Shoot To Thrill

Vad är konst?
En högst relevant fråga, som är värd att ställa ofta.

Jag funderade över den när jag såg utställningen Rock Art i Göteborg. Upphovsmännen är Patric Ullaeus, mest känd som musikvideoregissör, och Björn Johansson, möbeldesigner.

Konstverken är tredimensionella. Glas fastsatt någon centimeter över stål. Däremellan stora fläckar/splatter/droppar/rännilar av färg.

Det som framför allt fick mig att fundera var att alla konstverken var så lika varandra (men ändå olika) och skapade på samma sätt. Mellan glaset och stålbotten har paret placerat färgampuller. Lila, svart, gult, silver, guld, orange, rött... Därefter har de avlossat skott med olika skjutvapen. I glaset blir det hål och sprickor, färgampullen går sönder och färgen skvätter åt alla håll eller rinner stillsamt.

Fastän alla verk är unika finns något massproducerat över det. Samtidigt som man börjar fundera över det där med skjutandet. Vibbarna av våldsromantik. Vill man verkligen ha ett konstverk med ett sådant ursprung hemma?

Efter att ha fått en underhållande rundtur och förklaringar på hur de gör (skjutandet är ett medel, inte ett mål) och av tavlorna och deras titlar av Patric Ulleaus inser jag att det definitivt är konst i hans ögon. I många andras också - beröm kommer från samlare, konstprofessorer och hårdrockarna han jobbat med. Skapelserna är döpta efter titlar, mestadels metallåtar han spelat in videor till.

Däremot är det svår att ta in mängden av tavlor. Storleken på dem. Inte minst för att det är en sådan "se-på-mig"-miljö. Lite för fräckt och städat och reklamaktigt. Alldeles för påträngande. Mycket svart, orange och rött. Starka färger som nästan skriker. Som alla kräver uppmärksamhet.

Som betraktare blir det mycket att ta in.

Kanske är det därför jag fastnar längst i A Touch Of Blessing (bild ovan, döpt efter en Evergreylåt). Ett verk med bara ett skotthål (som till och med gått igenom stålbotten. Var det en älgstudsare, tro?) i silver och guld. Det finns något vilsamt över motivet. Något stillsamt, meditativt att sjunka in i, något som är värt att betrakta. Ett motiv som säger mig något. Plötsligt blir Rock Art konst även i mina ögon. Jag går ett varv till och återvänder.

Att flera av tavlorna var sålda redan på vernissagekvällen säger att många andra också ser det som konst. Och det är coolt.

Det här är utställningens sista helg. Öppettider och adress finns på Revolver Art Gallery.


Björn Johansson och Patric Ullaeus.

Repulsion

Idag bestämde en schweizisk domstol att Roman Polanski kan bli fri mot borgen. Den firade filmregissören kämpar för att slippa bli utlämnad till USA där han är åtalad för att ha utnyttjat en trettonårig flicka sexuellt. Ett åtal han när det begav sig flydde landet för att slippa.
Att det hände på 1977 och att han nu är 76 år gammal och inte har fysik för att sitta i fängelse har fått flera kulturpersoner världen över att anse att han borde slippa rättegång. Men en våldtäkt är en våldtäkt även om det var länge sedan.

Efter att ha läst vad författaren Jenny Diski skriver i London Review Of Books om fallet, och om hur hon själv blev våldtagen som tonåring har jag inte så mycket att tillägga.
Hon avslutar "Let’s still call it rape-rape and not worry too much about Polanski’s present sleeping arrangements."

Läs hela Jenny Diskis text här.

Wouldn't It Be Nice

Jag minns fortfarande skivaffären Ljudrummet i Borås. Egentligen var utbudet kanske inte särskilt bra, men det var där jag som tonåring hittade skivorna jag hört på Rockbox på radion eller sett att mina favoritband gillade. Till exempel Candlemass och Misfits. Jag minns hur jag och kompisen nästan slogs om Bathorys Under The Sign Of The Black Mark (och att jag, fast det sa jag inte då, när vi kom hem och lyssnade tyckte att det var helt okej att hon vann...) och King Diamonds No Presents For Christmas.

