Khaos Overture

Arch Enemy är världsledande

Arch Enemy
Khaos Legions
Century Media/EMI
Kategori: Metal
Betyg: * * * *

Med fyra år sedan förra albumet har de gjort ett gediget jobb: fingerfärdigheten får aldrig ta över, helhet såväl som låtar är varierade och flera refränger har rejäla krokar. Enligt sedvanligt mönster bjuds blastbeats, solon och dueller mellan gitarrbröderna Amott. Mitt i allt det stenhårda kan det bli nästan löjligt melodiskt, men på ett helt naturligt sätt. I effektiva No Gods, No Masters får Angela Gossow dessutom en sliten rad som ”What doesn’t kill us makes us stronger” att låta övertygande.

Tyvärr har kvintetten inkluderar ett par menlösa stycken, men utan att begränsa sig till genren visar de ändå att inom melodisk death metal är svenskar världsledande.

Publicerad i Borås Tidning 110526.

Eight O'Clock

Klassisk saga om kärlek och vänskap

Många bär på en oförlöst författardröm – varför inte ta chansen att förverkliga den? Marcus Standoft från Ulricehamn har gjort det via Vulkan, förlaget där alla som betalar kan ge ut sin bok och få den distribuerad.

Med knappt 60 sidor är Horologium octo – klockan åtta – knappt mer än en novell, men den försöker rymma en berättelse stor nog för en roman.
Den sjuke och föräldralöse Clay blir utvald av Dorian, en anden-i-flaskan.
Som brukligt får han tre önskningar, men de är villkorade; de får inte enbart gynna hans eget välbefinnande. New York-tonåringen Clay ska helt enkelt försöka rädda världen.
Föga förvånande dyker det även upp en tjej på resan.
Nackdelen med att ge ut en bok utan ett förlag i ryggen är förstås att författaren inte får stöd av några redaktörer eller korrekturläsare. Och säg det manus som inte behöver det.
Marcus Standoft har valt en modern och mer altruistisk vinkel på en klassisk saga, och brinner för sitt budskap om kärlek och vänskap, men han hade utan problem kunnat skala bort en del adjektiv och utveckla handlingen mer. Till exempel om hur Clay hittar sina tre önskningar, och hur världens människor reagerar när saker oförklarligt och plötsligt förändras till det bättre.

Bok: Horologium octo
Författare: Marcus Standoft
Förlag: Vulkan

Publicerad i Borås Tidning 110530.

Vild Blomning

Lyckad omstart av Kajsa Grytt

Man kan prata om kvinnor och svensk punk och gångna tider – eller så kan man fokusera på att Kajsa Grytt faktiskt är en vital artist just nu. Den här våren har hon, med fjärde soloskivan En kvinna under påverkan samt självbiografin Boken om mig själv, gjort ännu en omstart. En lyckad sådan. Förmodligen sjunger hon bättre än någonsin.

Live inleder Grytt, som fyller 50 nästa månad, med Jag klarar mig ändå – och det är tydligt. Sedan river hon av sig blomsterklänningen och genomför resten av konserten i svarta underkläder (eller är det en baddräkt?) och nätstrumpor. Lika naturligt som om det är kläder hon bär på stan i varje dag, hela tiden med ett småleende på läpparna, som om hon vet något som vi inte vet. Samtidigt är hon lite yr och ofokuserad. Säger att det inte är meningen att man ska kunna tänka på scenen. Parerar nostalgiönskemålen med ett överdrivet minspel. Småtröttnar på gitarristen och producenten Jari Haapalainen när han stämmer för länge – ”det är inte punk” säger hon innan Färgexplosion men gör sitt bästa för att den ska bli det.

Konserten är onödigt sen, och kanske delvis på grund av det är stämningen mer av lounge än rock och desperation. Kajsa Grytts fyrmannaband får – utan att direkt skapa en bandkänsla – fram låtarnas detaljer och stämningar, och när även sångerskan tar på sig gitarren kan det larma på ordentligt. Den färska plattan står nästan helt i fokus, men Tant Strul-låtarna Dunkar varmt och Hela mitt guld känns allt annat än pliktskyldiga. Dock räcker inte ens de för att få den avvaktande åskådarskarans fötter att lossna från golvet.

