivalen lagom till Sick Of It All, och när de drog igång påmindes jag snabbt om att WCR och Metaltown inte är kända för att ha bra ljud. Men New Yorkarna gjorde sitt bästa ändå. Det var en ordentligt maffig moshpit igång också.
Gogol Bordello körde sitt vanliga race med putslustig framtoning. Funkade helt utmärkt som bakgrundsmusik – som huvudattraktion tröttnar jag däremot rätt snabbt på dem.
Trots att det var 9000 besökare på festivalen så kändes det rätt glest framför scenerna ibland. Det var lätt att undvika trängsel om man ville. Som på Pennywise. De gjorde ett sympatiskt intryck när sångaren tittade sig omkring efter coola punktröjor i publiken och följde upp med en cover på The Ramones Blitzkrieg Bop.
Social Distortion lät ovanligt melodiska efter ”förbanden”, faktiskt nästan lite mjäkiga, men det var kul att äntligen få se dem. Att göra en cover på Johnny Cashs Ring Of Fire funkar också alltid bra.
Backstage syntes medlemmar från Suicidal Tendencies och Sick Of It All mingla runt. På området träffade jag Micke från Mögel (Borås-versionen) som berättade att de är igång igen och har massor av låtar att spela in efter sommaren.
Japp, punken lever och frodas.
Men det är ändå imorgon och på lördag som gäller. Mer metal åt folket!
Så här såg det ut strax innan klockan fem då The Living End spelade.
Och så här såg det ut runt halv elva när Social Distortion spelade.