fredag 28 oktober 2011

Little 15



Förmodligen kommer Breaking Dawn att behålla femtonårsgränsen på bio i Sverige. Det är trist för de unga fans som blir snuvade på en storslagen upplevelse de sett fram emot i flera år.

Det är också ett bevis på att lagstiftningen om åldersgränser på film, även om den uppdaterats, fortfarande är föråldrad och inte har hängt med i samhällsutvecklingen. De fans som inte får se Breaking Dawn på bio kommer istället att ladda ner den (olagligt) och dessutom se den under mindre kontrollerade former än vad ett biobesök skulle innebära. Om innehållet nu kan "vara till skada för välbefinnandet för barn i den aktuella åldersgruppen" missar lagstiftningen målet i en tid där allting finns på internet, det är gott om våldsamheter på tv och filmer som fått femtonårsgräns kan hyras eller visas på svenskt tv. Det är något vi borde samtala mer om.
Och, för att raljera lite, om något skadar välbefinnandet och skapar ångest hos Twilight-fansen just nu, så är det ju att de inte får se filmen på bio.

Vad jag tycker är viktigare i Twilight-debatten är att Statens Medieråd eventuellt bedömer filmer olika beroende på deras målgrupp. Efter att ha tittat på vad olika filmer får för åldersgräns och läst flera av de, visserligen korta, förklaringar som finns på internet är jag inte helt säker på att det inte är så. Kanske är det så att rådet i något slags missriktat försök att skydda dem bedömer filmer som de tror riktar sig till unga tjejer hårdare. Kanske är det inte så - men att det ens finns en misstanke om det är ett problem.

Om Harry Potter och dödsrelikerna, som fått elvaårsgräns, står det till exempel "Framställningen präglas av en mörk och ofta dramatisk stämning, men har samtidigt en utpräglad sagokaraktär med begränsade identifikationsmöjligheter."´

X-Men: First Class har också elvaårsgräns: "Framställningen innehåller ett flertal våldsamma slagsmål och strider mellan personer med övernaturliga förmågor, ett antal nedskjutningar och nedslagningar, samt en scen där en kvinna skjuts ihjäl inför sin son. Dessa inslag förmildras dock av filmens övernaturliga inslag och dess orealistiska handling, vilket bedöms minska möjligheterna till identifikation med det som skildras."

Breaking Dawn - jag har ju bara läst boken ännu - är full av orealistiska och övernaturliga inslag som borde minska möjligheterna till identifikation. Något som de tolvåriga fansen som medverkade i Debatt igår också påpekade flera gånger. De tycker inte heller att boken är värre eller blodigare än de andra i serien. En av tjejerna sa till och med att hon inte ens tänkt på att hon skulle kunna få ångest av filmerna förrän alla vuxna började tjata om det.

Alla tre Sagan om ringen-filmerna har elvaårsgräns. Detta trots alla ångesfyllda inslag i Sagan om de två tornen. Ett helt folk utplånas i princip. Det är väl ångestskapande om något?
Att Peter Jacksons tidiga splatterfilmer har femtonårsgräns är både bra och självklart, men hur kommer det sig att Flickan från ovan och Svarta änglar, som båda handlar om tonårsflickor i svåra situationer, fått femtonårsgräns?

Visst kan det vara jobbigt att se ångest på tv - den ångestfyllda tematiken i Breaking Dawn är en av anledningarna till femtonårsgränsen - men å andra sidan bör inte vuxenvärlden dölja allt för sina ungdomar. Den som själv har ångest kan må bättre av att se att andra också har det, särskilt någon de ser upp till. En svår graviditet är också värt att ta upp, särskilt som problemet är så tydligt övernaturligt.
Skildringar i fiktionen är ett sätt att nå fram till stora känslor, och ta upp dem i samtal.

Tomorrow When The War Began, baserad på John Marsdens fina ungdomsromaner, fick femtonårsgräns i Sverige. Trots att det borde vara en ungdomsfilm. En av anledningarna var en scen "där en tonårsflicka mejar ned soldater med automatvapen." Och då undrar jag varför det är viktigt och relevant att det är en tonårsflicka och inte en tonåring. Det är inte bara bedömningarna utan även sådana ordval som ökar misstanken om att filmgranskarna faktiskt ser så kallade killfilmer och tjejfilmer på olika sätt. Faktum är att språket både befäster och för vidare våra åsikter, och det här är ett exempel på att någon tagit fasta på - åtminstone omedvetet - att det är värre att en tonårsflicka tar till vapen än att en tonåring gör det.

Efter direktsändningen av Debatt igår sa i alla fall Anki Dahlin, direktör på Statens Medieråd, att just den formuleringen ska ses över. Det är ett litet steg framåt.