Pop
Kajsa Grytt
Stadsteaterns foajébar
Publik: Knappt 100.
Bäst: Ramla och trilla.
Sämst: Konserten börjar först halv tolv – eftersom artisten ville se en fotbollsmatch innan.
Betyg: 3

Publicerad i Göteborgs-Posten 110529.

Red Dirt Girl

Fortfarande lika fängslande

Emmylou Harris har skämt bort världen med otaliga fina musikupplevelser, med en röst ren och klar som en stjärnfylld natt. Numera är den raspigare, men fortfarande lika fängslande att lyssna till.
Färska plattan Hard bargain lämnade inga djupare avtryck, men live växer låtarna. The road snarare tack vare att hon beskriver den som ett tack till universum och Gram Parsons – texten är trovärdig och från hjärtat medan själva musiken bara lunkar förbi. My name is Emmett Till, som sällar sig till folktraditionens stillsamt berättade protester, blir oväntat nog en av konsertens höjdpunkter. Emmylou Harris har släppt skivor i 42 år och gör fortfarande sånger som är relevanta och berör. Det är imponerande.

Imponerande är också säkerheten med vilken hon växlar mellan sorgsna ballader (eller för all del sentimentala, som Together again, där instrumenten nästan gråter), klassisk country, eller utstickande låtar som storslaget ödsliga och ödesmättade Goin’ back to Harlan och snabba rökaren Luxury liner. Kompbandet Red Dirt Boys är givetvis säkra på stämsång, samspelta och i toppklass, men ändå inte alltid lyhörda för vad låtarnas behov. Till exempel blir Wheels för onyanserad, och det hade varit trevligt med fler intima stunder med enbart röst och gitarr.

Emmylou Harris är en god berättare även mellan sångerna, och jag hade hoppats på fler anekdoter och minnen än de hon delar med sig av. Kanske är det för att hon håller en viss distans som magin inte är ständigt närvarande. Det där outsägligt sorgsna når inte riktigt fram på samma sätt som jag tidigare upplevt. Dessutom: som så ofta med en sittande publik i en miljö som inte uppmuntrar till att släppa loss blir responsen stel – tills det nästan är slut och de stående ovationerna plötsligt är öronbedövande.

Emmylou Harris imponerar även som uttolkare, och som extranummer bjuder hon på George Jones One of these days – och berättar att när hon började studera countrymusik så skaffade hon snabbt alla hans album – och Townes van Zandts berättelse Pancho & Lefty. Då närmar tiden sig två timmar, och trots allt hade hon gärna fått fortsätta en stund till.

Country
Emmylou Harris
Konserthuset
Publik: Utsålt, cirka 1200.
Bäst: Going back to Harlan.
Sämst: Magin finns där, men inte tillräckligt ofta.
Betyg: 3

Double, Double, Toil and Trouble

Macbeth som serie

Rätt är fel och fel är rätt: nu kommer Shakespeares pjäs Macbeth som seriealbum på svenska.
Förlaget Argassos idé om att ge ut litterära klassiker - först ut var Frankenstein, härnäst följer Jane Eyre - i en sådan, för ungdomar förmodat mer lättillgänglig form, är högst sympatisk. Det är inte för inte som berättelserna fortfarande lockar.

Det är en fröjd att se detaljerna när häxbrygdernas alla ingredienser kastas ner i grytan, men annat - som att skogen får ben - visas inte i bild. Tyvärr tas inte många av albumformatets möjligheter tillvara, tecknarstilen är klatschig och det är svårt att inte tänka på Prins Valiant. Dessutom har Macbeth fått ett gammaldags utseende av ädel-men-ändå-skurk (svart hår och krokig näsa). Tempot blir högt, och berättelsen mer action än psykologiskt drama. Framför allt Lady Macbeth är endimensionell och enbart elak.

Även språket bidrar till att Macbeth tappar i det här formatet - den förenklade och moderniserade översättningen har en poäng, men ibland finns det en större poäng med att bevara ett litterärt arv och en särskild klang. Åtminstone i några av de centrala monologerna. Det handlar inte bara om vad som berättas, utan även hur.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110523.

Lägg av!

