Suns Of The Tundra

Årets bok: Bella Stenberg

Amatka
Författare: Karin Tidbeck

Förlag: Mix förlag

Det känns som om jag sitter på tåget till Sibiren, men jag hamnar i Amatka. Tillsammans med Vanja som ska undersöka hygienvanorna.

Tundran breder ut sig, husen är likformade, men världen är en annan. En märklig och instabil plats, där ordet ger liv. Där saker, verkligheten, måste märkas och intalas att den är vad den är. Annars faller allt sönder. Eller blir något annat, vilket är än mer skrämmande.

Varför människorna tvingats lämna sin värld med hundar, katter och engångsartiklar vet man inte. I kolonin handlar det mesta om likriktning, rutiner och en kamp för kollektivets överlevnad.

Jag har plöjt dystopier i år - det känns passande, med tanke på världsläget - men Tidbecks romandebut sticker ut. Inte minst för att den inte innehåller ett överflödigt ord. Sådana kan ju råka omskapa världen.

Publicerad i Borås Tidning 121219.

Ta ansvar för lärarna

Dagens lösning på skolproblemen är att alla lärare ska vara behöriga och legitimerade. Men vad hjälper det om lärarutbildningen är undermålig, skriver Bella Stenberg.

Stämningen i rummet var märklig. Det kändes som om folk ville hålla fast sig i möblerna. Ändå satt vi redan ner. Några verkade chockade. Det var termin ett på lärarutbildningen och vi hade haft vår första praktikvecka. Nu var det dags för praxisseminarium. Det blev mer ett slags debriefing än den medvetna sortering och reflektion vi enligt handboken skulle ägna oss åt. Skulle det verkligen vara så här? Vad gör man med mobiler, datorer, prat, ytterkläder, kepsar, Facebook, mobbning, slagsmål, rasism, sexism, bristande kunskaper?

Inget av det där (eller ens hur man lär ut) hade vi blivit förberedda på. Några av oss - det här var det korta lärarprogrammet, fortbildningen för dem som redan har ämnes- eller yrkeskunskaper - hade redan jobbat i skolan. För oss var det enklare.

Vi hade samlats en månad tidigare på Pedagogen i Göteborg. En disparat grupp där några hade hittat sitt kall medan andra insett att de till sist var tvungna att ”bli något”. På tre terminer skulle vi bli behöriga lärare. Få lära oss - och inte minst se och höra - hur man gör.

En av politikens lösningar på de svenska skolproblemen är att alla lärare ska vara behöriga och legitimerade (undantaget bland annat modersmålslärare och yrkeslärare). En annan att höja yrkets status. Men vad hjälper det om lärarutbildningen i sig är undermålig? Och dessutom har låg status.

Problemen är många, det största är att utbildningen inte fungerar som förberedelse för att utöva yrket i praktiken. Mycket av det som lärs ut är inte relevant för mötet med verkligheten: blivande lärare får inte de nödvändiga redskapen. ”Ett papper på att jag nu var utbildad akademiker.” Så sammanfattar en lärare sin utbildning. ”Utbildningen stämde överhuvudtaget inte överens med den verklighet jag mötte”, berättar en annan.

Det är hårda ord. Men jag har aldrig stött på något program eller en kurs där så många mått så dåligt eller frustrationen varit så stor. Till det bidrog bilden av den stora, svarta skolvärld som målades upp. Utbildningen innehöll för lite mod, framåtanda och utmaning och för mycket pessimism och konstateranden, sammanfattar en student.

Vår första kurs var teoretisk och historisk och handlade om skolans plats i samhället. Resten av terminen veks till vetenskapsteori och hållbar utveckling. Skolan måste förvisso bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och lärare måste kunna tänka kritiskt, på många vis. Men jämför detta med de ynka fyra föreläsningar vi fick i didaktik och betygssättning, en kurs på blott 15 poäng. Med en enda lektionsplanering i vårt faktiska ämne. Trots att en ny läroplan skulle implementeras under vår första termin i yrket arbetade vi nästan enbart med den som skulle försvinna.

