Dagens lösning på skolproblemen är att alla lärare ska vara behöriga
och legitimerade. Men vad hjälper det om lärarutbildningen är
undermålig, skriver Bella Stenberg.
Stämningen i rummet var märklig. Det kändes som om folk ville
hålla fast sig i möblerna. Ändå satt vi redan ner. Några verkade
chockade. Det var termin ett på lärarutbildningen och vi hade haft vår
första praktikvecka. Nu var det dags för praxisseminarium. Det blev mer
ett slags debriefing än den medvetna sortering och reflektion vi enligt
handboken skulle ägna oss åt. Skulle det verkligen vara så här? Vad gör
man med mobiler, datorer, prat, ytterkläder, kepsar, Facebook, mobbning,
slagsmål, rasism, sexism, bristande kunskaper?
Inget av det
där (eller ens hur man lär ut) hade vi blivit förberedda på. Några av
oss - det här var det korta lärarprogrammet, fortbildningen för dem som
redan har ämnes- eller yrkeskunskaper - hade redan jobbat i skolan. För
oss var det enklare.
Vi hade samlats en månad tidigare på
Pedagogen i Göteborg. En disparat grupp där några hade hittat sitt kall
medan andra insett att de till sist var tvungna att ”bli något”. På tre
terminer skulle vi bli behöriga lärare. Få lära oss - och inte minst se
och höra - hur man gör.
En av politikens lösningar
på de svenska skolproblemen är att alla lärare ska vara behöriga och
legitimerade (undantaget bland annat modersmålslärare och yrkeslärare).
En annan att höja yrkets status. Men vad hjälper det om
lärarutbildningen i sig är undermålig? Och dessutom har låg status.
Problemen
är många, det största är att utbildningen inte fungerar som
förberedelse för att utöva yrket i praktiken. Mycket av det som lärs ut
är inte relevant för mötet med verkligheten: blivande lärare får inte de
nödvändiga redskapen. ”Ett papper på att jag nu var utbildad
akademiker.” Så sammanfattar en lärare sin utbildning. ”Utbildningen
stämde överhuvudtaget inte överens med den verklighet jag mötte”,
berättar en annan.
Det är hårda ord. Men jag har aldrig
stött på något program eller en kurs där så många mått så dåligt eller
frustrationen varit så stor. Till det bidrog bilden av den stora, svarta
skolvärld som målades upp. Utbildningen innehöll för lite mod,
framåtanda och utmaning och för mycket pessimism och konstateranden,
sammanfattar en student.
Vår första kurs var teoretisk och
historisk och handlade om skolans plats i samhället. Resten av terminen
veks till vetenskapsteori och hållbar utveckling. Skolan måste förvisso
bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och lärare måste
kunna tänka kritiskt, på många vis. Men jämför detta med de ynka fyra
föreläsningar vi fick i didaktik och betygssättning, en kurs på blott 15
poäng. Med en enda lektionsplanering i vårt faktiska ämne. Trots att en
ny läroplan skulle implementeras under vår första termin i yrket
arbetade vi nästan enbart med den som skulle försvinna.
Ledord i den svenska skolan
har länge varit bland annat demokratiundervisning, elevinflytande,
deliberativa samtal, för allt i världen inte katederundervisning i form
av monologiska föreläsningar. Vår utbildning innebar
”katederundervisning på högsta nivå. Eller självstudier där man kunde
sitta som en jävla idiot och inte fatta någonting”, som en student
säger. Påfallande många föreläsningar från lärare som lämnat sina jobb
inom grund- och gymnasieskolan inleddes med motsägelsen ”Grattis till
att ni har valt världens bästa/roligaste/viktigaste yrke!”
Kanske skulle vi lära oss genom att se hur man inte bör göra?
Att
hitta en lärare som är nöjd med sin utbildning är svårt. Synpunkterna
är överensstämmande: det som lärs ut är inte relevant för yrket. Alla
skriker efter mer didaktik och praktiska kunskaper. Hur vinner man
elevernas och föräldrarnas förtroende? Vad det innebär att vara mentor?
Hur man vet att man satt rättssäkra betyg? Hur man håller
utvecklingssamtal? Hur man arbetar med elever med särskilda behov som
diagnoser eller svenska som andraspråk? Frågor som inte vidrördes alls
eller i bästa fall ytterst lite under våra kurser.
Ett
upprepat mantra var ”tänk på relationen mellan elev och lärare”. Men
utbildningen handlade inte mycket om hur man möter människor. Eller hur
man tar hand om dem. Vår kurs i konflikthantering var två och en halv
timme. Det pratades om medling och kartläggning, men vi fick inga
förslag på vad man gör mitt i en hetsig situation. Förutom att man
alltid ska gå emellan (tvärt emot vad lärarfacken säger). Sedan lämnades
vi åt rollspel - på egen hand.
En av de viktigaste delarna i
utbildningen är kontakten med verkligheten. Att få pröva yrket, se
andra utföra det, bedöma sin egen lämplighet. Vi gick på praktik efter
en månad och utan förberedelser. Sammanlagt var vi på fältet i 20
veckor. Alla är överens om hur viktig praktiken är. Men också hur
godtycklig.
Det finns handledare som låter sina studenter
ensamma undervisa en grupp för att de inte ”tycker om den” eller ”klarar
av den”, andra som snarare vill ha assistenter och åter andra som
beskrivs som maktfullkomliga. Vissa studenter har inte erbjudits praktik
i sina ämnen eller årskurser eller har fått handledare som själva är
helt nyutexaminerade.
Faktum är också att alla inte
passar in i skolan. Vissa har gedigna ämneskunskaper men saknar
grunderna för att kunna lära ut dem. En handledare konstaterar att de
kandidater som inte klarat av klassrumsnärvaron eller att nå fram till
eleverna heller inte klarat att vara sociala i lärarrummet. Hen berättar
om en kandidat som visat så grundläggande brister i ämneskunskap att en
högstadieklass genomskådat det - vilket varken åtgärdades eller ens
påpekades från universitetets håll.
Lärarutbildningen måste
för att fylla sitt syfte inte bara möta samhällets föränderliga behov,
utan också hjälpa studenterna att avgränsa och tydligare definiera
lärarrollen. Yrket måste kopplas mer till ämnesutbildningen och teorin
till praktiken. Ledarskapsutbildning bör ingå. Lämpligheten för yrket
bör bedömas. Mer didaktik och ämnesdidaktik behövs. Större fokus på
betyg och kursplaner. Dessutom: standarden och kraven är för låga.
Bortsett
från skräckhistorier om själva yrkeslivet hör jag kommentarer om att
det var en chock att komma ut i arbetet och att varje ny lärare inte
borde behöva uppfinna hjulet själv. De som hittat en säkerhet i sin
lärarroll nämner inte utbildningen, utan att de jobbat i skolan
tidigare, och att de samtalar med kollegor och andra. En person
uttrycker sig till och med som att det är normalt för en nyexaminerad
lärare att bli utbränd. Andra väljer att hellre att lämna yrket. Ett
tydligt tecken på att utbildningen är en del av problemet och inte en
lösning.
”Att ställa krav i skolan är att bry sig” är mottot
på utbildningsminister Jan Björklunds presentationssida hos regeringen.
Det borde gälla även på universitetsnivå, men lärarutbildningens krav
handlade mer om kvantitet än kvalitet. Det färska liberala
skolprogrammet Sikta mot stjärnorna, ”ytterligare steg mot mer kunskap
och arbetsro i svensk skola”, ser inte lärarutbildningarna som en del i
problemet eller berör det i mer än en sak: ett önskemål om en
lämplighetsprövning vid antagningen till lärarutbildningen.
Björklunds ständiga mantra är
ökad katederundervisning och betyg i tidigare åldrar, men i stället för
att utbildningen grundligt lär ut pedagogik, kommunikation och
bedömning ges de enskilda skolorna det största ansvaret för sina nya
lärare. Att nyutexaminerade ska jobba ett år för att få sin
lärarlegitimation samtidigt som rektorn bedömer deras lämplighet för
yrket är som att medge att utbildningen inte är tillräcklig - men utan
att åtgärda det.
ÄMNET Lärarutbildningen
förbereder inte studenterna för arbetslivet. Det som lärs ut är inte
relevant för mötet med verkligheten, skriver
Bella Stenberg.
SKRIBENTEN
Bella Stenberg är kritiker och kulturskribent. Medverkar regelbundet i GP. Sedan januari behörig ämneslärare för gymnasiet.
FAKTA I Göteborg finns fem lärarprogram.
Efter
examen måste studenten gå ett introduktionsår som anställd för att få
lärarlegitimation och sätta betyg. Undantagna från legitimationskravet
är yrkeslärare och modersmålslärare samt fritidspedagoger och studie-
och yrkesvägledare.
Kulturtext publicerad i
Göteborgs-Posten 121220.