Solidaritetsgala nästan utan politik

Några av Göteborgs kanske mest folkkära artister stod igår på Folkteaterns scen i solidaritet med befolkningen i Gaza. Budskapet ”Lägg av!” levererades mest kraftfullt av Nationalteatern.

Sorgsna saxofontoner från den israelisk-svenske musikern och konstnären Dror Feiler, ekade över Järntorget, samtidigt som slagverksorkestern Kiriaka med sina rytmer skapade feststämning inne på Folkteatern. Kvällen där stilkrockarna sträckte sig från palestinska protestsånger till pianokompad hjärtesorg var vigd åt en solidaritetsgala tillägnad den palestinska civilbefolkningen i Gaza, arrangerad av Ship to Gaza.
Den utsålda föreställningen leddes av Åsa Gustafsson, och bland de ideellt uppträdande artisterna fanns bland andra The Soundtrack Of Our Lives, Claes Malmberg och Steget. Artisterna avhöll sig i stort från att kommentera både politik i allmänhet och kvällens ämne i synnerhet, och ägnade sig i stället åt att uppträda som vanligt.
-Det är en fantastisk samling och en bra grej. Det är lyckat med bra musik och en fin publik, berömde gitarristen Emil Pernblad i pausen. Han framförde tre flamencostycken tillsammans med sångerskan Marianne Holmboe, och brukar hålla sin konst och politik separerat.
-Det är klart att det här är politiskt på något sätt… fast det är fel att kalla det politiskt också – det är mänskligt.
Claes Eriksson från Galenskaparna lockade dock till skratt genom reptrick och ett nummer från förra årets föreställning C Eriksson MAX som handlade om orättvisor i världen, och kommenterade även klimathotet. Det stora undantaget var Hans Mosesson, numera mest känd som Ica-Stig, som gjorde ett kort inhopp med sin gamla rockorkester Nationalteatern.
-Jag har en hälsning till Benjamin Netanyahu, alla bosättare och andra ockupanter: Lägg av! sade han innan bandet rev av just den låten.
Prat och siffror fick framför allt arrangörerna stå för, till exempel en av Ship to Gazas talespersoner Ann Ighe, som bland annat berättade att bland de förnödenheter som ska med när nästa flottilj sätter kurs mot Gaza vid midsommar finns inte bara cement utan även 600 fotbollar från Gothia Cup samt teaterutrustning.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110518.

Old School

Lära för livet - eller för provet?

Så är återigen läraren Stavros Louca, känd från dokusåpan - för det är definitivt ingen dokumentär - Klass 9A i blåsväder. Louca anklagas för att ha fuskat genom att i förväg ha läckt frågor till det nationella provet i matematik till sina nior. Om det stämmer har han svikit både dem och alla andra elever. Men även om det inte är sant erkänner den så kallade superpedagogen att han katalogiserat tidigare provs mest frekventa uppgifter, han har räknat ut vad som ska komma och drillat eleverna i detta. Alltså: kunskap för ett prov och inte för livet. Just det som vi får lära oss att skolan inte ska uppmuntra.

I båda säsongerna av det hårt audiovisuellt redigerade programmet finns flera exempel på hur Louca förbereder eleverna just för skrivningar, och är nästan fixerad vid resultaten från de nationella proven. Samtidigt använder han gammaldags behavioristiska metoder och underminerar kollegor. Är det verkligen superpedagogik?

Det finns fortfarande mycket att säga om Klass 9A, och för den delen ännu mer om den svenska skolan och lärarutbildningen. Inte minst gäller det att se det större sammanhanget.

Publicerad i Göteborgs-Posten 110513.