Ledord i den svenska skolan har länge varit bland annat demokratiundervisning, elevinflytande, deliberativa samtal, för allt i världen inte katederundervisning i form av monologiska föreläsningar. Vår utbildning innebar ”katederundervisning på högsta nivå. Eller självstudier där man kunde sitta som en jävla idiot och inte fatta någonting”, som en student säger. Påfallande många föreläsningar från lärare som lämnat sina jobb inom grund- och gymnasieskolan inleddes med motsägelsen ”Grattis till att ni har valt världens bästa/roligaste/viktigaste yrke!”

Kanske skulle vi lära oss genom att se hur man inte bör göra?

Att hitta en lärare som är nöjd med sin utbildning är svårt. Synpunkterna är överensstämmande: det som lärs ut är inte relevant för yrket. Alla skriker efter mer didaktik och praktiska kunskaper. Hur vinner man elevernas och föräldrarnas förtroende? Vad det innebär att vara mentor? Hur man vet att man satt rättssäkra betyg? Hur man håller utvecklingssamtal? Hur man arbetar med elever med särskilda behov som diagnoser eller svenska som and­raspråk? Frågor som inte vidrördes alls eller i bästa fall ytterst lite under våra kurser.

Ett upprepat mantra var ”tänk på relationen mellan elev och lärare”. Men utbildningen handlade inte mycket om hur man möter människor. Eller hur man tar hand om dem. Vår kurs i konflikthantering var två och en halv timme. Det pratades om medling och kartläggning, men vi fick inga förslag på vad man gör mitt i en hetsig situation. Förutom att man alltid ska gå emellan (tvärt emot vad lärarfacken säger). Sedan lämnades vi åt rollspel - på egen hand.

En av de viktigaste delarna i utbildningen är kontakten med verkligheten. Att få pröva yrket, se andra utföra det, bedöma sin egen lämplighet. Vi gick på praktik efter en månad och utan förberedelser. Sammanlagt var vi på fältet i 20 veckor. Alla är överens om hur viktig praktiken är. Men också hur godtycklig.

Det finns handledare som låter sina studenter ensamma undervisa en grupp för att de inte ”tycker om den” eller ”klarar av den”, andra som snarare vill ha assistenter och åter andra som beskrivs som maktfullkomliga. Vissa studenter har inte erbjudits praktik i sina ämnen eller årskurser eller har fått handledare som själva är helt nyutexaminerade.

Faktum är också att alla inte passar in i skolan. Vissa har gedigna ämneskunskaper men saknar grunderna för att kunna lära ut dem. En handledare konstaterar att de kandidater som inte klarat av klassrumsnärvaron eller att nå fram till eleverna heller inte klarat att vara sociala i lärarrummet. Hen berättar om en kandidat som visat så grundläggande brister i ämneskunskap att en högstadieklass genomskådat det - vilket varken åtgärdades eller ens påpekades från universitetets håll.

Lärarutbildningen måste för att fylla sitt syfte inte bara möta samhällets föränderliga behov, utan också hjälpa studenterna att avgränsa och tydligare definiera lärarrollen. Yrket måste kopplas mer till ämnesutbildningen och teorin till praktiken. Ledarskapsutbildning bör ingå. Lämpligheten för yrket bör bedömas. Mer didaktik och ämnesdidaktik behövs. Större fokus på betyg och kursplaner. Dessutom: standarden och kraven är för låga.

Bortsett från skräckhistorier om själva yrkeslivet hör jag kommentarer om att det var en chock att komma ut i arbetet och att varje ny lärare inte borde behöva uppfinna hjulet själv. De som hittat en säkerhet i sin lärarroll nämner inte utbildningen, utan att de jobbat i skolan tidigare, och att de samtalar med kollegor och andra. En person uttrycker sig till och med som att det är normalt för en nyexaminerad lärare att bli utbränd. Andra väljer att hellre att lämna yrket. Ett tydligt tecken på att utbildningen är en del av problemet och inte en lösning.

”Att ställa krav i skolan är att bry sig” är mottot på utbildningsminister Jan Björklunds presentationssida hos regeringen. Det borde gälla även på universitetsnivå, men lärarutbildningens krav handlade mer om kvantitet än kvalitet. Det färska liberala skolprogrammet Sikta mot stjärnorna, ”ytterligare steg mot mer kunskap och arbetsro i svensk skola”, ser inte lärarutbildningarna som en del i problemet eller berör det i mer än en sak: ett önskemål om en lämplighetsprövning vid antagningen till lärarutbildningen.

Björklunds ständiga mantra är ökad katederundervisning och betyg i tidigare åldrar, men i stället för att utbildningen grundligt lär ut pedagogik, kommunikation och bedömning ges de enskilda skolorna det största ansvaret för sina nya lärare. Att nyutexaminerade ska jobba ett år för att få sin lärarlegitimation samtidigt som rektorn bedömer deras lämplighet för yrket är som att medge att utbildningen inte är tillräcklig - men utan att åtgärda det.


ÄMNET
Lärarutbildningen förbereder inte studenterna för arbetslivet. Det som lärs ut är inte relevant för mötet med verkligheten, skriver Bella Stenberg.
 
SKRIBENTEN  
Bella Stenberg är kritiker och kulturskribent. Medverkar regelbundet i GP. Sedan januari behörig ämneslärare för gymnasiet.
 
FAKTA
I Göteborg finns fem lärarprogram.

Efter examen måste studenten gå ett introduktionsår som anställd för att få lärarlegitimation och sätta betyg. Undantagna från legitimationskravet är yrkeslärare och modersmålslärare samt fritidspedagoger och studie- och yrkesvägledare.

Kulturtext publicerad i Göteborgs-Posten 121220.

Take The Power Back

Mobb, grupptryck och gängmentalitet

”Ungdomar i upplopp mot sexbilder” hette det när ett stort antal ungdomar samlades runt Plusgymnasiet och i Nordstan igår. Men det handlar knappast om att ta avstånd från sexbilder i första hand. Då borde det åtminstone synts något plakat.

En titt på alla foton och filmer som snabbt hamnade på nätet visar en mobb, grupptryck och gängmentalitet. Om alla andra är där går det ju inte att stanna hemma. Som tonåring vill man inte hamna utanför. Sexbilderna blir – utom för de drabbade och några till – inte mer än en förevändning. Och lite av en sport, när ungdomarna leker katt-och-råtta med polisen. 

Att unga tjejer pekas ut som horor och reaktionerna på det – från internetskratt till upplopp – är tragiskt. Förr i tiden klottrades det på toalettväggar och skvallrades från mun till mun. Utgångspunkterna och budskapen var de samma men det fanns inga tekniska möjligheter vare sig att sprida rykten eller mobilisera stora grupper. I dagens tonårsvärld är internethat vardagsverklighet, samtidigt som det i den digitala världen går att häva ur sig sådant som få (både barn och vuxna) skulle våga säga ansikte mot ansikte. Allt går så mycket snabbare, blir så mycket större. Det märks på en vanlig matrast i skolan, och det märktes igår. 

Kulturnotis publicerad i Göteborgs-Posten 121219.

Och så några tankar framåt: Jag hoppas verkligen att samhället och vuxenvärlden tar tag i det här på ett bra sätt: att polisen tar anmälningarna - att det kommit in över 40 anmälningar, att så många av de utpekade ungdomarna väljer den vägen är positivt - på stort allvar. Och att, om anmälningarna inte leder till något,  polisen förklarar noga och tydligt varför. Jag hoppas också att lärare och föräldrar berättar hur man kan manifestera och protestera på ett demokratiskt och sympatiskapande vis. För att ungdomar samlas för att protestera mot kränkningar är ju i grunden positivt.

Rock The Night

För nästan exakt 30 år sedan vann ett okänt band från Upplands Väsby rock-SM. Resten är, som man säger, historia. Ett sådant jubileum kan man ta sig an på olika vis.

Hos Europe märks det inte alls. Inga speciella låtar, inga nostalgiska återblickar i mellansnacket. Istället är det de två senaste albumen som utgör stommen. Inledningen med de årsfärska Riches to rags, Not supposed to sing the blues och Firebox visar bandets styrka här och nu och att många av 80- och 90-talslåtarna har en helt annan och onödig övertydlighet i kompositionen.

Europe har många sidor att visa. Splittringen för 20 år sedan blev en lååång paus, och när gruppen återkom hade de omskapat sig själva. Nu är de inte längre fluffiga pudlar eller ängsligt och trendkänsligt svansviftande, utan trygga hounddogs som hittat och vill visa upp sina bluesrockiga rötter. Vilket inte är det enklaste att förena med publikens önskemål.

Kvintetten gör sig själva en otjänst genom att inte bjuda på mer ungdomssynder – låtarna håller och det hade inte behövt kännas tillbakablickande för den skull. De äldre låtarna är mer de pliktskyldiga – eller om man så vill, jättehitsen. Kombinationen av hur Carrie och Rock the night lyfts fram och showmannen Joey Tempests halvhjärtade känsla för dem (inte i framförandet men i presentationerna) är märklig. Från debuten spelas inget alls, andraplattan representeras bara av Scream of anger samt Open your heart som väl fyller sin plats i den akustiska delen av showen.

Det akustiska inslaget är den enda överraskningen, och en god sådan: The world keep on turning (Fleetwood Mac) av en ensam John Norum, Drink and a smile där Mic Michaeli plockar fram mandolinen och så Open your heart där Tempests heshet hörs tydligt.

Med tanke på att Europe lockade 50 000 personer till Götaplatsen för några år sedan är det konstigt med så dålig uppslutning nu. När bara halva Scandinaviums yta används försvinner all arenarockskänsla, vilket påverkar stämningen. Bandet kör sin grej och är stabila, men däremot ger de inget av det lilla extra. Det hade behövts.

Hårdrock  
Europe
Scandinavium, lördag  
Publik: 2 279.  
Bäst: Europe är fortfarande ett aktuellt band.
Sämst: De kunde gott bjudit på några fler tidiga låtar.  
Betyg: ***

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121216.

Nursery Rhymes

Det finns många knep och traditioner för att räkna in julen. KD slår ihop två: julkalender och rim. Varje dag öppnas en ny lucka på nätet. Men att rimma är svårt, och hittills har riksdagsledamöternas ”politiska vison i rimform” mest lett till skratt. Vilket i och för sig är en fin gåva. 

Först skaldade Annica Eclund ”Läraren kommer med glädje i blick, i dag ska elevarna (sic!) få sej en "kick"!” och åstadkom en våld- och drogrelaterad trippeltydighet. Fortsättningen ”Elever, med lust att läsa och lära, vad mer kan en lärare i jobbet begära” blir ett obehaglig vision från en politiker. Betydligt mer än så behövs för att få rätsida på skolan.

Nästa dag försökte Anders Andersson med "Väntans tider vilken lycka, barn ska födas hem ska smyckas, men på vård vi väntar ej, det är Göran Hägglunds grej." Onekligen är det lite synd om Hägglund om hans grej är att vänta på vård. Fjärde december prickade Lars-Axel Nordell in ett språkligt dubbelfel med ”våran Skapade skola”.

KD:s kalender kommer att få många läsare – men inte av den anledningen de själva hoppats.

Kulturnotis publicerad i Göteborgs-Posten 121205.

Gay Messiah

En sann kameleont, en katt bland hermelinerna – eller kanske mer en hermelin bland katterna? Kanadensiske Rufus Wainwright, så att säga född in i musikbranschen, är en unik artist. En originell låtskrivare och personlig textförfattare, en sångare med ovanligt stor värme och skörhet samt en entertainer – med självdistans. Som dessutom rör sig fritt bland olika uttryck, från enkel folk till opera till personlig mainstreampop.

Så givetvis blir det en fantastisk konsert. Och varierad. Från den avskalade inledningen Candles – med fuskstearinljus som enda scenbelysning – till den helt absurda och euforiska avslutningen med Rufus utklädd till guden Apollo, en backanal med dansande publik på scen och en gigantisk sandwich som mimar till Gay Messiah. Bästa extranumren någonsin!

Däremellan bjuds ett enastående musikaliskt hantverk – det apart utseende kompbandet innehåller flera fina vokalister som också får kliva fram med covers av Rufus föräldrar Kate McGarrigle och Loudon Wainwright III – och ett brett känsloregister. Lycka och längtan, olika sorters kärlek. The art teacher med Rufus ensam vid flygeln är bitterljuv, Montauk – med sin personliga men ändå politiska text – är en favorit från senaste plattan, Cigarettes and chocolate milk är dramatik i det lilla och The one you love vacker som alltid.

Som kontrast till musikens skönhet slänger Rufus in skämt och Sverigereferenser. Sammantaget får det mig att le och framför allt skratta mer än jag någonsin gjort på en konsert – extranumren måste ses för att man ska kunna tro det – och gå hem lycklig med ett stort leende på läpparna. Och då har jag ändå sett Rufus Wainwright göra konserter med större dos – eller åtminstone jämnare dos – magi än denna.

Eklektisk pop  
Rufus Wainwright
Trädgår’n, måndag  
Publik: 400, välfyllt.
Bäst: De absurda men euforiska extranumren med grekiskt gudatema.  
Sämst: Onödigt stelt med sittande publik.  
Betyg: ****

Konsertrecension publicerad i Göteborgs-Posten 121204.

Folklore

Spelning 159 på turnén, den tredje i Göteborg. Stockholmska Opeth är i stan ofta. Senaste besöket var på Metaltown –  en utomhusmiljö som är raka motsatsen till Nefertitis intimitet. Och med en låtlista som var aningen för soft för att locka storpublik.

Söndagens och måndagens konserter kallas unplugged, men det är falsk marknadsföring. Tur är kanske det. Bandet använder elektriska instrument men fokuserar på sina mjukare, lugnare stycken (vilket man med fog kan hävda att de gjort även vid andra tillfällen). Med senaste skivan Heritage lät de sin fäbless för sjuttiotalets progrock blomma ut helt. Titellåten, som får starta konserten, är som en minipianohyllning till Jazz på svenska.

Musikerna trängs på barstolar på scen. Ännu trängre är det framför. Ovanligt tyst, smått andäktigt. Även sångaren Mikael Åkerfeldt noterar hur tyst det är – publiken kommer nära bandet men också tvärtom, vilket märks på hans kommentarer. Om musiken är samtidigt avancerad och mysig håller sig mellansnacket enbart på mysnivå. Åkerfeldt är som vanligt underhållande, men babblig, håller närapå Nattsudd-nivå emellanåt.

Opeths musik, i grunden progressiv dödsmetal, är uppbyggd kring kontraster och dynamik, men till skillnad från befarat blir det varken enahanda eller segt. Kanske för att förväntningarna är annorlunda. Kanske för att lokalen passar stämningen så väl. Kanske för att covern på Var kommer barnen in? av åttiotalsbandet Hansson de Wolfe United samt Solitude av Black Sabbath räcker som avbrott. Att få höra Opeth på svenska – Åkerfeldt låter lika avslappnad som alltid – och lyfta fram doompionjärernas mer okända folkmusiksida.

Benighted med sin The winner takes it all-likhet blir däremot aningen tunn. Fina Häxprocess (titeln är stulen från Kjell Höglund) bjuder en slags återhållen energi som bubblar under ytan innan den klingar ut i tystnad. Det lågintensiva mörkret kommer fram ännu mer i Demon of the fall, en ren dödslåt i original och helt omarrangerad – av någon anledning tänker jag på 16 Horsepower. Genom att ge sig själva snävare gränser visar Opeth att de kan hitta nya vägar.

PROG
Opeth
Nefertiti, söndag
Publik: Slutsålt.
Bäst: Demon of the fall, helt omarrangerad från death metal-originalet.
Sämst: Sjöng han verkligen ”vart” i stället för ”var” i Var kommer barnen in?
Betyg: ****

Publicerad i Göteborgs-Posten 121203.