Vad jag också minns är att vi, två tonårstjejer, aldrig kände oss utanför. Vi blev välkomnade, och fick efter tillräckligt många köp till och med några kronors rabatt.

Tyvärr är det inte alltid så bland skivaffärer och bland musiknördar. Är man ung, inte tillräckligt hipp eller har fel kön - gissa vilket! - får man inte alltid vara med.
Det tänkte jag mycket på när jag läste Lennart Perssons ganska sega bok Musik Nonstop: Pet Sounds i våra hjärtan.
Väninnan jag nämner i krönikan berättade också hur hon en gång gick in på Pet Sounds för att handla en färsk singel som hon precis läst recension på i en engelsk tidning. Personalen hävdade bestämt att bandet inte släppt något och sa åt henne att hon hade fel. Fastän hon försökte säga emot. Snacka om att klappa på huvudet!

Tyvärr är det ju så att det fortfarande, 2009, anses som konstigt att vara tjej och musiknörd. Att man till och med kan få sin kunskap ifrågasatt. Vad krävs egentligen för att det ska förändras?

I Göteborgs-Posten har jag skrivit mer om ämnet i en krönika om manlig elitism i skivaffärer.

Host

Imorgon är det premiär för New Moon, den andra filmen i Twilight-sagan. Jag har sett den, så mer om det senare.

Vad jag däremot inte vill ha mer av är Stephenie Meyers nya bokserie, Genom dina ögon (The Host), som också är hennes första vuxenroman.
Varför framgår i min recension i Göteborgs-Posten.

Writing's On The Wall

Lever man på att skriva måste man ibland göra det fastän man varken har lust, ork eller inspiration. Det är inte alltid så lätt.

Är man skolelev kan situationen upplevas likadan. Det som för vuxna emellanåt kallas för kreativt skrivande kallas då för igångsättningsövningar.

I den nya och välförtjänt Augustprisnominerade boken Skriv om och om igen av Ylva Karlsson och Katarina Kuick finns många övningar och råd som riktar sig till ungdomar, men lär funka lika bra för alla som vill komma igång med att skriva.

Till exempel: Skriv en dikt om skoskav. Skriv dagbok, men inte din egen. Skriv ett brev till djävulen. Skriv en kärleksdikt, men med påhittade ord.

Här är min recension av boken i Göteborgs-Posten.

Desire

Idag släpps Muses andra singel från The Resistance. Undisclosed Desires skiljer sig lika mycket från Uprising som från det mesta andra bandet har gjort.
Och det är ju just det som är en stor del av charmen med dem.

Gold Medal

Efter elva veckor hände det: Muse etta på Trackslistan!
Att ett engelskt knäppt proggband når en sådan placering ger hopp för världen.
Uprising är inte ens deras bästa låt - däremot nog deras hittigaste låt någonsin.

Inte lika kul, men ändå kul, var att Muse petade ner den tidigare ettan, Töntarna, till tredje plats. Inte för att jag har något emot Kent, egentligen, men det är trist när ett band gullas med för mycket i media.
(Det vill säga om det inte är Muse.)

Ska bli spännande att se hur det går för nästa singel, Undisclosed Desires som släpps på måndag.

I september spelar trion för övrigt på jättearenorna Wembley i London och Manchester Lancashire County Cricket Ground. Ge dem ett par år och ett album till, och vi ser dem förhoppningsvis även på Ullevi. Allra minst på Stockholm Stadion. För det är på de där stora arenorna de hör hemma. Redan den nuvarande turnén är på den nivån showmässigt.

Wake Me Up Before You Go-Go

Det måste vara svårt för romandebutanter att välja bort. Tänk om de bara skriver en bok i hela sitt liv, och inte har fått med allt det där viktiga, roliga, smarta?

Kristina Hultmans debut Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay är ett typexempel. Den borde nog ha varit två böcker - en relationsroman och en introduktion till lesbiskt liv - och en artikelserie om kvinnokampen i Iran.

Min recension av boken finns i dagens GP.