Idag bedömer Statens Medieråd på en mer färdig version av Breaking Dawn. Förmodligen kommer det inte att ändra beslutet. Filmen har premiär 16 november.

Debatt och Eftersnack finns att titta på här.

torsdag 27 oktober 2011

Breaking Dawn

Breaking Dawn Part 1, den fjärde Twilight-filmen, har fått femtonårsgräns. Det krossar förstås hjärtat på massvis av unga tjejer. Men är det rimligt?
Förra filmen Eclipse fick femtonårsgräns, men efter ett överklagande till Kammarrätten sänktes gränsen till elva år. Helt rätt.

I DebattSVT ikväll diskuteras åldersgränsen på Breaking Dawn. Jag är en av gästerna.

Fire And Ice



Bredd, kompetens och kraft

Egentligen skulle Within Temptation ha spelat här i våras – men bara ett par dagar efter att de släppte sin femte platta i mars födde sångerskan Sharon den Adel sitt tredje barn. Fadern är gitarristen Robert Westerholt. Inte konstigt att turnén blev flyttad. Och den som väntar på något gott har i det här fallet inte väntat förgäves.

Holländarna har alltid levererat ett genomtänkt överdåd på scenen. Med The unforgivning som är en ambitiös konceptskiva, ackompanjerad av seriealbum och kortfilmer, är det förvånande att de inte tagit tillfället i akt att utöka det visuella ännu mer. Storbildsskärmen är visserligen flitigt använd, men den enda som numera bär ens i närheten av genomtänkta scenkläder är Sharon den Adel.

Också det rakare och poppigare soundet från The unforgiving får ta stor plats, med nästan hälften av kvällens låtar. Även om Within Temptation ibland haft svårt att hitta balansen mellan det svulstiga och det skira är de starkare när de tar ut svängarna. I jämförelse blir det tydligt att alla nya låtar, på samma sätt som Iron, skulle mått väl av en hårdare och tuffare livebehandling. Inledningen med albumets fyra första sånger blir mjäkig, till och med svajig, vilket säkert också beror på inskolningen av två färska medlemmar. En är svenske gitarristen Stefan Helleblad (som ersätter Westerholt på scen).

Men sedan, när gruppen går tillbaka drygt tio år till Ice queen med sina ljusa, kvittrande sång och befriande hårda The howling lyfter det. Och då lyfter det ordentligt. Uppenbarligen är det inte bara jag som föredrar det storvulna, symfoniska och gotiska metalanslaget. Även om bandet verkar ha valt en ny och på vissare sätt enklare inriktning visar de under resten av konserten upp sin bredd, kompetens, kraft och melodiförmåga. Och en sak är sig lik: det är Sharon den Adel som är stjärnan.

Symfonisk metal
Within Temptation
Trädgår’n
Publik: Utsålt, cirka 1100.
Bäst: The howling.
Sämst: Att inte alla nya låtar fått hårdare skrud live.
Betyg 4

Publicerad i Göteborgs-Posten 111027.

onsdag 26 oktober 2011

Sad But True

Vi har fått svar på frågorna vem, när och hur. Men vad och varför återstår, även efter ett antal lyssningar på Metallicas och Lou Reeds märkliga Lulu-samarbete. Egentligen skulle jag kunnat skriva en hel essä.



Metallica & Lou Reed
Lulu
Universal
Betyg 1

Visst är det kul att Metallica vidgar sina perspektiv. Framför allt att de vågar släppa perfektionismen. Konstnärligt är det skönt med artister som inte bryr sig om andras åsikter. Men det är en klen tröst när resultatet knappt är lyssningsbart – även för den som lyckas se Lulu som avantgarde och inte som en Metallica- eller Lou Reed-platta.

Det största problemet är inte det repetitiva, avsaknaden av struktur eller Reeds eländiga pratsång utan att Lulu faktiskt inte låter som ett samarbete utan som två separata inlägg. Reeds tajming och inlevelse är kass, musiken låter emellanåt som demoinspelningar. Inte ens när Metallica släpper loss – Lou Reed, rockpionjär med Velvet Underground, har fastnat i den halvdöda pratsången – nås en förlösning eller befriande krock, och texten om en tysk prostituerad stjälper mer än hjälper. Det blir segt och tråkigt, inte kontroversiellt.

Till sist försöker jag lyssna bakom sången. Finns det en instrumentalversion? För det finns korn av spänning, framför allt i några av riffen, i stämningar och i teknik och elektronik Metallica använder för första gången. Och här och där finner jag hopp om att James Hetfield ska spela in den där countryskivan jag drömmer om. Men det mest positiva med Lulu är nog att artisterna delat med sig av albumet på internet långt innan släppdatum.

Publicerad i Borås Tidning 111026.
Lulu finns för lyssning på www.loureedmetallica.com.