Aurora

Kärvt om en mördares vardag

Vad gör någon till en mördare? Hur är en mördare? Cristi Puiu, hyllad för debuten Herr Lazarescus död, håller sig kvar i den rumänska realismen, men byter annars spår. Aurora är krävande, fylld av mörka undertoner och ett mysterium som inte är spännande på traditionellt vis.
Filmen är helt centrerad runt den medelålders Viorel (spelad av regissören själv) och följer hans vardag under två dygn. Vilket för honom innebär att smyga runt i ett grått Bukarest, där han lyckas se både skyldig och osäker ut. Han gömmer sig på en parkeringsplats och spionerar på en familj. Har ett förhållande med en gift kvinna. Besöker sitt jobb. Hälsar på sin mamma och avskyr hennes nya karl. Han bor i en halvrenoverad lägenhet, där han har sina vinyler, cd-skivor och leksaksbilar, där han drar ner persiennerna och drar ur telefonjacket. Ansiktet är sammanbitet uttryckslöst, beteendet märkligt responslöst.
Berättartempot är långsamt, dialogen sparsam, musik saknas men miljöljuden hörs desto starkare. För att ytterligare öka tittarens osäkerhet och utanförskap – liksom Viorels – är de flesta scenerna filmade genom dörröppningar och bakom hörn. Det är uppenbart att Puiu inte på något plan vill visa hela bilden. Att förklara försöker han inte ens.
Plötsligt har Viorel skaffat specialammunition och ett dubbelpipigt gevär. Han köper ett till (och sedan en kaka). Kanske har han en ny målmedvetenhet där han kör runt. Det står klart att han planerar att döda någon, men inte vem eller varför. Morden – snabbt överstökade, knappt synliga – kommer som en chock.
Den sista kvarten blir någon slags absurd och humoristisk realism, med trögtänka poliser som hellre dricker kaffe och diskuterar bilmekaniker än lyssnar på en mördares bekännelser. Bekymmersamt nog verkar de ändå tro att de förstår. Det finns en förklaring, men den är långt ifrån fullständig, vilket Puiu i sina dubbla roller också poängterar. Men för att nå fram dit hade det inte behövts tre timmar.

Kriminaldrama
Aurora
Regi: Cristi Puiu
Med: Cristi Puiu, Clara Voda och Catrinel Dumitrescu
Rumänien, 2010 (181 min)
Hagabion
Betyg: 2

Publicerad i Göteborgs-Posten 110506.

Circle

Magin finns även i det grå

Låt oss inte kalla Cirkeln för Sveriges mest omtalade ungdomsbok just nu, utan rätt och slätt för Sveriges mest omtalade bok. Låt oss heller inte jämföra den med Twilight – till det finns ingen anledning, utom möjligtvis förhandssnacket om en succé. Cirkeln är kommersiellt helt rätt, men också mer än så.
Att apokalypsen börjar i Bergslagen är lika sannolikt som att det skulle ske någon annanstans. Engelsfors är en nedgången bruksort med 13 000 invånare och 11,8 procents arbetslöshet. Här finns ingen framtid, och inte ens på gymnasiet som borde vara en nystart går det att undkomma sina gamla plågoandar.

Allt startar med ett självmord – eller är det ett övernaturligt mord? Ödet för samman sex tonårstjejer, en grupp sammansatt i bästa pojkbandsstil så att alla kan identifiera sig med någon. Den smarta nörden, den mobbade tjockisen, den snygga men trashiga, alternativtrockaren, den osäkra men utåt sett lyckade, mobbaren… det enda de har gemensamt är att de visar sig vara häxor. Motvilliga och okunniga nybörjare som måste samarbeta för att kunna rädda världen.
Persongalleriet och tjejernas nya makt ger tillfälle till både en samhällsdiskussion och ett klass- och könsperspektiv. Det är svårt att ta sig ut ur givna roller. Vuxenvärlden är heller inte till mycket hjälp.
Jag skulle kunna påpeka att det finns en hel del tydliga planteringar (jag hoppas på ett homosexuellt förhållande i trilogins nästa del), jag skulle kunna nämna alla inslag jag känner igen från Buffy the vampire slayer (skolan som ett ondskans centrum, en Utvald, ett byråkratiskt magiskt Råd) och annan fiktion, och jag skulle kunna klaga på att författarna skriver ”dom” istället för de och dem. Men det är onödigt.

Även om delarna inte är särskilt originella blir helheten i Cirkeln något nytt, och jag gläds åt en rapp, spännande och välskriven ockult spänningsroman. Det är bara att hoppas att unga läsare kan ta sig förbi det hinder som en gråtrist svensk småstad kan utgöra och i stället se att magin kan finnas överallt.

BOK
Cirkeln
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Rabén & Sjögren

Publicerad i Göteborgs-Posten 110504.