Jag minns fortfarande skivaffären Ljudrummet i Borås. Egentligen var utbudet kanske inte särskilt bra, men det var där jag som tonåring hittade skivorna jag hört på Rockbox på radion eller sett att mina favoritband gillade. Till exempel Candlemass och Misfits. Jag minns hur jag och kompisen nästan slogs om Bathorys Under The Sign Of The Black Mark (och att jag, fast det sa jag inte då, när vi kom hem och lyssnade tyckte att det var helt okej att hon vann...) och King Diamonds No Presents For Christmas.
Vad jag också minns är att vi, två tonårstjejer, aldrig kände oss utanför. Vi blev välkomnade, och fick efter tillräckligt många köp till och med några kronors rabatt.
Tyvärr är det inte alltid så bland skivaffärer och bland musiknördar. Är man ung, inte tillräckligt hipp eller har fel kön - gissa vilket! - får man inte alltid vara med.
Det tänkte jag mycket på när jag läste Lennart Perssons ganska sega bok Musik Nonstop: Pet Sounds i våra hjärtan.
Väninnan jag nämner i krönikan berättade också hur hon en gång gick in på Pet Sounds för att handla en färsk singel som hon precis läst recension på i en engelsk tidning. Personalen hävdade bestämt att bandet inte släppt något och sa åt henne att hon hade fel. Fastän hon försökte säga emot. Snacka om att klappa på huvudet!
Tyvärr är det ju så att det fortfarande, 2009, anses som konstigt att vara tjej och musiknörd. Att man till och med kan få sin kunskap ifrågasatt. Vad krävs egentligen för att det ska förändras?
I Göteborgs-Posten har jag skrivit mer om ämnet i en krönika om manlig elitism i skivaffärer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar